Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jugas Robert Persson

/

Minne av konstnären och musikern Jugas Robert Persson

Annons

Det finns människor som inte gör så mycket väsen av sig i tillvaron, som aldrig höjer rösten eller använder stora gester, men som lämnar ett larmande tomrum efter sig när de är borta. Jugas Robert Persson var en sådan – och redan bara att omnämna honom i imperfekt känns ohanterligt tungt. Han är så levande, närvarande.

Robert växte upp i Dala-Floda – denna osannolikt rikhaltigt tilldelade lilla kulturportal i universum. Han kom i tonåren i kontakt med konst och måleri via rosmålaren Henfrid Löfgren, som blev hans läromästare och inspiratör. Löfgren visade hur man kurbitsmålar traditionella brudkistor och dalaskåp, vilket senare ledde Robert till jobb på ett lokalt snickeri. Givetvis förde Robert in sina egna poetiska vinklingar i målandet, inspirerad som han var av 70-talsmusik och diverse samtida konst- och kulturströmningar.

Som inredningsmålare gjorde han många fantastiska vägg- och takmålningar, bland annat i Oslo. Han anlitades av norsk-amerikanska designfirman Heiberg & Cummings och kom att utföra flera så kallade master works i deras regi, bland annat åt norska kungafamiljen samt i flera lyxvillor på Snarøya, Oslos Djursholm. Det finns en särskild ironi i att just stillsamme Robert kom skramlande i sin gamla Renaultfemma till burgna norska företagsmagnater med egen helikopterplatta på tomten: han hade något som de inte ägde!

Jag följde med honom som assisterande plankstrykare under några resor i Norge. Det var en fröjd att se honom utan tvekan blanda oljefärg i plasthinkar och sedan ge sig i kast med gigantiska tak och väggar, där poetiska berättelser med blomrankor, enhörningar, stjärnor och månar växte fram.

Robert reste till USA och målade interiörer som hamnade på omslaget till amerikanska inredningstidningar. Han ledde flera målarkurser i Dala-Floda, byggde och målade skåp, sysslade intensivt med grafik under en period, och var inte minst Dalateaterns särskilde trollkonstnär och målarpoet, som med pensel och färg kunde förvandla den simplaste spånplatta till finaste italiensk marmor! 1991 tilldelades Robert Falu Kommuns kulturpris.

Runt 1970 hade han fritt börjat harva bluestolvor på morsans Levin, och med samma fria tillåtande lust utforskade han all musik genom livet, liksom diverse instrument, bland annat saxofonen. Robert var helt självlärd och lirade helt på gehör, med en alldeles egen sensibilitet och tonträff. Han spelade på utandningen – ett uttryck som han själv använde och som var ett slags riktmärke i allt han företog sig. På 70-talet spelade han blues ihop med Pelle Lindström i Leksand. Därefter rotmusik tillsammans med radioprofilen Thomas Forssell i reggaebandet 7:e Himlen och i Faluns svängiga proggstoltheter Syrafabriken ihop med Fingal & Co. Dessutom förekom han i olika band med musikvännerna från Dala-Floda.

Jag lärde känna Robban i 90-talets början, då jag flyttade till Falun. Våra musikbanor kom snabbt att korsas. Vi spelade ihop i Souvenir Electric, Cantina Combo och senare i Cosmogriot med senegalesiske koramästaren Lamine Cissokho och Makkan Aldén från Sky High på elbas. Robert skrev de flesta av låtarna, hans flöde verkade outsinligt – i bland fick man nästan hejda honom. 2003 reste vi på turné till Senegal, en alltigenom fantastisk upplevelse!

På senare tid hängav han sig åt moderna beats ihop med hip-poparen Josef Mauritzson från Säter, organisten Pierre Swärd, sångerskan Linn Höglund m fl. Han spelade också ofta och gärna med vännerna på Gamla Elverket i Falun där han blev en drivande kraft och där han funnit en trygg hamn och fått svar på många livsfrågor.

Under mitt redaktörskap skrev Robert även musikrecensioner och texter för tidningen Lira och var en starkt bidragande orsak till att tidningen fick pris som Årets Kulturtidskrift i Sverige 2001. Han var också styrelsemedlem i nybildade musikföreningen FaluFolk, en uppgift han tog sin an med både stolthet, glädje och nyfiken energi.

Tomrummet efter Robert är stort och svårt – men jag avslutar med några hittills opublicerade rader av hans gamla läromästare, målaren och diktaren Henfrid Löfgren:

Går i träda

Man upphör inte

Byter bara gröda

– går i träda –

men upphör inte

Reidar Sjödén, Roberts vän och trumslagare

Annons
Annons
Annons