Den hyrda Honda Shadow jag satt på svängde jag in på en tvärgata till Oslos Karl Johan, parkerade och krängde av mig överdragsbyxorna (men behöll skinnjackan på). Sedan stegade jag in på Grand hotel och beställde det enda på menyn som det visade sig att jag hade råd med - gurksoppa.

Ganska ledbruten åt jag soppan och konstaterade mellan skedarna att mitt projekt nog var över. Jag hade skaffat mig motorcykelkörkort och kört de vindlande vägarna vid fjordarna. ”Been there, done that”, som det brukar heta.

Någon passionerad motorcyklist blev jag alltså aldrig, men beslutsamheten var stor när det gällde att skaffa mig rätten och att genomföra resan. Om jag skulle vilja skulle jag kunna göra det igen.

Drivkrafterna var likartade med jakten. Jag var angelägen om att skaffa mig själva tillståndet för att få den handlingsfriheten, men om det skulle bli särskilt mycket jakt för mig visste jag inte.

Det fanns också ett annat skäl. Det finns inte så många genuint generationsöverskridande aktiviteter, och jag såg fram emot att eventuellt få möjlighet att gå ut på Saxberget i Rävvåla med pappa Rolf. Förhoppningen grusades. Hans knän sade ifrån.

Istället var det svärfar Hans som hade sådana kontakter att jag fick tillgång till jaktmarker och Hans och jag som några år satt och väste i kommunikationsradio till varandra. Nu har också Hans slutat.

Jag var bra en bit över 30 när jag läste på om kännetecknen för sädgås och förhållningsregler vid säljakt (jo, sådana frågor kunde komma i provet) och sköt godkänt på lerduvor och pappälg. Sisådär 100 timmars väntan senare fällde jag min första älg vid en grusväg på Sångberget.

Skulle det bli samma sak som med motorcyklarna? Nu hade jag gjort det där, hade rätten att göra det i framtiden och kunde lägga saken åt sidan till förmån för något annat projekt?

Nej, det blev aldrig så. Jag har fortsatt jaga. Jag har till och med så smått gått vidare till annat vilt utöver den högviltsjakt på älg som jag hade som mål att genomföra framgångsrikt.

En glad råbock lurade mig totalt i det höga gräset vid Korpholens fäbod under årets pyrschjakt.

Nästa projekt blir att skida omkring på skotningsvägar och försöka få ner någon tjäder ur trädtopparna.

Så varför fortsätter jag?

Främst för att jaktdagarna är så totalt annorlunda än min vardag som journalist och trebarnsfar inne i stan. Grundtempot är lågt, nästan stillastående. Aldrig tänker man bättre än på passet. Aldrig är man så närvarande. Aldrig är naturen så påtaglig och dramatisk.

Andra skäl är att ett jaktlag är en i vårt samhälle alltmer unik grupp människor. Vi har olika bakgrunder, erfarenheter och åldrar men samlas för att lösa en uppgift. Hur ofta är det så?

Och sedan är det ju det här med köttet. Det är så många som blir så glada när jag ger dem en bit, färsk ur dalaskogen. Och jag kan svära på att det smakar ännu bättre när man vet att man kanske äter den där vackra tjuren man fällde på Lerbergsmyren.