Träningspasset går mot sitt slut för Stefan Olsson, som utväxlar några tuffa bolldueller med sin tränare Toni Gustavsson.

Det är något som inte stämmer och han muttrar tyst bakom baslinjen.

Över nätet ger tränaren sin adept – som han tycker är lite moloken för dagen, några råd:

– Du måste upp "där" igen, sägerGustavsson och knyter näven framför ansiktet och fortsätter:

– Du var däruppe förra veckan, nu är du bara där under vissa bollar.

Förklaringen ligger till att Stefan inte är "där" just i dag. Han är inne i en tung träningsperiod, vilket gör att allt inte stämmer som det ska med "touchen" och att det är nära till att tappa fokus.

– Det är inte alltid kul det här. Nu är det tungt, men nästa vecka blir det roligare igen, säger Stefan när passet är avslutat.

Vad händer då?

– Då är det bara en och en halv vecka kvar tills det börjar. Då växlar jag ned i träningen, försöker hitta timingen i träffen och slipper de här idiot–fyspassen.

Den 28:e augusti är Stefan på plats i London för att några dagar senare inleda sitt tredje Paralympics. I Beijing 2008 blev det kvartsfinal i singel – den här gången är målet är glasklart.

– Jag vill ha guldet den här gången, säger Stefan utan tvekan och fortsätter:

– Silver har jag redan (i dubbel), så nu går jag för guld. Spelar jag på topp så kan jag klara det, men det är tuff konkurrens och säkert ett tiotal spelare som kan nypa guldmedaljen.

25–åringen gör i London sitt tredje spel. Det innebär framför allt att han kan fokusera direkt på uppgiften, istället för att fundera på allt ståhej kring ett OS.

– Första gången i Aten (2004) var jag ung, bara 17 år och fattade nog inte riktigt hur stort det var. Jag var nervös, det var fullsatta läktare men det var ändå en helt otrolig upplevelse. Allt var ju nytt, med OS–byn, all uppståndelse och annat. I Beijing hade jag samlat på mig lite erfarenhet, så då fick jag istället bara energi av fullsatta läktare, säger Stefan och fortsätter med att berätta anekdoter från sina tidigare upplevelser:

– Man träffar så mycket kul folk från hela världen och det är en härlig stämning. I Beijing var uppståndelsen enorm. Efter matcherna, när jag skulle åka iväg blev jag stannad för att få skriva autografer och man blev nästan behandlad som en rockstjärna. Det känns som London kommer att bli ett ännu större genombrott – då bevakningen ser ut att bli större än någonsin.

Stefan, som växte upp i Sundborn, föddes med sjukdomen Artrogrypos, som innebär stela leder och muskelsvaghet, men beskriver sig ändå som lyckligt lottad.

– Jag har haft tur, för mig sitter symptomen bara i benen. Det vanliga är att det sätter sig i hela kroppen. Jag kunde gå litegrann när jag var mindre, men nu har jag ju blivit tyngre i överkroppen, så då orkar inte benen. Jag kan gå litegrann, men jag kommer nog aldrig att kunna gå över tio meter.

Sporten fanns med tidigt i livet – ändå var det något av en slump att ödet förde Stefan till tennisen.

– Jag blev väldigt begeistrad som liten när jag såg tennis på TV och Pete Sampras var min stora idol. På semestrarna spelade jag tennis på stranden med mina föräldrar tills de inte orkade mer. När jag var sju år anordnades en "prova på" dag med tennis hos Falu TK. När dagen var slut, fick de i stort sett dra mig från banan. Det blev starten på resan.

Som tidigare tennisspelare, tyckte jag sporten var nog svår som den var. Att manövrera en stol, hinna rätt till bollen och sedan träffa rent måste kräva en otrolig koordination.

Var ligger nyckeln i att behärska rullstolstennis?

– Det är många moment i ett. Det handlar mycket om att läsa spelet, planera sin rörelse och att hela tiden ligga före. Styrkan ligger i axelpartiet, så det är viktigt att göra rätt med fysträningen.

Stefan framhäver serven och forehanden som sina farligaste vapen – men pratar också om en av sina svagheter – humöret.

– Ja, det är väl det (skratt). Det som är frustrerande med tennis är att man bara kan bli förbannad på sig själv. Jag har blivit bättre på det, men inte helt utan hjälp. Jag har fått hjälp av mentala coacher för att hålla balans i humöret och framför allt att kunna ha kul på banan. Det kanske inte märktes i dag däremot (skratt).

Det kortsiktiga målet är klart, men hur länge kan man och orkar man egentligen hålla på att träna och spela på den här nivån?

– Jag vet inte, det är ju inget man blir rik på, direkt. Man måste gå långt i turneringarna för att det ska gå jämnt upp ekonomiskt. Sen att resa 26 veckor per år sliter ju också en del.

Hinner du överhuvudtaget något annat?

– Det är ju mest tennis, men det här är ett av mina intressen, säger Stefan och pekar på sitt fiskespö.

– Imorse körde jag fysträning, men sedan har jag varit på sjön större delen av dagen. Det är skönt att åka ut och ta en fiskedag. Annars försöker jag umgås med min flickvän så ofta jag kan.