Skenet från det andra adventsljuset kastar en siluett över spiselkrasen.

Ljuset fortsätter ut över det julbonade köket och landar på ekbordet där en assiett med bullar och sockerkaka med smörkräm parkerat.

Har du bakat?

– (Skratt) Nja, skulle inte tro det va?, säger Christer Olsson och slår sig ner vid bordet.

Men nu har du ju verkligen chansen att bidra i köket?

– Ja, nu kan vi dra till med ett rejält storbak här inför julen. Tiden har jag ju i alla fall, säger den förra Leksandstränaren.

Han ler.

Galghumorn och värmen finns där, trots att det bara gått fyra dagar sedan det där samtalet på Mats Aspemos kontor.

– Ja, hur har dagarna sett ut? Första dagarna tog jag ut vinterhojen faktiskt. Jag har varit ute och cyklat på dagarna. Det är jäkligt enkelt att sätta sig i soffan och bli sittandes där. För mig är det viktigt att komma ut, träna och rensa skallen lite.

Leksands vd:s besked slog trots allt ned som en bomb.

– Det sa ju bara pang, så fick vi gå. Det är klart det varit omtumlande. Jag känner väl att det här får smälta in nu. Fan, det har ju varit LIF i många år nu alltså. Nu dyker det ju upp en situation här där jag får landa lite i det här och ge lite support till familjen här hemma. De har ju supportat mig hela tiden, så jag har ingen panik.

Förhållningssätet är trots allt professionellt.

– Jag köper att de kan sparka oss. Det finns inte så mycket att säga om det egentligen. Det som är viktigt för mig och Niklas har varit att vi kan se varandra i ögonen och säga: "Vi har verkligen gjort det vi trodde på". Vi fick ett uppdrag av en annan styrelse. Sedan blir det omstrukturering i ledningen och på sportchefsnivå. Där kanske kollisionskursen började. Det vi hade tänkt oss blev inte så. Vi fick styra in på en annan bana. Den tog oss hit.

Vad var det ni trodde på?

– Från första början var uppdraget att vi skulle göra en generationsväxling. Det snackades hela tiden om ett mellanår. Men, fan vi ville ju vinna ändå. Nu kom vi fyra i serien och nådde inte kvalserien. När vi sedan gjorde bokslut så var allt kolsvart från folk runtomkring. Det var stormigt redan under slutet av förra säsongen. Där kliver vi in i år.

Efter att ha analyserat fjolåret var spelplanen glasklar.

– Vi visste om att vi hade två stabila målvakter och en defensiv som var rejäl. Därför ville vi skapa ett spel där vi inte gav upp så mycket chanser som i fjol. Vi kände under förra året att det var mycket fart och fläkt med de unga grabbarna. Men det räckte bara ungefär halva serien.

Laget blev överspelat och släppte till onödigt mycket.

– När det inte stämde, då förlorade vi. Målvakterna fick aldrig rätt förutsättningar att jobba med. Tanken har inte varit att spela defensivt. Mer att ha en balans mellan defensiv och offensiv.

Men den taktiken blev, åtminstone utåt sett, tränarduons fall.

– Det man får läsa om nu i efterhand är att vi spelat för defensivt, men det tycker inte jag. Vi har inte åkt och ställt upp och väntat på motståndarna, däremot har vi släppt in lite mål. Jag satt och räknade här om dagen. Vi var det lag som hade gjort fjärde mest mål fem mot fem. Sedan har vi haft problem i powerplay. Hade vi haft ett bättre PP hade vi säkerligen vunnit fler jämna matcher.

Varför fick ni aldrig powerplayet att fungera med de pjäser ni har i ett sånt spel?

– Hade jag haft svaret på det hade det förmodligen sett annorlunda ut. Det där handlar om att hitta ett självförtroende. Att de som spelar i den spelformen är trygga där. När det börjar gå troll i det fanns det inget självförtroende. När det blev snack om det där så blev det som en mental blockering: "Fan, nu går det inte".

Tommy Salo tycker det blivit för allvarligt i omklädningsrummet?

– Jag och Niklas är seriösa och vi tar det på fullaste allvar. Men jag tycker att vi har haft en bra kommunikation med laget. Vi har haft en dialog med killarna. Det är killarna som varit de viktiga för oss. Vi har gjort skillnad på: "Nu tränar vi". "Nu spelar vi". När man kommer in i omklädningsrummet så finns det ju en nivå där man måste ha värme och prata med folk. Det tycker jag att vi har haft.

Tommy ville skapa lirarnas lag, ni pratade om krigarnas lag i inledningen av säsongen?

– Det är klart att hade vi varit lirarnas lag då hade jag inte haft något emot det. Klapp-klapp-hockey är vackert att titta på. Men man måste ändå titta på hur det ser ut ute på banan. Under en serielunk måste du ta poäng för att kunna vara med i slutet. Ska vi börja spela klapp-klapp-hockey, i stället för att jobba hårdare än motståndarna, det går aldrig i den här serien. Att säga att jag inte vill att Leksand ska vara lirarnas lag stämmer inte, och jag tycker inte att det är där min och Tommys filosofi går isär. Realistiskt sett, det är väldigt svårt att spela ut något av de här lagen.

I lördagens sändning i Viasat Hockey förklarade Mats Aspemo att Christer Olsson och Niklas Eriksson inte passade in i profilen för föreningen.

Hur kändes det?

– Det gör ont faktiskt. Det är det som svider allra mest. Att vi går skilda vägar det får man ta. Men det Aspemo säger, det är tungt. Att vi inte passar in i profilen. Att vi inte är öppna. Att vi inte är tydliga. Att vi inte är utvecklande. Att vi inte har något engagemang. Är det någonting som vi är så tycker jag att vi står för precis alla de fyra ledorden som föreningen satt upp i sin värdegrund. När jag läser och hör vad Mats sagt i efterhand handlar det inte om spelet varit offensivt eller defensivt. Det här är något helt annat. Det är mer på det personliga planet.

Ni har tydligen olika bilder av hur ni varit, men ni är vuxna människor – har ni inte pratat om det här?

– Jag vet inte vad jag ska svara på det? Den dialogen har inte funnits, nej. Samtalet har mest handlat om spelare in och ut. Jag kände väl att jag och Mats (Aspemo) hamnade på kant tidigt.

Anledningen: Under slutet av fjolårssäsongen skaffade Christer Olsson en mentor.

Tillsammans med Mats Hedbom jobbade Leksandstränaren med personlig utveckling.

– Jag ville utveckla mig själv och mitt ledarskap. Jag kände redan tidigt att det gav mig massor som ledare och människa och ville fortsätta.

Där skapades en spricka mellan Mats Aspemo och Christer Olsson.

– Föreningen ville att jag skulle använda den här affärspsykologen (Jan Blomström) de gör reklam för i arenan. Men jag hade redan en kille jag hade valt själv. När jag sa att jag ville jobba med min kille då kände jag direkt att det inte togs emot så bra.

Vad var det som inte föll Aspemo i smaken?

– Den Mats ville att jag ska jobba med, det var ju någon LIF valt. Jag ville jobba med en person som kändes rätt för mig. Då tyckte LIF inte att valet gav dem någonting tillbaka.

Blev det frostigt?

– Ja, det blev rejält frostigt. Mats ville att den här personen skulle jobba med mig inne i omklädningsrummet. Jag kände att som tränare måste jag välja själv vem jag vill ha i omklädningsrummet. Jag kan inte bli påtvingad någon jag ska jobba med. Där känns det att det här började. Jag och Tommy (Salo) var överens om just de sakerna, men inte Mats.

Gick det prestige i det?

– Jag vet inte? Det handlade inte om prestige för mig. Det var mer att när jag inte ville jobba med deras kille, då kändes det som om de tyckte att jag inte ville utvecklas som ledare. Mycket av varför det här slutat som det gjort nu har en början där tror jag. Jag gick inte Aspemos väg, tror jag han upplevde det som. Men det hade inget att göra med att jag hade något emot LIF eller ledningen, eller att jag ville köra min egen agenda. Jag har inte heller dissat det där utan gått på regelbundna träffar med Blomström.

Hur ser du på omdömet "Inte haft förmåga att utveckla laget"?

– Det är bara att titta på vilka spelare jag och Niklas jobbat med från juniorerna och uppåt och som är ordinarie i A-truppen i dag. Det var ganska många unga spelare som varit med och fått chansen. Jag tycker även att vi har utvecklat spelare som Jens Bergenström. Helt plötsligt, vid 30 års ålder, är han den som är med och kastar sig och agerar i defensiven och täcker mest skott av alla. Sedan har vi en kille som Jesper Ollas. Han fick chansen i en producerande lina. Gjorde massor av mål och fick chansen i elitserien. Det är jätteroligt.

Hur ser du på att jobba i föreningen igen?

– Jag har fått ett enormt förtroende från föreningen. Det är bara att ödmjukt tacka och ta emot. Så att, vi får se om några år. Vad vägarna är. Skulle det vara något är det kanske att jobba med yngre spelare. Om det skulle finnas ett intresse för det.

Christer Olsson reser sig upp från fikabordet.

– Jag tror det här kan bli bra ändå. Nu får Tommy och Mats möjlighet att bygga verksamheten som de vill. Välja en tränare de tror på. Det finns alla förutsättningar för det här laget och föreningen att göra något bra.

Vi tar i hand.

En sista fråga mal i huvudet.

Kommer du att titta på laget framöver?

– Ja, absolut. Jag gillar ishockey, föreningen och att det ska gå bra för killarna. Jag kommer att finnas på läktaren i hallen. Jag känner också att vi går rakryggade ur det här. Det finns ingen anledning att gömma sig.