I september firar Göte Hagström sin 94:e födelsedag, och med tanke på åldern är det en vital och pigg man som tar emot DT-sporten hemma i lägenheten i Kvarnsveden.

Hustrun Mai förbereder kaffe med dopp när Göte börjar berätta om den friidrottskarriär som tog sin början på Kopparvallen i Falun.

– Det var DM i terränglöpning för juniorer. Jag var bara 15 år, men sprang i juniorklassen för 19-åringar. Jag lånade ett par gymnastikskor som var två nummer för små och så tog jag gymnastikdräkten från skolan.

Trots det tuffa utgångsläget vann Göte loppet och snart började han skörda framgångar även på större tävlingar ute i landet.

Göte är uppväxt i Övermora, tävlade för Kvarnsvedens GoIF under hela karriären, och som för så många andra av hans kompisar blev idrotten en viktig del av hans liv.

Friidrott på sommaren och skidor på vintern – det var det som gällde.

– Vi sprang aldrig på vintern, då åkte vi skidor, men första veckan i mars samlades vi i Mellsta och med snöskyfflar så skottade vi upp en ränna där vi kunde springa. Det gjorde vi för att vara i form till den 2 april då Sleipners terrängtävling, den största i landet i sitt slag, avgjordes.

Göte Hagström sprang alla distanser, från 100 meter till 10 000 meter, men framför allt var det i terränglöpning och senare på 3 000 meter hinder, som han nådde de största framgångarna.

I samband med militärtjänstgöringen i Östersund i slutet av 1930- och början av 1940-talet mötte han också den jämnårige Gunder Hägg, en av svensk friidrotts största, på löparbanan.

– Jag är en av få som besegrat Gunder Hägg, det gjorde jag på ett regementsmästerskap på 5 000 meter.

Lite senare möttes de båda igen, den här gången på 2 000 meter, och då tog Hägg ett snack med Hagström innan loppet.

– Jag tror han var lite skraj för mig för han frågade om vi inte kunde springa dött lopp. Vi kom överens om det och när vi kom in samtidigt över mållinjen gjorde vi det på 5.23. Världsrekordet då, på 5.18, hade amerikanen Sandro Mani, som jag för övrigt mötte i en tävling på Kopparvallen några år senare.

Världsrekord på den tiden gav ära och berömmelse, inte feta sponsorkontrakt och bonusar, som fallet är i dag.

Göte jobbade heltid på mekaniska verkstaden på Kvarnsvedens pappersbruk och tjänade inte en krona på sitt friidrottande.

– Jag har aldrig haft en timme ledigt för träning, träna det fick man göra efter jobbet på kvällarna. Några pengar var det heller aldrig tal om och vid OS i London fick vi 140 kronor av Sveriges olympiska kommitté, pengar som skulle täcka förlorad arbetsförtjänst i tio dagar och dessutom räcka till fickpengar.

OS-finalen på 3 000 meter hinder avgjordes på Wembley en torsdag och på onsdagskvällen, dagen innan, kallades de tre svenskarna, Göte Hagström, Thore Sjöstrand och Erik Elmsäter, in till landslagstränaren Jösse Holmér.

– Vi skulle köra slut på fransmannen Pujazzon, den regerande europamästaren, och skulle dra lott hur vi skulle lägga upp dragjobbet. Jag fick på min lott att dra första och fjärde varvet.

I finalen knäcktes också Pujazzon av svenskarnas hårdkörning och bröt med två varv kvar.

Sjöstrand rusade mot guldet, med Elmsäter som klar tvåa, men Hagström låg "bara" femma när sista varvet började.

– Men på sista varvet blev jag så jäkla pigg och först gick jag ikapp och förbi fransmannen Cuyodo. Sedan kom jag ikapp finnen Siltaloppi, som var helt slut, och sprang ifrån honom med nio sekunder de sista 100 meterna.

Hagströms bronsspurt fullbordade den svenska medaljtrippeln i ett olympiskt spel där Sverige plockade hem 44 medaljer, varav 17 guld.

Men av det som hände i övrigt hade Göte Hagström ingen vidare koll på.

– Vi var med på invigningen, men bodde Richmond i utkanten av London. Vi var inne i London på sightseeing några dagar, men jag såg aldrig några andra tävlingar.

Hemma i Borlänge igen firades Göte för sitt OS-brons, det som förstås var höjdpunkten i den friidrottskarriär som tog slut redan året efter.

– Jag var uttagen till landskampen mellan Norden och USA på Bislett i Oslo året efter OS, men sedan lade jag av. Jag hade börjat på ett kraftverksbygge i Stora Skedvi och så hade jag börjat bygga på huset. Jag hade inte längre tid för löpningen.

I många år efter friidrottskarriären sysslade Göte med orientering, en sport han ägnat sig åt även i unga år, men numera följer han idrotten framför teven.

Svensk friidrott av i dag har han dock inte mycket till övers för.

– Det ser mörkt ut, framför allt när det gäller löpgrenarna. Där finns det ju inte en enda svensk att hoppas på.