Annelie föddes i Stockholm men hennes pappa, med rötterna på Sollerön, tyckte inte att barnen skulle växa upp i huvudstaden och när hon var åtta år flyttade familjen upp till Dalarna och Gesunda.

Efter att ha sysslat med friidrott – längd, höjd, spjut och löpning – på tävlingsnivå och simning på motionsnivå, kom Annelie som 16-åring i kontakt med roddsporten.

– Vår simtränare var den gamla OS-roddaren Jean Martell och han tyckte att jag skulle prova på rodd. Det gick ganska bra för mig direkt och jag hade en fördel som hållit på med olika idrotter som yngre.

Som 18-åring, 1982, kom det stora internationella genombrottet med JVM-bronset.

Två år senare fanns Annelie med i den svenska truppen i OS i Los Angeles.

– Det var jättestort att få vara med på ett OS och en upplevelse att få träffa så många andra idrottare. Något som var riktigt häftigt var invigningen, där prins Bertil stod med oss och pratade med oss aktiva.

Roddtävlingarna avgjordes på Lake Casitas, cirka tio mil från OS-byn i Los Angeles, och en kraftig vind som drog in över sjön runt kl 11 på förmiddagarna, innebar rekordtidiga tävlingsstarter.

– Vindarna gjorde att tävlingarna pågick från 06.00 till 08.30 och eftersom det tog en timme för oss att ta oss till tävlingsarenan, så fick vi gå upp redan klockan 03.30. Men eftersom jag är morgonpigg så gjorde det mig inte så mycket.

Annelie tog sig till B-final, där det blev en fjärdeplats och en tiondeplats totalt.

– Men det var väldigt nära sjundeplatsen, jag tror det skilde bara en och en halv sekund mellan sjuan och tian.

På bara fyra år hade Annelie gått från nybörjare till världselit och redan på avslutningsceremonin bestämde hon sig för att tävla igen i de olympiska spelen.

Annelie tog sig också till OS i sydkoreanska Seoul 1988, men vägen dit skulle bli både lång och mödosam.

En allvarlig ryggskada 1986 hade kunnat ödelägga hennes karriären.

– Det var ett landslagsläger och jag krockade med en annan båt, träffades av riggen på den båten och slog av två spinoser i ryggen. De första 15 minuterna kunde jag knappt röra benen och skadan gjorde att jag tvingades hålla uppe med rodden i över ett år.

I samband med rehabiliteringsträningen efter skadan fick Annelie hjälp av en naprapat och senare samma år började hon på naprapathögskolan i Stockholm.

– Jag tänkte att jag måste ju ha någon typ av utbildning och på naprapathögskolan kunde man kombinera studierna med elitidrottande.

Till en början klarade Annelies rygg inte av roddträningen, men då fick hon kontakt med landslagskanotisterna Anna Olsson och Susanne Gunnarsson.

– Jag tränade kanot med dem i ett år och tävlade också någon mindre tävling med Susanne Gunnarsson. Det var jädrigt kul med kanot.

OS-året 1988 var Annelie tillbaka i roddbåten och efter att själv ha beskostat resan till kvaltävlingen i Luzern, fixade hon en plats i OS-truppen.

– Men den största segern för mig var att jag kommit tillbaka från den svåra skadan.

Vid de olympiska spelen i Seoul blev det en elfteplats för Annelie i en konkurrens som var tuffare jämfört med i Los Angeles fyra år tidigare, då i stort sett alla östeuropeiska länder bojkottat spelen.

Muskelbergen från östeuropa väckte uppmärksamhet – det gjorde också kinesiskorna.

– De var 1,90 långa allihopa och gick alltid in i duschen med alla kläder på sig och behöll både trosor och bh på sig när de duschade.

Annelies roddkarriär på elitnivå tog slut efter en hjärtmuskelinflammation 1991 och efter ett antal år med fortsatt tävlande på nationell nivå tog studierna över.

– Jag jobbade som naprapat men hade alltid velat bli läkare och 2000 kom jag in på läkarprogrammet i Uppsala.

Sedan 2007 jobbar hon på vårdcentralen i Leksand och för ett år sedan började hon jobba som matchläkare/naprapat med Leksands allsvenska hockeylag.

– Det är jag och "Pliggen" (Per Andersson, även han före detta roddare och numera Lassi Karonens tränare) som delar på det och det känns jättebra att få jobba med laget. Jag känner igen mycket själv från den egna karriären.

Fortfarande har dock rodden en i allra högsta grad central roll i Annelies liv. I veteran-VM för åtta år sedan blev det både guld och silver och i dag ror hon fyra gånger i veckan under sommarhalvåret.

Dessutom har hon varit med och startat en roddskola på Sollerön för barn- och ungdomar.

– Rodd är en väldigt bra motionsidrott och jag försöker nu ge tillbaka lite av det rodden gett mig.

Att rodd som elitidrott kan vara mycket tufft och en kamp för att tänja på smärtgränsen är Annelie högst medveten om.

– Man lägger hjärnan på en annan planet, sedan kör man, säger hon och skrattar.