Trots att snart 40 år passerat, så är det en synnerligen vältränad och pigg 68-åring som DT-sporten möter i Lugnetskolan en av de sista dagarna i maj.

– Titta här, midjemåttet är bara 2,5 centimeter större än vad det var 1969, säger Hans när han drar upp tröjan och visar upp en tvättbräda till mage som skulle göra de flesta 30-åringar avundsjuka.

Tyngdlyftningskarriären fick sitt slut i samband med det sista SM-guldet 1981, men han är fortfarande mycket aktiv.

– Jag mår inte bra om jag inte får röra på mig och jag tränar sex gånger i veckan.

Idrotten och träningen har alltid varit en stor del av Hans Bettembourgs liv och det började redan hemma i Västberlin – där han är född och uppväxt – i slutet av 50-talet.

– Jag har alltid varit idrottsintresserad och jag skulle bli något inom idrotten. Jag höll på med både brottning och rodd och när jag var 15 år började jag med bodybuilding. Det handlade om en sorts kroppsfixering.

Första kontakten med Sverige fick han på en semesterresa 1963, när han var 19 år gammal, och väl hemma i Berlin igen hade han bestämt sig.

– Berlinmuren hade byggts och jag kände att här vill jag inte bo kvar.

Hans jobbade som florist på ett hotell i Berlin, men han ville lämna Tyskland och riktade blickarna mot Sverige.

Han sökte jobb som florist via en tidningsannons och han fick flera svar, bland annat från Lund.

– I Lund var de 14 kvinnliga medarbetare som gärna ville ha en manlig arbetare, så då bestämde jag mig för att flytta dit.

I oktober 1963 började Hans att arbeta på blomsteraffären i Lund, och 1965, efter att han flyttat till Stockholm, kom han för första gången i kontakt med tyngdlyftningen.

– Jag fick kontakt med en österrikare som tog med mig till Stockholms Atletklubb. Jag, som hade tränat bodybuilding, var ruggigt stark i överkroppen och framför allt i ryggen. Benen däremot, hängde inte med, och jag tog 180 kilo i bänkpress, men bara 105 kilo i knäböj.

Den urstarke och vältalige tysken stack direkt ut hakan och sa att han inom fyra månader skulle slå det svenska rekordet i press (ett moment i tyngdlyftningen som sedan många år tillbaka är borttaget).

Det tog honom bara tre månader att fixa rekordet.

Efter några år i Stockholm gick flyttlasset tillbaka till Skåne och 1969, då Hans representerade Helsingborgsklubben Greppet, blev han svensk medborgare.

Vid ett träningsläger i Rankhyttan samma år träffade han journalister från lokalpressen i Dalarna, som försökte värva över honom till Falun.

– Jag trivdes ju i Dalarna och så fick jag ett floristjobb på Falu kommun. I januari 1970 började jag jobba på Falu kommun, jag skulle bara stanna i tre år, men jag är fortfarande kvar, säger han och skrattar.

Hans Bettembourg var nu ett etablerat namn i världseliten.

I oktober 1969, i Malung, satte han sitt första av totalt 13 världsrekord och inför OS i München 1972 var han en av guldfavoriterna.

Men en vadslagning med landslagskompisen Bo Johansson fem veckor innan de olympiska spelen blev ödesdiger.

– Bo triggade mig i en vadslagning, jag la på för tunga vikter, halkade till och spräckte båtbenet. Jag skyller inte på någon annan, det var jag som inte kunde behärska mig och jag kunde inte träna riktigt inför OS.

Hans behövde ett speciellt bandage över den skadade handleden och en svensk läkare skulle finnas på plats vid invägningen i München för att intyga det.

Men någon läkare dök aldrig upp.

– Jag var tvungen att ta av det. Jag vet inte om det hade blivit guld ändå, men det känns som att jag aldrig fick chansen.

Hans nöja sig med bronsmedaljen, besegrad av två bulgarer och upp till guldet skilde det 12,5 kilo.

– För att ta guldet behövde jag göra 197,5 kilo i den sista stöten. Jag vände vikten men hade ingen möjlighet att stöta.

Guldmissen i OS grämer honom fortfarande, även om han genom åren lärt sig att hantera besvikelsen.

Karriären på landslagsnivå fortsatte i ytterligare två år, men fick ett abrupt slut vid VM på Filipinerna 1974.

– Axeln hoppade ur led och när jag kom tillbaka gjorde jag 100 kilo sämre än innan skadan. Jag fortsatte att tävla på nationell nivå, men internationellt var jag finito.

Tyngdlyftningskarriären tog slut, men jobbet som florist har han aldrig släppt – trots att han gick i pension för drygt ett år sedan.

– Jag jobbar fortfarande kvar till 30 procent och sköter växterna och blommorna på skolorna på Lugnet och i Haraldsbo. Det här är mina barn det, säger han och blickar ut över de gröna växterna.