En makalös röding och en riktigt bra servitris, fast ändå en krog som ändå inte riktigt sticker ut. Grövelsjöns finhotell Storsätra når inte ända upp till toppen.

Middagsgäster som inte bor på hotellet får bord på restaurangen först klockan 20 om de vill äta à la carte. Det är inte bra. Det är rent värdelöst för exempelvis barnfamiljer eller gravidtrötta kvinnor. Vi lyckas tjata oss till att få komma en halvtimme tidigare.

När vi superhungriga,efter timmar på fjällen, dyker upp några minuter efter halv åtta får vi vänta. Vi står utanför restaurangen och undrar om vi inte ska strunta i normerna och bara klampa in bland de mumsande hotellgästerna som började äta vid 18. Men så kommer servitrisen och visar oss bordet.

Inredningen går nästan obemärkt förbi. Det är lite vitt, lite trä och inget som förvånar. På borden ligger svarta smala löpare och ger en känsla av kök snarare än salong. Det är en rätt blandad skara människor på restaurangen den här sensommarlördagen, men barnen är få, likaså ungdomarna. Vissa är finklädda, andra ser ut som de inte har passerat duschen efter fjällturen.

Vi har beställt i förväg vad vi ska äta. Det är helt okey och gör att vi slipper våndas och fundera på plats. Menyn är av typisk fjällrestaurangskaraktär med vilt, lingon, kantareller, hjortron och kokt potatis.

Servitrisen är helt på vår nivå, kunnig, skämtsam och beter sig varken som hon betjänar eller som att vi är några drygskåp som skrattar lite för mycket. Vi gillar henne, och det känns faktiskt som att hon gillar oss litegrann.

Efter en rätt lång stund kommer dryckerna ut. Snart efter dyker förrätterna upp. Vi har beställt fyra olika förrätter från den klassiska fjällrestaurangmenyn. Rensteksrulladen med pepparrotsgrädde smakar ungefär som beräknat. Den är svår att misslyckas med, men de klassiska smakerna går inte att få nog av. Serveringen är fräsch, men rätt fantasilös. Det är en tunn cirkelformad brödskiva med bortskurna kanter som fått några röda rullar med torkat renkött på sig. Till detta lite grönt. Inget lull-lull, men riktigt gott.

Ut kommer också en dillsmakande bouché med skaldjur, som är god på ett sätt som fiskgratängen i skolan ibland kunde vara. Den ger en bra grund för någon som har gjort av med för mycket kalorier i vandringskängorna, men ger ingen upplevelse för den riktiga finsmakaren.

Laxröran på kavring är fräsch och god, likaså den generöst tilltagna caesarsalladen, som dock saknar kyckling och som har en sås som smakar misstänkt lik dressing på flaska.

Varmrätterna kommer ut innan vi hunnit börja fundera på dem. Hjortytterfilé med rårakor, lingon och kantareller kunde vi inte motstå. Inte heller röding med dillpesto. Hjorten är oerhört mör och finfibrig utan sega överraskningspartier, rårakorna krispar långt efter att de har kommit ut från köket och såsen är gräddig. Det är ett bra val, helt klart, men rätten har en så stark smak av lever/vilt att vi skulle behöva något friskt till för att balansera.

Rödingen är däremot en fulländning i smak. Fisken är så fin att den liksom smetar ut sig i munnen. Den vitlöksdoftande dillpeston, serverad i en liten skål bredvid, ger sting och den milda gulvita såsen skapar balans. Till detta serveras friska och spännande, men aningen för mjuka och ostunsiga, citrusmarinerade räkor och kokt potatis.

Till dessert tar vi friterad camembert med hjortron och friterad persilja. Kocken har själv tillagat den krispiga ostpucken, försäkrar servitrisen. Persiljan täcker en tredjedel av tallriken, som enligt tallriksmodellen, men den har kvar lite stjälkar vilket irriterar eftersom de måste rensas bort innan förtäring om man inte vill ha dem kvar i munnen jättelänge. Rätten smakar precis som friterad camembert med hjortron brukar smaka. Salt, syrligt och lite järn och frityrolja från persiljan.

Björnbärsparfaiten är för isig och smakar inte så mycket. Bäst bland desserterna är den hemgjorda mangosorbeten. Den är inte för söt, inte kristallig och har bitar av frukt i.