Jag förstår självklart att intentionerna är att vara professionell och ifrågasätter inte att Bengt-Åke Gustafsson gjort sitt bästa med Tre Kronor utifrån sitt sätt att se på hockey och de förutsättningar som råder.

Men någonstans smyger det sig in en mental spärr som hindrar den som bestämt sig för att sluta från att ha en glödande passion för vad han eller hon gör.

I grund och botten handlar ledarskapet om att ena styrkorna och att förmå dem att förstå sina roller i lagledningens idé om hur man bäst anpassar sitt spelsätt efter motståndet. Det har Bengt-Åke misslyckats med och svensk ishockey missgynnas om han sitter kvar över VM.

I Jantelagens Sverige borde han rimligtvis få VM för att revanschera sig, och det hade kanske fungerat på 1900-talet, men idag är det 2010 och svensk idrott i allmänhet och Tre Kronor i synnerhet måste anpassa sig och inse att tiderna förändras.

Slovakien gjorde en mycket bättre laginsats än Sverige. De visste att de var underdogs, att de vid jämförelse var sämre än Sverige på varje position, men de anpassade sitt spelsätt efter motståndet. Var och en förstod sin roll och mot ett enat slovakiskt försvar hade Tre Kronor inget motvapen.

Det är inte bara Bengt-Åkes fel, förstås. De svenska spelarna var för fega, för sega och ganska osmarta.

För fega för att de inte tog närkamperna med hård fysik och ännu mer för att ingen fanns framför mål och skymde. Av de 29 skotten hade Jaroslav Halak fri sikt på åtminstone 27.

För sega för att motvapnet mot ett igelkotta-försvar är fart på pucken och skridskorna. Istället föll svenskarna in i Slovakiens låga tempo.

Ganska osmarta för att de valde fel lägen att kliva fram och sätta press och därmed ofta satte sina lagkamrater i svårlösta situationer.

Visst fanns det undantag. Mattias Öhlund, Nicklas Bäckström, Loui Eriksson, Daniel och Henrik Sedin, Peter Forsberg och Daniel Alfredsson gjorde alla vad som förväntades av dem.

Men i ishockey räcker det inte. Där måste alla i laget ge hundra procent i sin roll.

Det misslyckades totalt och det kan bara bero på att ledarna antingen fört ut fel budskap eller inte förmått spelarna att förstå budskapet.

Därför blev det ett svenskt praktfiasko som Bengt-Åke Gustafsson måste ta ansvaret för.