– Det kändes bra hela dagen och det var kul att det räckte hela vägen, säger hon.
Dalaåkarna har de senaste åren radat upp JVM-guld på sprintdistansen. Calle Halfvarsson var först ut 2008, Hanna Brodin följde upp 2010 och nu finns även Stina Nilsson med i den exklusiva skaran av åkare.
Därmed fick Nilsson också revansch för förra årets JVM, då hon och Evelina Settlin krockade med varandra och slogs ut i semifinalen.
I år blev sprintfinalen en stor svensk framgång med Settlin på silverplats och Jonna Sundling som fyra.
– Jag har tänkt på det här hela vägen sedan förra året. Det var stort, jag bara skrek när jag åkte över mållinjen. Sedan när jag såg att Evelina tog silver blev det ännu bättre.
Det var tuffa yttre förutsättningar när JVM-tävlingarna inleddes på hög höjd i turkiska Erzurum.
– Det var minus 21 grader när vi körde kvalet och det är egentligen för kallt. Det känns att kylan tagit på halsen, jag känner mig rosslig, säger Stina när DT-sporten pratar med henne på telefon från Turkiet.
Nilsson tog sig enkelt vidare från kvalet med sjätte snabbaste tid och i kvarten, semin och finalen körde hon övertygande och var först över mållinjen i samtliga lopp.
– Taktiken i kvarten och semin var att spara så mycket krafter som möjligt. I semifinalen hamnade jag ute i lössnön, men kom snabbt tillbaka och tog mig vidare med en bra spurt.
I finalen tillämpade hon återigen en defensiv taktik.
– Jag tänkte inte försöka rycka sönder fältet eftersom vi tävlar på hög höjd och man kan få betala på slutet för en tuff öppning.
På upploppet var dock Nilsson skoningslös och vann klart före Settlin.

Är du förvånad över guldet?
– Visst är jag lite förvånad men jag märkte att jag var stark under dagen och att jag hade jättebra skidor.
JVM-tävlingarna fortsätter för Stina på onsdag med 5 kilometer i klassisk stil.

Innebär det att du kan åka mer avslappnat i de återstående loppen på JVM efter guldet i sprinten?
– Ja, det är en stor trygghet att ha det här guldet. Nu tar jag en distans i taget, säger Nilsson.