"Varje ny spelare förändrar dynamiken i gruppen," sade en gång Lennart "Kral" Andersson, lagbyggarexperten och Brages förre tränare.

Och det svaret gäller nog såväl i fotboll som i innebandy – "Kral" borde veta, han har ju bland mycket annat varit elittränare i innebandy, när Åmål låg i dåvarande högsta serien i mitten av 1990-talet.

En annan av våra största, Thomas Brottman, pratade i höstas om hur han sedan han kom till Storvreta har lärt sig vikten av hierarkier.

Han berättade om hur noga klubben i värvningen av Fredrik Holtz, då nybliven poängligavinnare, 2009 var med att betona att han "skulle stå för det fysiska spelet."

Poängkungen skulle alltså inte i första hand göra poäng.

Det var ju här IBF Falun gjorde bort sig fullständigt 2010.

In kom Christian Mattsson och Alexander Carlström och det vattnades i munnen på varje innebandyintresserad i Falun.

Problemet var bara att vänstersidan redan var befolkad med Rasmus Enström, Jonas Adriansson och Patrik Malmström.

Det satte tränaren Andreas Lundmark i sådana problem att vad han än gjorde så blev det fel.

Inte förrän Mattsson lämnade laget i slutet av januari blev det någotsånär ordning.

Och först när Malmström gick till Pixbo i somras blev balansen rätt i truppen.

Sedan kom hösten och Carlström kunde plötsligt spela ihop med bästa kompisen Enström igen – något som tycktes omöjligt 2010/11.

"Han är en helt annan spelare i år, framför allt i passningsspelet," förklarade Enström.

"Han rör sig över stora ytor i år, det gjorde han inte förra året," fyllde Andreas Lundmark i.

På något sätt har allt det som strulade för ett år sedan fallit på plats.

Så att ta in en världsspelare bara för att han står och bankar på dörren till kansliet i Falu Kuriren arena är inte värt priset, det visar om inte annat den egna historien.

Summan av beståndsdelarna är sällan svaret på ett lags kapacitet.

Och det bästa nyförvärvet finns ju redan i truppen.

När Carlström blev Galante Carlström inför den här säsongen betydde det mer än bara bokstavligt.