Jenny är redo för nästa steg
För två år sedan var målet att bli bäst i världen.
I dag toppar färska EM-mästrarinnan Jenny Rissveds världsrankningen för juniorer i MTB – som första svenska någonsin.
– Jag tänker aldrig på att jag faktiskt är bäst, säger 18-åringen som nu tar sikte på senioreliten.
Relaterat
Artikelbilder
Härnäst väntar sommarträning för Rissveds, men det blir inga större tävlingar innan SM i MTB som inleds den 22 juli i Mölndal.Fotograf: Lars Dafgård
Fakta
Jenny Rissveds om:
Höga förväntningar.
"Det kan bli värsta sensationen och chocken för folk när jag bryter ett lopp. Jag har hört folk säga: "Du kan ha ena foten i flaskstället men vinna ändå". Det snacket kan jag bli lite trött på, för så är det ju inte riktigt."
Tävlandet i världscupen.
"Det kan vara riktigt bra drag ibland. En gång var det värsta Dj:n ute i skogen som pumpade musik. I Tyskland och Belgien är det riktigt stort, det kommer folk med stora bussar, det känns nästan som en fotbollsmatch ibland."
Stödet hemifrån.
"Det är en väldigt viktig grej, det nog mycket därför det har gått så bra. Pappa har skjutsat mig över hela Sverige och tagit ledigt från jobbet när jag tävlat utomlands. Det hade inte gått utan honom."
Allting började på en treväxlad, grön cykel som åttaåring i Falun. Sedan dess har karriären gått rakt uppåt. Förra helgen kom det yttersta kvittot på att Jenny Rissveds är nummer ett i världen. EM-guldet i Moskva rankar hon som sin största framgång hittills – men hon är långt ifrån nöjd med att "bara" vara bäst i juniorklassen.
– Nästa mål är självklart att bli bäst i seniorklassen. Det blir ett större kliv att ta, säger Rissveds.
Efter framgångarna på världscupen och på EM väntar nu en viloperiod för Rissveds. Sommarens andra stora mål blir VM i Österrikiska Saalfelden i september. Väl där hoppas hon än en gång kunna dra nytta av sina tekniska färdigheter, som enligt Rissveds själv är hennes största styrka.
– Jag hoppas på en svår bana. Det ska vara en utmaning, kunna gå ganska snabbt och gärna innehålla lite klättring. Jag är ganska liten, så uppåt har jag lite fördel. Förra årets VM-bana var bra, med flera dropp och stenkistor. Det är ju där i trakterna i år igen, det är inte helt omöjligt att den blir rätt lik förra årets.
Finns det en risk att du slappnar av nu, när du är bäst i din klass?
– Nej, jag tror inte det. Jag har väldigt svårt att nöja mig med vad som är. Det kan vara både positivt och negativt. Jag har så himla höga krav på mig själv. Som förra året när jag kombinerade MTB och landsväg, då var jag hård mot mig själv när resultaten inte gick min väg. Men det kanske kan vara bra också, det är en balansgång det där.
Förra året handlade mycket om hennes två, otäcka vurpor under EM på landsväg i Italien. Hon tog hjälp av en mental rådgivare för att komma över rädslan, och valde senare bort landsvägscyklingen för att lägga allt fokus på MTB. Men snacket om rädslan var lite överdrivet, säger hon.
– Det blev lite jobbigt till slut. Det var inte bra för mig, många frågade "Hur går det med rädslan?", "Var det därför det gick så dåligt?". Då hade jag ändå kommit tvåa i tävlingen, någon sekund efter vinnaren. Många vill få det till att jag valde bort landsvägscyklingen på grund av krascherna men så var det inte riktigt heller.
De internationella tävlingarna på världscupen och i Bundesliga har utvecklat henne mycket, men någon flytt söderöver för att komma närmare de stora tävlingarna är inte aktuellt – än så länge.
– I framtiden skulle jag kunna tänka mig det, jag har tänkt tanken. Men jag har ett år kvar i skolan så det får bli efter det. Jag har bra förutsättningar här hemma med skolan och banorna, det är ingen brådska.
