Annons

Ett val för livet

/

Cathrine kämpar mot dödens lotteri. När sex veckor gamla dottern Stella rullas in i rummet skiner hon och pappan Stefan Tranblom upp. För DT-sporten har de valt att berätta om det ofattbart mörka som drabbat dem när livet var som ljusast. – Det som är jobbigt för mig är att jag inte kommer få se Stella växa upp, säger Cathrine, 26, obotligt sjuk i kondrosarkom, en typ av skelettcancer.

Från fönstret inne på onkologavdelningen vid Uppsala akademiska sjukhus skymtar klassiska Studenternas IP.

Det var där som hennes make Stefan Tranblom lade grunden till bandykarriären och tog honom från födelsestaden vidare till Sundsvall och Selånger.

Där träffade han den då 21-åriga Cathrine, som han så småningom skulle gifta och skaffa sig barn med.

– Vi hade inte hängt ihop så länge när vi flyttade till Falun, säger Stefan som inför den här säsongen återigen skulle få dra på sig kaptensbindeln över Falu BS blå matchtröja.

– Bandyn är hans liv, eller egentligen våra liv. Skulle Stefan sluta med bandy på grund av att jag är sjuk har han snart inget liv kvar. Sen tror jag han hämtar kraft från bandyn, säger Cathrine.

Det som i våras såg ut som en spirande familjeidyll har i stället bytts ut mot en mardröm där Stefan och Cathrine tvingats fatta i det närmaste omänskligt svåra beslut.

Beskedet om att Cathrine väntade parets första barn kom som en glädjechock.

– Det kändes häftigt, minns Cathrine.

– Nästan overkligt, fyller Stefan i med.

– Sen tänkte man, tänk om det händer henne något eller är något fel på barnet. Det var förväntansfullt, men också nervöst, fortsätter Cathrine.

Veckorna gick och till en början fortlöpte graviditeten som planerat.

– Jag har varit den som hela tiden... tagit mig om magen, längtat hela tiden.

Samtidigt som vår allt mer började övergå till sommar kom dock fler och fler signaler om att allt inte stod rätt till med Cathrine.

– Jag blev andfådd men tyckte att det kunde bero på så många olika anledningar. Jag hade inte tränat så mycket och hade hört att man kunde bli andfådd när man var gravid. Vad hade jag mer för ursäkter, säger hon och blickar mot Stefan.

– När man ska få barn första gången är det inte så lätt, man hör så mycket olika saker... Sen, vi träffades bara på kvällarna i soffan och det är ju inte särskilt ansträngande, utvecklar Stefan.

En söndag skulle paret gå från garaget upp till sin lägenhet i de centrala delarna av Falun.

– Cathrine blev tvungen att ställa sig mot en vägg och kippa efter andan - efter att gått upp för två halv-trappor. Då kändes det som att så här skulle det inte vara utan att det måste kollas upp.

Efter en första kontroll vid vårdcentralen pekade indikationerna på en propp i ena lungan

Cathrine remitterades till Falu Lasarett där hon genomgick en lungröntgen.

Av en slump gick röntgenbilden så långt ner att även en skymt av levern syntes - den hade förändrats och nu ville läkarna gå vidare.

Under ett par veckors tid togs prover och allt mer började peka mot att Cathrine bar på en allvarlig sjukdom.

– Vi var på kvinnokliniken i Falun i två veckor medan de analyserade och det de kom fram till var att det var tumörliknande och det verkade vara elakartade tumörer, säger Cathrine.

Stefan:

– I Falun fick vi bara veta att det var cancer det var frågan om. Då kändes det helt overkligt.

Men det skulle bli ännu värre.

Cathrine transporterades till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Hela kroppen behövde magnetröntgas.

Kvinnokliniken i Faluns farhågor besannades, tumörer i bäckenet, ena lungan och levern upptäcktes.

En tre veckor lång period av nya utredningar och vård inleddes i Uppsala.

Fortfarande i dag kan läkarna inte ställa någon helt säker diagnos, mer än att det är obotlig skelettcancer av typ kondrosarkom.

– En väldigt ovanlig form, och väldigt aggressiv. När vi kom till Uppsala och fick reda på att den spridit sig vidare och att det inte fanns något bot - allt var helt nattsvart, säger Stefan.

Cathrine:

– Det sista vi hade föreställt oss.

Deras framtida liv och familjedröm hade krossats.

I stället för fokus på barnvagnar, leksaker och flytt till hus med egen trädgård tog ord som morfin, cytostatika och odlingar en allt större plats i parets liv.

Faktumet att Cathrine kommer att dö har de blivit tvingade att inse, likaså att berätta för omgivningen om det lika tragiska som oundvikliga ödet som drabbat dem.

Stefan minns dagen i somras då han stod inför hela laget i Falu BS omklädningsrum och skulle förklara det ofattbara.

– Det var fruktansvärt jobbigt, det var så pass nytt och man kan fortfarande känna att man inte fattar att det är som det är. Då, när det var så pass nytt var det... det var för stort för att förstå. Man var mitt i en chockperiod, men jag kände att det måste komma från mig och var viktigt för mig att jag fick berätta för dem hur det låg till, säger han och fortsätter:

– Jag kan tänka mig hur de tänkte, om de skulle våga prata med mig, hur de skulle vara och bete sig. Då kände jag, att kan jag stå och berätta om situationen och svara på deras frågor tror jag att jag underlättade för dem också. Men det var också viktigt för mig, ett sätt att bearbeta, att få prata om det.

Cathrine behövde snabb, svår och tuff behandling för att kunna fördröja det grymma sjukdomsförloppet.

Samtidigt var hon gravid med halva tiden gången.

Läkarna rekommenderade abort, men Cathrine var obeveklig.

– För mig var det viktigt att behålla barnet. Jag var då i vecka 22. Jag hade känt hennes sparkar mycket tidigare än vad man brukar göra så bara det...

Beskedet gavs en fredag och Stefan och Cathrine fick helgen på sig att fundera över hur de skulle göra med barnet.

Svaret var tydligt. Barnet skulle ges så stora chanser som möjligt att överleva även om det samtidigt handlade om att Cathrine behövde offra sig själv och riskera att minska sin tid i livet genom att avstå behandling.

– Som det känns nu kanske jag gjorde det.

Stefan:

– Ett omänskligt beslut. Det går inte att ta sådana beslut. Helt plötsligt får man veta, från ingenstans, att Cathrine har obotlig cancer. Vi tror att vi ska bli föräldrar samtidigt som de rekommenderar oss att ta bort barnet när det gått över halva tiden. Det blir för stort, det går inte greppa, man tappar fotfästet.

Fokus ställdes på att ge barnet så stora överlevnadsmöjligheter som möjligt. Hoppet stod till att Cathrine inte skulle hinna bli så dålig under den tid barnet behövde växa till sig i magen.

– Sedan kom läkarna fram till att en viss typ av cellgiftsbehandling skulle man kunna ge med barnet i magen och det gjorde man. Men det resulterade i att allt fostervatten försvann, då var vi framme i vecka 25, förklarar Stefan.

Ytterligare två veckor av behandling följde och Cathrine fick genomgå ständiga ultraljudskontroller.

Vecka 26 kom och barnets tillväxt hade hämmats.

Inte heller under vecka 27 hade det skett någon förändring och målet om att plocka ut barnet vecka 32 tedde sig allt mer avlägset. Läkarnas fokus började i stället på att barnets födelse skulle ske redan vid vecka 28.

Då, när graviditetens 28:e vecka inleddes och ytterligare ett ultraljud genomfördes i det allt mer tätnande mörkret.

– Vi var helt säkra. Det kommer inte att vara någon skillnad. Men plötsligt hade det fyllts på med fostervatten och barnet såg ut att må bra. Då fick vi sitta ner med barnläkare, onkologläkare och ultraljudsläkare och ta ett nytt beslut om hur vi skulle gå vidare.

Sammanlagt hade Cathrine varit utan cellgifter i tolv veckor när hon egentligen skulle ha haft det.

Valet stod återigen mellan Cathrines hälsa och chans till ett lite längre liv eller att fortsätta bära barnet i ytterligare fyra veckor för att ge det så bra förutsättningar som möjligt.

– Det fanns inget val från din sida, säger Stefan.

– Nej, svarar Cathrine.

De avslutande veckorna innan födelsen var bara en lång väntan.

Ultraljudskontrollerna hade sedan lång tid tillbaka avslöjat att Katrin bar på en dotter.

– Det gick liksom inte att undvika att se, ler Cathrine.

Under tiden beslöt sig Stefan och Cathrin att gifta sig.

Paret var sedan tidigare förlovade och för att få ett avbrott i allt elände planerades bröllopet i en rasande fart.

– Vi kände att vi ville göra det. Vi planerade och genomförde det på fem veckor. Det var rätt mycket jobb, men samtidigt var det skönt att få något annat att tänka på. Det gjorde en glad.

Cathrine:

– Det var under de veckor när de egentligen bara var väntan på att hon skulle födas. Det man var livrädd för var om jag skulle bli sämre.

Inför släkt och vänner gifte sig Stefan och Cathrine i Botaniska trädgården i Uppsala den 17 september och ytterligare nio dagar senare blev de stolta föräldrar till dottern Stella.

– Det kändes som lyckliga stunder mitt i allt elände. Sen att det går bra för Stella är otroligt viktigt. Men det är klart att det fanns stor risk för komplikationer när man föds så tidigt, säger Stefan.

Från att ha vägt 1 615 gram vid födseln tappade Stella i vikt till 1 317 gram. I dag väger hon 2 700 gram och ser av allt att döma ut att gå mot en ljus framtid.

Men Cathrines tillstånd har försämrats.

Veckan efter att Stella kom till världen sattes cellgifter återigen in.

– Efter förlossningen har det skett en akut försämring. Allt har gått så fort. Först, man har vetat att Cathrine är sjuk, men har inte märkt det och inte sett det. Sedan, helt plötsligt, händer allt på en gång. Man får panik, ska det här gå så här fort? Någonstans tror man ändå, och hoppas, att cellgifterna ska bromsa lite och att Cathrine ska få lite mer kvalitetstid. Samtidigt vet vi att det kommer ta slut på grund av det här. Vi hoppas och tror att det ska ta tid.

– Läkarna kan heller inte svara på vilka konsekvenserna blivit av att Cathrine avstod behandlingen. Man vet ju inte ens om behandlingen har någon effekt.

Har det funnits stunder då ni trott att det är över?

Stefan: Ja, jag har haft sådana stunder.

Cathrine: Klart det har, samtidigt har jag bestämt mig för att kämpa. Det är väl mer nu när det är ganska tufft som man börjar fundera över hur lång tid det egentligen är kvar. Det har man inte funderat på tidigare.

 

Hur förhåller ni er till döden?

Stefan: Vi är i olika situationer fast ändå i samma. Jag är livrädd för att Cathrine ska försvinna och att jag ska bli ensam, ensamstående förälder. Det var liksom inte så det skulle bli. Det känns fruktansvärt orättvist, vi skulle ju ta hand om det här barnet tillsammans och det hoppas vi få göra ett tag till.

Cathrine: För mig är det ju en helt annan situation, jag kommer att lämna er. Det som är jobbigt för mig är att jag inte kommer få se Stella växa upp.

 

Varför berättar ni?

Stefan: Vi tror det blir lättare för folk hur de kan förhålla sig till det om de märker att vi är så öppna med det och inte har något problem att prata om det. Vi kräver inte av folk att de ska vara på ett visst sätt. Det är ingen hemlighet, läget är så här och det är förjävligt. Det spelar ingen roll vad någon säger eller gör. Läget kommer inte att förändras. Det känns bäst att var öppen med det och onödigt om det blir missförstånd. Därför känns det skönast för oss att tala om som det är.

Cathrine: Det känns skönt att folk får veta så det inte blir en massa tissel och tassel.

Hur Stefans tänkta bandysäsong kommer att se ut går i dagsläget inte att svara på, även om viljan fortfarande finns att dra på sig Falu BS matchtröja vid något tillfälle under säsongen.

– Bandyn är en viktig del av mitt liv och så länge jag kan spela vill jag det. För mig är det ett bra sätt att orka, det ger mig energi, ett andningshål att få den kraft jag vill vara och behöver vara. Cathrine har hela tiden sagt att hon vill att jag ska spela och det har jag försökt göra så gott det går, säger Stefan och fortsätter:

– Just nu blir det ingen bandy, det är likadant där, det jättesvårt att säga när man inte vet vad som kommer att hända. Jag hoppas på det bästa, att Cathrine ska bli bättre och att jag då också ska kunna spela lite.

Dörren till sjukhussalen går upp.

Stefans mamma och syster kommer in med Stella.

Cathrine flyttar sig från sängen till stolen, tar sin dotter i famnen och spricker upp i ett stort leende.

Stefan sätter sig bredvid sin familj och kysser Stellas huvud.

– Vi vill vara tillsammans och har försökt leva så mycket och bra det bara går. Nu, de senaste veckorna, då Cathrine har varit så dålig, då är det svårt att leva. Vi försöker göra det bästa av situationen. Stella, där kan man bli glad av att bara titta på henne och Cathrine är en otrolig kämpe. Det är glädje för mig.

– Utan Stella skulle vi inte orka, så är det bara, säger Cathrine.

Se det starka inslaget där Stefan och Cathrine själva berättar sin story.

  • Kondrosarkom

    En typ av skelettcancer.

    Finns i två former, en högmalign (mycket elakartad) och en lågmalign sarkom.

    Källa: cancerfonden.se

     

  • Cancer

    Cancer är ett samlingsnamn för cirka 200 olika sjukdomar, som i sin tur delas in i flera olika varianter.
    Varje år diagnostiseras drygt 50 000 fall av cancer.
    Två tredjedelar av alla som får en cancerdiagnos är över 65 år.
    I dag blir cirka 60 procent av alla patienter botade.

  • Har dottern Stella

    Familj: Stefan 28, Cathrine 26 och dottern Stella sex veckor.
    Yrke: Stefan jobbar som sjuksköterska på ambulansen, samtidigt som han är bandyspelare i Falu BS. Cathrine arbetar som redovisningskonsult.
    Bor: I Falun, där Cathrine ursprungligen kommer från Sundsvall medan Stefan är född och uppvuxen i Uppsala.

Annons
Dela
  • +1 Intressant!
Annons
För att kunna se bubblare behöver du skapa ett konto.
Du får även tillgång till:
  • Spara artiklar i din personliga läslista.
  • Kommentera vårt innehåll.
  • Få lokala erbjudanden.
Skapa konto
Annons
Annons