Några ungdomar diskuterar vilt vid Åkerös landhockeyrink.

– Han kommer gå som sexa! utbrister en av dem.

– Nä. Montreal kommer ta honom först. De behöver unga spelare, säger en annan.

De är klädda i hockeyskydd, har inlines på fötterna och var egentligen redo att sticka hem.

Men så dök Filip Forsberg, 17, upp.

Grabbarna stirrar förbi den rangliga sargen, på LIF:s supertalang som dribblar med en boll på planen och blir plåtad av DT:s fotograf. De känner igen honom mycket väl – men inte bara från Tegera arena.

– Jag har lirat med honom här en gång, berättar en av killarna.

Påståendet kan stämma. Landhockey är nämligen inget man slutar spela, även om man har en ordinarie plats i Leksands a-lag, vunnit JVM-guld och tilldelats pris som U18-VM:s bästa forward.

– Vi brukar spela så ofta vi har tid. Både lagkompisar och även sådana som inte är i samma lag. Åldrarna brukar vara ganska olika, från de som är lika gamla som mig till de som är 13-14 år, säger Filip Forsberg.

– När man inte har varit i hallen och tränat så har man spelat både hemma och vid rinken i Åkerö. Det har jag nog mycket att tacka för. Landhockeyn är en stor anledning till att jag har ganska bra teknik nu.

Då var NHL bara en dröm. Nu knackar han på dörren till världens bästa hockeyliga.

– Ja, det börjar närma sig ... Det är lite svårt att ta in, faktiskt. Men jag tänker inte så mycket på det, man försöker bara leva på. Det är nog mer farsan som är lite "oj, oj oj". Samtidigt får man inte glömma bort landhockeytiden. Det är lika kul fortfarande.

Var det farsan som först föste ut dig på gården för att spela landhockey?

– Jo, det var ju så. Han tog hem en left-klubba men då vände jag på den och spelade right, skrattar Filip.

Den 22 juni drar årets NHL-draft i gång. Ett av hockeyvärldens största spektakel och det första steget för en ung talang på vägen att bli NHL-proffs. De 30 nordamerikanska klubbarna väljer, i sju rundor, bland världens bästa 18-20-åringar och tingar genom sitt val rättigheterna till spelaren i två år framöver. Inför en fullsatt arena, och i direktsänd tv, räknas killarna upp en efter en av de olika klubbrepresentanterna.

Upp på scenen, handskakningar, NHL-tröja på, fotografering, intervjuer.

Pojkdrömmen blir sann.

– Jag kommer nog vara ganska nervös när jag sitter där på läktaren och väntar. Det som känns skönt är att jag har gjort allt jag kan. Jag har gjort en bra säsong, haft lite möten och förhoppningsvis har jag gjort ett tillräckligt bra intryck för att något lag ska ta en så högt som möjligt, säger han.

Filip Forsberg rankas som den bästa valbara spelaren baserad i Europa. Experterna är oeniga om när han kommer att plockas, men åtminstone topp fem. Det innebär att någon av Edmonton, Columbus, Montreal, New York Islanders och Toronto kommer att välja honom. Men LIF-talangen funderar inte särskilt mycket kring vilken klubb han så småningom hamnar i.

– Man har inte så mycket att säga till om. Egentligen är det bara att vänta och se, helt enkelt.

Men vad tycker du är viktigt?

– Först och främst att man får ett bra intryck direkt. Klubben har ändå valt dig, då lär de ju tro på dig. Att de visar att de verkligen uppskattar dig som spelare och ja..., tror på dig. Det är det viktigaste. Sedan gör det absolut ingenting att komma till en riktig hockeystad med exalterade fans, men för de flesta lag är det så nu.

Fyra Leksandsspelare har tidigare valts i draftens första runda. Stefan Bergqvist (nummer 26, år 1993), Lars Jonsson (7, 2000), Robert Nilsson (15, 2003) och Oliver Ekman-Larsson (6, 2009). Tre av dem lyckades aldrig. Bergqvist lade skridskorna på hyllan som 29-åring, Jonsson satt mest på Brynäs bänk under fjolåret och Nilsson sparkades av sin ryska klubb Salavat Julajev.

– Det blir väl lite annan press när man blir draftad bland de första. Det kommer bli lite högre förväntningar på mig inför den här säsongen, jämfört med den förra. Men ja, den största pressen har jag på mig själv. Jag ska försöka spela mitt spel och så hoppas jag att de i Leksand blir nöjda också.

Känner du att du har vad som krävs för att spela i NHL?

– Ja ... alltså, det är klart att det är en bit kvar tills jag är redo att spela i NHL. Mycket ska passa in, både hockeymässigt och så den sociala biten. Att flytta hemifrån Leksand till en miljonstad i ett helt annat land är en stor förändring. Man måste vara redo att ta den också, inte bara hockeyn. Många spelare åker dit och kommer hem två månader senare för att de inte klarar av det. Förhoppningsvis blir jag redo en dag.

Hans familj flyttade från Norge, där pappa Forsberg spelat hockey, till Leksand år 2001. När Filip skulle börja med nybörjarna i Björnligan som sexåring visade det sig att nivån var för låg, eftersom att han redan hunnit spela i ett år. I stället klev han upp med de äldre killarna – och det verkar ha format hans attityd.

– Jag tror att det har varit nyttigt. Både för mig som person och som hockeyspelare.

Hur menar du?

– Man träffar äldre killar. När man kommer upp till U16 möter man 92:or också och de har ändå levt två år längre. Jag har fått lov att anpassa mig lite mer och mogna till. Nu spelar jag ju med några som är bra mycket äldre...

Svaren är eftertänksamma.

– Man får försöka vara som vanligt, även om det går bra just nu med draften och JVM-guld. Jag försöker hålla fötterna på jorden och vara samma kille, det är trots allt så man har tagit sig så här långt. Det känns dumt att ändra på det.

Men ibland måste man också få vara en tonåring – och ryckas med av NHL-cirkusen med allt vad det innebär. Den enda gången Filip Forsberg blir svarslös är på frågan hur han kopplar bort draften.

– Det gäller att bara slappna av. Kolla tv, gå in på datorn... Äh, det är svårt att svara på. Det här är ganska kul också. Jag försöker faktiskt njuta så mycket som möjligt.

När fotograferingen är över och han lämnar rinken så sitter några av ungdomarna fortfarande på samma plats, bredvid sargen. De är tysta. Mellan dem verkar den minste killens förutsägelse ligga kvar.

– Jag tror att han går som etta...