Ofta får man känslan av att restauranger är till för vuxna. I alla fall i Sverige. Restauranger i Sverige är sällan särskilt barnvänliga. Därmed inte heller särskilt föräldravänliga, eller medgästvänliga. Eller servitörvänliga heller för den delen.

Anledningen till att barn ofta ballar ur på restauranger är inte bara att de hatar att sitta stilla. De förväntas dessutom sitta som tysta ljus i låga vuxenstolar med ännu lägre blodsocker när klockan sedan länge passerat både mat- och sängdags.

Att äta på restaurang med barn skiljer sig mycket från att äta på restaurang utan barn. Däremot är det inte givet att alla vuxna som inte har barnvaktsmöjligheter väljer bort restaurangbesök tills barnen inte längre är barn. Ibland vill man helt enkelt äta ute, med sina barn.

Jöns Andersgården öppnar vid 17. Det är en bra tid, som också ger goda förutsättningar för en okej stund med god mat och barn. Att det dessutom finns en prisvärd barnmeny gör det hela ännu mer hanterbart.

Vi hamnar egentligen bara här, på en höjd i Rättvik med vy över Dalarnas största och mäktigaste sjö. Vi bokar bord utan att ha någon koll alls på vad som serveras eftersom vi har hört att det ska vara bra mat här.

Menyn är italiensk och rätt ambitiös, märker vi på plats när vi visats in i den dalatrevliga restaurangen av en lika trevlig servitör. Det är skönt att slippa den traditionella viltmenyn som de flesta av länets krogar serverar. I stället för hjort med lingon, potatiskaka, gräddsås och syltade kantareller finns saker som bakad kronärtskocka med getostkräm, gremolatakyckling med färskostlasagne och lamm med hemgjord spenatgnocci på menyn.

Vi tar in flera förrätter. Det är svårt att välja bort några utan att känna att man försakar något som man kommer att ångra resten av livet. Allt låter lockande. Det blir därför bakad kronärtskocka, vitlöksbröd med parmesan och pesto på solroskärnor och tomat och en tallrik för två med italienska charkuterier, ostar och heminlagda grönsaker. Barnet tar pannkakor. Så klart.

Förrätterna är makalösa. Snyggt upplagda, kärleksfullt tillagade och i riklig mängd. De är en explosion av smaker, konsistenser och nya upplevelser. Vitlöksbrödet är fetkrispigt ända in till mitten, utan att bli flottigt. Tomatpeston är sötsaltsyrlig i perfekt balans. Charkuterierna ihop med osten och de inlagda grönsakerna gör en lycklig och kronärtskockan är så genial i sin enkelhet där den ligger bredvid knapriga honungsglaserade valnötter, den salta tunnskurna möra parmaskinkan och den krämiga, kalla getostkrämen.

Barnpannkakorna är rätt tråkiga, de har liksom värmts torra och stelnat i sin vikta konform. Men barnet är nöjt och sitter och blandar ljusrosa kräm i de små vita skålarna som sylten och grädden kom ut i. Hon äter upp allt.

Vi både vill och vill inte gå vidare till nästa rätt. En stund drabbas vi av beslutsångest. Ska vi ta in fler förrätter som vi vet är himmelska, eller ska vi offra vår sista bit hunger på varmrätter som kanske inte når upp till detta?

Vi kastar oss ut i osäkert landskap och väljer varmrätter ändå. Det blir rosa lamm med mörkt vinröd rosmarinsky och hemgjord seg knallgrön spenatgnocci. Vi äter också något torr kyckling med krispigt smakrikt gremolataskinn, krämig färskostlasagne och rustik caponatasås, en siciliansk grönsakssås med bland annat aubergine.

Det är på gränsen, men det finns lite plats kvar för dessert, som det så ofta gör. Därför tar vi in glass med chokladsås (till barnet, så klart), äppelpaj på helt urhålat äpple som fyllts med biscottismulor och serveras med lokalproducerad glass. Vi tar också en amarettomarinerad mjuk kaka med mustig chokladkräm.

Vi lämnar vyn över Siljan proppmätta och lyckliga efter att ha investerat 1 300 kronor i något som vi kommer minnas som en historiskt lyckad måltid med barn.