Martin Kallur reser sig från träbänken på Lugnets friidrottsarena.

Han nickar lätt och tar artigt i hand.

Nedanför pågår längdtävling i Bilmetrospelen.

Han finns fortfarande på hemmaplan – men om bara ett par veckor har Martin Kallur inlett det stora äventyren på University of Vermont, USA.

– Jag fick ett stipendium och det är en chans jag tar. Det blir en stor erfarenhet. Både idrottsligt och skolan. Att klara få klara mig själv utomlands. Jag vet ju inte vad som väntar. Men jag har fått ett bra intryck av allt.

Beslutet har varit en process, men Idrottsfamiljen (pappa Anders Kallur fyra Stanley Cup med New York Islanders, mamma Lisa Kallur division I-volleyboll och systrarna Jenny och Susanna) har stöttat.

– Det har tagit 2.5 år att komma till det stadiet att jag faktiskt åker iväg. Familjen har pushat på. Jag tänker att de gjorde allt roligt innan jag föddes. Fem år i USA, sedan två år i Frankrike och Italien. Jag tänkte: Nu är det min tur att få göra någonting skoj.

Men vägen till en tillvaro i USA har inte varit självklar.

Martin Kallurs satsning började sent.

När Jenny och Sanna rusade mot världseliten hade lillebrorsan en annan inställning till idrotten.

– Jenny och Sanna var hur vältränade som helst när de var 15. De var elitidrottare i kroppen redan då. Jag var en soffpotatis när jag var 14.

Varför var du den där soffpotatisen tror du?

– Man skulle kunna tro att det var någon slags revolt mot min familj, men så var det inte. Jag hade inte intresset. Jag ville inte lägga ner den tiden som krävdes. Mamma och pappa såg till att jag fick prova alla grejer. Jag körde lite gymnastik som liten, men det var inte alls på den nivån.

Men intresset väcktes trots allt där någonstans.

– Jag började hoppa stav. Det gick ganska fort framåt. Jag hade en liten gymnastikbakgrund. Jag kände att det var något jag verkligen ville försöka med.

Friidrott handlar ofta om mångsidighet.

Martin Kallur stod plötsligt på startlinjen i häck – samma gren som syskonen precis slagit igenom stort i.

För första gången fick lillebror erfara att efternamnet kunde bli ett ok.

– Det var riktigt jobbigt ett tag. Ofta när jag kom till större tävlingar och sprang häck fick jag höra: "På bana fem, Martin Kallur – riktigt bra häckgener där". Där stod jag som nybörjare. Det var inte kul alls, säger Martin Kallur.

Efter erfarenheten lämnade han grenen.

– Det var inte kul. Jag ville verkligen inte bli jämförd med Jenny och Sanna.

Många trodde nog att häckkarriären var över – men en skada omöjliggjorde stavhopp och väckte intresset.

– Jag började köra lite häck, bara som träning under skadeperioden. Det var väldigt roligt. Jag kände att jag hade känsla för rytm, och bra kordination. Men även tålamod att pilla med detaljer och teknik.

Utvecklingen gick sakta framåt, men den riktiga satsningen kom efter att Martin Kallur blev uttagen till en juniorlandskamp 2009.

– Då bestämde jag mig. Nu ska jag göra allt för att se hur långt jag kan nå. Jag började satsa på häck på riktigt.

På fjolårets SM i Gävle slutade Kallur sexa i sin första senior-SM-final.

– Jag känner att det finns bra grejer på gång. Jag har bra tålamod, och det ska bli roligt att ta varje litet steg på vägen.

Och i takt med utvecklingen har även syskonkomplexet försvunnit.

– Jag följer inte en bana bara för att Jenny och Sanna är mina syskon. Man måste jämföra med sig själv hela tiden. För mig handlade det mycket om personlig utveckling. Jag blev en egen människa och gjorde häck till min gren. Nu kan jag känna att jag gör det här för min egen skull. Inte för någon annan. Jag slutat jämföra mig med Jenny och Sanna.

Medan Martin sakta gått framåt har han följt Jenny och Susanna Kallurs karriärer.

Jenny har nu lagt av efter skador, Susanna har plågats i dryg fyra år.

– Jag har fått se det på nära håll. Det har verkligen varit skador. Ordentligt alltså.

Hur är det som lillebror att se sin storasyster i den situationen?

– Det är svårt att sätta ord på det. Sannas skador har påverkat mig mer än jag trott. Förut tänkte jag att det inte påverkat mig så mycket. Men, nu senaste åren har man funderat en hel del.

Blir du inte rädd?

– Det är klart att jag inte vill hamna i Sannas situation. Jag ska göra allt som står i min makt för att avvika från den kurvan. Men rädd? Nej, det är inget jag går och är rädd för. Jag har sett Jenny och Sanna på nära håll. Jag är inte säkert att jag gjort annorlunda än dem. Det är så svårt. Det är inte så att de gjort medvetna val att inte lyssna på kroppen.

Elitidrott är en dans på slak lina.

– Det är det där med balansen. När jag är nerkörd, jag har träningsvärk. Skulle jag lyssna på alla signaler i kroppen just då, då skulle jag inte komma någonstans. Man måste vara lite tuff också. Men det gäller att verkligen vara lyhörd. När är det okej smärta och känslor och när det verkligen känns fel. Det är något jag tänker mycket på.

Drömmen är given, och resan dit går via ett universitet i Vermont och har bara börjat.

– Jag skulle vilja springa något mästerskap. Men jag tycker det är svårt att drömma på det sättet. Jag har tålamod och njuter av att kunna kapa hundradelar. Mitt vardagsdrömmande handlar mest om små mål.