Hockeyfamiljen satsar på begagnat
Genom att köpa begagnat och strunta i prylhysteri håller hockeyfamiljen Tillman-Aspefalk kostnaderna nere för sina två idrottskillar. Pappa Conny tycker att det är onödigt med ny utrustning, eftersom barnen växer ur grejerna så fort.
– Det är inte förrän de blir äldre som det behövs mer kvalitet.
Relaterat
Philip och Emil Tillman-Aspefalk klarar sig lika bra med begagnad utrustning. – Det finns inget behov av att köpa nytt, säger pappa Conny.Fotograf: Lars Dafgård
Familjen Tillman-Aspefalk i Vika är medlemmar i Falu ishockeyförening, där sönerna Philip, 9 år, och Emil, 8 år, spelar. Pappa Conny tränar även 03-orna och när det behövs får så klart mamma Elisabeth ställa upp i olika sammanhang.
Conny och Elisabeth tror att pojkarnas hockeykostnader ligger på max 5000 kronor var om året, om allt från utrustning och resor är inräknat.
– Men i Sollentuna där jag tidigare var engagerad var bara medlemsavgiften 5000 kronor. Avgifterna är mycket högre i Stockholm, säger Conny.
Resor till matcher och cuper står troligen för den högsta kostnaden, men som längst åker laget till Mora eller Malung.
– Men det är ändå avståndsmässigt längre resor än i Stockholm.
Familjen håller ned utrustningskostnaderna genom att köpa begagnat, vilket alla tycker fungerar bra.
– De sliter ju inte ut kläderna, utan växer ur dem. Dessutom får Emil mycket av Philips kläder. Det finns inget behov av att köpa nytt.
Trenden är att man köper alltmer avancerad och dyr utrustning även till små barn. Men eventuell "prylhysteri" har familjen besparats från.
– Det enda jag sett är compositklubbor, som A-lagsspelarna har, som barnen tycker är snygga och fräna. De är dyra, men behövs inte på den nivån. Det är nog ungefär hälften-hälften som har composit i vårt lag, säger Conny.
Att kostnaderna stiger när barnen blir äldre menar han beror på att utrustningen slits på ett annat sätt.
– Då behövs mer kvalitet i grejerna. Men än så länge är inte våra pojkar så stora.
Conny tillägger att han är lite partisk som tränare, men är ändå av den bestämda uppfattningen att de får valuta för pengarna de lägger på ishockeyn. Han tycker att de fostrande aspekterna är viktigare än själva träningen.
– De får gemenskap, lär sig agera i grupp, visa hänsyn, ha roligt och uppleva saker tillsammans. Det är ett plus att de tränar, men det är inte huvudsyftet. Oftast tycker barnen det är roligast innan och efter träningarna när de leker och busar.
Den så kallade aktivitetsgraden ska vara hög i ishockey. Philip och Emil tränar två gånger i veckan och har match en gång i veckan.
Familjen är överens om att hockeyn är värd utgifterna och tycks inte tänka så mycket på saken. Men Elisabeth tror att kostnaderna säkert kan göra att alla barn inte kan spela hockey, om till exempel föräldrarna är ensamstående eller arbetslösa.
– Det är klart att det kostar ju. Det blir ungefär 400 kronor i månaden i snitt, och det är ju halva barnbidraget.
Conny tillägger dock att han tränat både barn- och ungdomslag och att han aldrig hört någon diskutera kostnaderna eller fått intrycket att ungdomar lägger av för att det blir för dyrt.
– Att många slutar i tonåren tror jag inte har med kostnaderna att göra.
Summa summarum tycker familjen att hockeyn är en synnerligen god investering.
– Det är jätteroligt att de hittar ett intresse och rör på sig på ett naturligt sätt, tycker Elisabeth.



























































