– Det skulle aldrig gå utan henne, förklarar storebror Robin.

Det är mamma som sköter anmälan till tävlingarna, ser till så att teamet har någonstans att bo på alla resor och håller ordning på bokföringen.

– Hon gör allt det tråkiga. Hon syns aldrig men har en mycket viktig roll.

Tyvärr syns hon inte heller i det här reportaget då hon låg hemma, nedbäddad i sängen med feber.

Förra säsongen körde Robin för ett franskt downhillteam. Lillebror Niklas fick fjolåret förstört av en skada efter en vådlig krasch som spräckte mjälten.

– Jag blev less på det franska teamet. Inget fungerade som det skulle.

Idén om ett eget team var lättfunnen i det läget.

– Helt lätt har det inte varit. Sporten är ju ännu så pass liten i Sverige. Men jag tror att vi fått till det hyfsat ändå. Det återstår att se hur kalkylen blir i slutänden.

Det handlar förstås om en jakt på pengar för att driva teamet runt. Men inte vilka pengar som helst. Det gör att en del eventuella sponsorer faller bort.

– Man måste kunna stå för det som sponsorn representerar.

Mountainbikens säsong är redan i gång och nästa vecka drar teamet på turné till Skottland och Österrike för världscuptävlingar. I den första världscuptävlingen, i Sydafrika, blev Robin 36.a och Niklas 82:a. Inte riktigt vad bröderna hade hoppats på.

– Banan passade mig inte så bra, säger Robin.

– Placeringarna kanske inte tycks så bra. Men man ska tänka på att det är de drygt 200 allra bästa som kör världscupen, säger Robin.

Då gick det bättre i säsongens tre första Europacuptävlingar. Robin var fyra, trea och tvåa, Niklas 13:e två gånger och 24:e den tredje, med tappad kedja.

– Så egentligen har det gått över förväntan i början.

Inför fortsättningen av säsongen vill Robin försvara sitt EM-guld.

– Inför den förra säsongen ville jag vara topp tio i en världscuptävling. Det lyckades inte, så det gäller även i år.

Niklas då?

– Kroppen är frisk efter skadan i fjol. Nu hänger det på det mentala. Jag vill bli bekväm på cykeln och bli topp 80 i världscupen.

Det är ungefär ett år sedan familjen flyttade till Sågmyra och gjorde sommarhuset till permanentbostad.

– Det är hur skönt som helst att bo där. Det blir mer avslappnat och lättare att fokusera då det inte är så mycket som stör, förklarar Robin.

– I morse var vi ute på ett träningspass. Det är bara att gå utanför dörren och börja köra, tillägger Niklas.