Sedan tio år bor hon och maken Jan i Leksand. Tomten i Åkerö var tidigare var en rovåker. Den vetter mot en kornåker som i sin tur vetter mot Siljan.

Borrningarna efter värme avslöjade att det är hela 33 meter ner till berget. Sandjorden är näringsfattig, men syrenhäcken som skyddar mot nordliga vindar har troligen sänkt växtzonsiffran från 5 till 4.

Perennerna prunkar på framsidan. På baksidan råder kreativt kaos i köksträdgården. När Agneta Magnusson kom tillbaka efter en månads arbete på Skansen hade grönsaksgrönskan exploderat. När tidningen hälsade i förra veckan var dock djungeln organiserad och spaljerad igen.

– Utan tvivel är man inte riktigt klok, säger Agneta Magnusson om sitt sommarjobb. Hon har varit museipedagog på Finngården dagtid och haft trädgårdsvisningar om kvällarna.

Benägenheten att jobba jämt gjorde att stockholmskan hamnade i Dalarna. I mer än 30 år arbetade Agneta Magnusson på Skansen som programproducent och museipedagog – ett roligt men gränslöst jobb.

När den hektiska sommaren var över brukade hon fly upp till Masesgården i Leksand för att andas, sova och gå i skogen - ett sätta att väja för den där väggen som utmattade kraschar in i.

– Jag brukade ta bussen in till Leksand och upptäckte hur behändigt det var att leva här.

Maken Jan tände på tanken och närheten till fina skidspår. De sålde villan i Stocksund och köpte det lilla tegelhuset i Åkerö. Från början var siktet inställt på en gammal gård som skulle rustas enligt alla konstens regler med hjälp av kompisarna på Skansen, men de backade inför arbetsbördan och tanken på att ploga själva hela vintern.

De har att göra ändå, Magnussons, även om Jan denna sommar sluppit vattna sedan i maj. Vädergudarna har ju varit särskilt generösa med vätan i Leksandstrakten.

Och baljväxterna trivs i blötan. I år hade Agneta Magnusson tänkt dra ner på ärtor och bönor, i stället blev det en 50-procentig utökning, från 20 till 30 sorter.

I rabatten har det blivit varannan planta vitblommande gröna ärtor och varannan blåblommande gråärtor. De senare var vanligare förr, gråärtor är råvara för bland annat ärtbullar. Här är den från Visingsö, och gråärten från Rättvik som är besk men proteinrik, och flera sorter från Gotland – öärtorna brukar funka bra i Leksand.

Tvingas Agneta Magnusson välja en favorit bland dem alla så blev det Sollerö gråärt. Pralins utsända får smaka den knapriga saftiga som Agneta helst låter torka på rot. Under vintern kokar hon ärtorna tills de geggar ihop sig till ärtmos som ska avnjutas med smör till.

– Det är så gott. Och Solleröärten är godkänd av EU, säger hon nöjd.

Det innebär att det är tillåtet att saluföra utsäde av sorten. EU:s nya bestämmelser gör det svårare för fröfirmor att sälja gamla udda sorter, eftersom det kostar att registrera dem. Det gör att butikerna väljer bort många sorter, och bara de mest kommersiellt gångbara blir kvar.

Agneta Magnusson ägnar mycket tid att forska kring gamla växter.

– Det är bråttom att få reda på mer, egentligen är vi en generation för sent ute, många av de gamla som vet något är redan borta.

– Inte för att jag vill måla fan på väggen, men jag tror att vi i framtiden måste lära oss odla mer själva, satsa på lokala sorter som ger bra mat, säger hon.

Hon vill rädda goda och näringsrika växter till eftervärlden, men ännu mer akut undan rådjuren. Magnussons köksträdgård är numera rejält inhägnad med armerat järn på över två meter.

Tidigare var staketet lägre, men Magnussons upptäckte den hårda vägen att rådjuren klarar 1.60 utan ansats. Agneta grät och svor över knipsade älsklingsväxter, och Jan byggde inhägnaden.