Bästa stället att stå på under kvällen var därför i korsningen Målargatan-Borganäsvägen. När bilarna passerade här berättade Richard det han visste om fordonen, det var en hel del, och dessutom intervjuades många av förarna.

Joachim Strömberg ställde inledningsvis den självklara frågan varför cruising år efter år fortsätter att locka stora folkmassor.

- Minnen, och känslan hur det var en gång, svarade Richard.

Det blev en fin kväll till slut när de regntunga molnen långsamt skingrades och uteserveringarna samtidigt fylldes till sista plats. Bilarna körde runt varv efter varv i sakta mak så att alla tusentals åskådare fick chansen att titta ordentligt.

Vissa fordon drog blickarna till sig mer än andra och det var inte alltid de största och mest blänkande som fick mest uppmärksamhet. En liten Austin of England årsmodell 1954 till exempel fick många blickar på sig och mungipor att vända uppåt.

- Den har gått i arv i släkten och nu är det min tur, sade ägaren Peter Nordin från Borlänge som hade kompisen Berndt Nordin och barnen Lukas och Kevin som passagerare.

Peter berättade att bilen förr i folkmun kallades slipsknut och att många familjer trots miniformatet då reste långväga på semester i bilen.

Nu för tiden tar Peter bara undantagsvis en sväng med fordonet. Fort går det inte.

- Som mest får jag väl upp den i 60-70 kilometer i timmen, kanske 80 om det lutar nedför.

Imponerande under kvällen var förstås alla stora amerikanare, 50-talarna med vingar och jättebilarna på sex meter och mer.

En brandbil från Milwaukee, USA, tillhörde de mest spektakulära inslagen i årets cruising. Ägaren berättade att han tog hem bilen förra hösten.

- Varför? frågade Richard Kvick.

Svaret blev:

- Ta gärna en annan fråga, det bara blev så.

Men senare avslöjade mannen att han hade varit på cruising i Falun och att han då såg att det inte fanns någon brandbil.

- Ingen cruising är komplett utan en brandbil, tyckte han