Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ljusglimtar från sextiotalet

Annons

Ljusstaken från sextiotalet har, liksom de nyare ljusbärarna, återgått till elvamånadersvilan. Julgransbelysningen är nedpackad i sedvanlig oordning.

De gamla och nygamla julgranskulorna är avplockade. Några nytillskott blev det aldrig även om planer fanns. Favoritvaruhuset i London frestade med underskönt vackra kulor i Chelseas färger.

Fast de hade väl å andra sidan tappat färg och form, krackelerat och fallit ihop, de också.

Den så intensiva julen känns plötsligt väldigt avlägsen. Grannkartongen med påsksaker i garderoben pockar ivrigt på uppmärksamhet, men fjäderfäna får ge sig till tåls. Riktigt länge i år till och med eftersom deras tid infaller sent.

De röda dagarna som finns i almanackan är inte bara markeringar av välkommen ledighet utan också bärare av traditioner. Det kan vara Nicke Lilltroll i jultid (ett speciellt och överraskande tack för det, Radio Dalarna), det kan också vara eldar i gränslandet mellan vinter och vår.

Det kunde vara den magiska upplevelsen i Malungs kyrka när Arne Domnerus, Bengt Hallberg, Georg Riedel, Egil Johansen och Leif Strands kammarkör ledsagade oss ut mot Västerdalälven i midsommarnatten med "O hur saligt att få vandra".

Det kan vara blomsterkransar i midsommartid, äkta och oäkta ägg i alla möjliga färger under påskhelgen, tändning av ljus i allhelgonatid och hårda rektangulära paket i julpapper innehållande böcker.

Som jularna med Fantomen, Pojkarnas indianbok, Gösta Knutssons Pelle Svanslös, Biggles, tvillingmysterier, Ian Flemings James Bond, Svenska Mad, Harry och Moa Martinsson, Ivar Lo Johansson, Ernest Hemingway, Stig Claesson och - Keith Richards.

En minst sagt brokig skara namn som roat och fascinerat mig under åren i jultider. Böcker som gett mig spänning, skratt och även kunskap.

För det mesta har man, på ett positivt sätt, vetat på ett ungefär vad man fått innan man ens öppnat pärmarna. Men sällan har jag blivit så överraskad som den här julen.

Keith Richards? Han som ska vara helt väck efter decennier av missbruk, han som enligt myten livnär sig på Jack Daniels till frukost, lunch och middag?

Memoarerna är förbluffande välskrivna, låt vara att han haft hjälp med bokstäverna. Men närvarokänslan är äkta och hans minne är förbluffande klart, i såväl små detaljer som i stora drag.

Han berättar sitt livs historia från ett fattigt efterkrigsengland fram till i dag. Självklart kretsar mycket kring de ljusa sextiotalet då Rolling Stones och mitt musikintresse föddes. Samt förstås, Luma-ljusstaken på vinden i sin originalkartong.

Annons
Annons
Annons