Anders Doverskog gjorde sin första och sista hockeyträning som sexåring.

Han säger själv att han inte har något sportsligt kunnande – men det är inte heller därför han just nu sitter på Mats Aspemos tidigare kontor.

Han ska dra in pengar till klubben.

– Ja. Det är inget hokus pokus. Det här är en elitserieorganisation kan man säga. Och det kostar. Så är det – vårt fokus ligger på att höja intäkterna, säger han.

Hur gör ni det?

– I grund och botten handlar det om ett lag som måste prestera på isen. Då skapar man ett intresse från publiken, media och sponsorer. Sedan måste vi ut och tala om vilken produkt vi har och vad vi kan erbjuda. Det är ingen som ringer till oss och säger: "Jag är intresserad, jag vill bli sponsor". Det är upp till oss. Vi måste komma ut på marknaden.

Och där är du duktig?

– Det är där jag tror att jag kan bidra i alla fall. Mats (Aspemo, tidigare vd) har gjort ett fantastiskt jobb, arbetat med organisationen, skapat harmoni och utrymme i ekonomin. Men nu är det fokus på sälj som gäller, tycker jag.

Styrelsen ville ha in en marknadsinriktad ledare, enligt Doverskog – och i den beskrivningen känner han sig trygg.

Inte heller hockeykorridorerna är särskilt främmande. Han är klubbdirektör för Leksands IF. Den senaste personen att inneha titeln är hans far, Björn Doverskog.

Hade du fått jobbet om du hetat Karlsson i efternamn?

– Jag vet inte. Det är en hypotetisk fråga. Men jag tror att Doverskog, som styrelsen bedömer det, är ett varumärke i sig. Som förhoppningsvis har en positiv klang. Som förhoppningsvis öppnar vissa dörrar. Som förhoppningsvis skapar förtroende. Man kan inte leva på gamla meriter. Min far var en person, jag är en annan. Nu är det upp till mig att bevisa vad jag kan åstadkomma och bidra med.

Att vara vd för NECO på Åkerö i Leksand är en sak – att leda en av Sveriges största idrottsklubbar är en annan. Men Anders Doverskog menar att han har vissa saker med sig i bagaget.

– Jag har haft en indirekt insyn. Jag har varit med om både rosor vid dörren och nattliga hotsamtal, så jag vet vad hockeyn engagerar och kan påverka. Också i en familj, när man står vid sidan av. Det har jag med mig in, och vikten av att ha distans till det här jobbet.

När du säger hotsamtal, då syftar du på när Björn var ledare?

– Jag syftar på när Björn var chef och jag växte upp i detta. Det blåste väldigt kalla vindar emellanåt. Där har man fått lite träning, blivit lite hårdhudad och vet hur det kan gå till. Jag har också lärt mig att det blåser över. Ingen ska behöva bli hotad, det är inte det jag säger, men det kan bli en tuff debatt och man får lov att stå upp för sin sak. Försvara det man tror på.

– Är du högsta ansvarig får du klä skott för motgångar. På något sätt har jag ju betalt för det. Jag kan bara lova att göra mitt bästa. Jag har inga problem att erkänna när jag har gjort något fel eller begått ett misstag, vilket kommer att ske. Det viktiga är att man backar och säger "jag trodde på det här, men det blev fel". Visst, man kan få skit, men vad mer kan man göra?

Du verkar inte lida av prestationsångest?

– Nej. Jag brukar säga, lite skämtsamt, att det värsta som kan hända är att jag får sparken. Jag har en uppgift att bidra med något. Min uppdragsgivare är klubben och lyckas jag inte med de mål jag sätter, då tycker jag själv att någon annan ska in. Det viktigaste är att klubben överlever och utvecklas.

Nästa sommar hoppas han kunna presentera en satsning med slutmål 2019.

– När jag tillträdde sade jag att vi ska ta ett SM-guld innan vi fyller 100 år, och det säger jag fortfarande. Varför ska vi inte ha den målsättningen? Den är fullt realistisk.

Är det verkligen hälsosamt att prata SM-guld som målsättning för Leksands IF i det här läget?

– Vad är alternativet? Vi kanske inte når ända fram, men genom att vi sätter de målen så kanske vi är ett etablerat elitserielag när vi fyller 100 år. Det vore fantastiskt.