Therese Alshammar – en av svensk simnings största genom tiderna och ett stort hopp i London-OS i sommar – fyller 35 år i slutet av augusti.

Vid den åldern var Ylva Grufman redan tvåbarnsmor och för länge sedan färdig med simningen.

EM i Jönköping 1977 – några månader efter det att hon fyllt 17 år – blev hennes sista stora mästerskap.

– Jag hade bestämt mig ganska långt innan att jag skulle sluta då. Det var så himla intensivt med simningen, jag var aldrig hemma och kunde aldrig göra saker som mina kompisar gjorde. Det var andra saker än simningen som lockade.

Träningsmängder på 10 000 meter per dag i simbassängen var inte ovanligt och den hårda och tidskrävande träningen var inget som egentligen lockade Ylva.

– Jag älskade inte att träna, men jag gjorde som tränaren sa. Lars-Erik Paulsson som var vår tränare var som gud för oss. I dag ser jag inte den respekten för tränaren bland simmarna, som kan kliva upp när man tycker att man är färdig, men du kommer ingenstans om du inte simmar hela passet.

När Ylva var fyra år flyttade familjen från Upplands Väsby till Borlänge och hennes bror Ulf fick henne att börja simma som sjuåring.

Den första riktigt stora framgången kom på SUM-SIM-finalerna i Borlänge 1972 och där spelade en ny baddräkt en avgörande roll.

– Östtyskarna hade kommit med en ny elastisk baddräkt och jag visste att min största konkurrent, Susanne Martinsson, hade en sådan. Min tränare, Olle Jernberg, lyckades hitta en till mig och i smyg åkte vi iväg till badet i Tunet för att testa den kvällen innan. Jag vann finalen på 100 meter fritt och blev Borlänge SS första svenska mästare.

Året efter, som 13-åring, debuterade Ylva på stora SM med en sjätteplats på 200 meter fritt och två år senare kom det stora genombrottet som senior.

Ylva fanns med i det svenska laget på 4x100 meter fritt som tog en sjätteplats vid VM i colombianska Cali och nyss hemkommen från Sydamerika vann hon sin första SM-titel på 100 meter fritt i lång bana.

Sommaren 1976 upprepade Ylva SM-guldet på 100 meter fritt och blev också uttagen till OS i Montreal, där lagkapperna på 4x100 meter fritt och 4x100 meter medley stod på programmet.

– Det var en väldigt stor upplevelse. I OS-byn var det liv och rörelse och med restauranger som var öppna dygnet runt.

Det blev final och en sjundeplats på 4x100 meter fritt i en tid då de östtyska damerna i stort sett sopade rent på mästerskapen och plockade hem 11 av 13 guld (dock inte det på 4x100 meter fritt) i Montreal-OS.

Med, skulle det visa sig, otillåtna medel.

– De östtyska tjejerna var ju dopade, det har ju inte minst visat sig i efterhand och vi tävlade ju inte på samma villkor. Man trodde på rösterna att man var i herrarnas omklädningsrum när man kom in till de östtyska tjejerna.

Några år efter den avslutade karriären, som 21-åring, reste Ylva till USA på semester – och blev kvar i 15 år.

– Jag träffade min blivande man i Los Angeles, båda mina döttrar är födda i USA och är både svenska och amerikanska medborgare. Det var en spännande stad att bo i, men man saknar inte Sverige förrän man flyttat härifrån.

För 15 år sedan flyttade Ylva hem till Sverige och Borlänge.

– Det fanns många anledningar till att jag flyttade hem och jag ångrar det inte. Borlänge är mitt smultronställe och jag ska inte flytta någon mer gång i livet.

Under några år, när dottern Rebecka simmade, fanns Ylva med som funktionär och styrelseledamot i Borlänge SS.

I dag nöjer hon sig med att simma 50-manna, klubbkampen mellan Borlänge SS och Falu SS, som arrangeras en gång om året.

– Men under OS kommer jag att titta så mycket jag kan på simningen. Det är roligt när det är svenskar med, säger hon.