Vi har hört rykten att stället ska ha blivit så mycket bättre från flera olika håll. Därför kan vi inte låta bli att testa Stationsgatan 1 den här försommarkvällen.

Servitrisen är jättetrevlig och hjälpsam. Sommarmenyn bjuder på klassiker som toast skagen, plankstek och hamburgare Här finns också några mer ovanliga kort som kavringpanerad gös.

Vi tar in tre olika förrätter: Sommartapas, sommarsallad och toast skagen.

Den här vardagskvällen är vi inte ensamma. Hade vi jobbat här skulle vi förmodligen ha tyckt att det var en lagom beläggning. Ett par bord är fyllda av människor i olika åldrar och personalen slipper slita ihjäl sig.

Efter en förväntad tidrymd kommer våra förrätter in. Salladen och tapasrätten är två rätt oansenliga plocktallrikar utan någon större finess. De vinkokta päronen i sommarsalladen smakar oväntat friskt, med sötma, syrlighet och konsistens i perfekt harmoni. Salladsbädden är färgglad och fräsch och prosciutton smakar som den ska. Ovanpå allt ligger några ringlor med balsamicosirap. Egentligen skulle salladen ha innehållit gorgonzola, men den var slut. Det här fick vi veta i tid innan vi beställde, men när vi nu äter salladen är det uppenbart att det saknas något med lite skärpa, sälta och sting. Allt faller platt när det söta och syrliga inte har något som kan balansera upp.

Tapastallriken är en rätt fantasilös samling kallskuret med oliver.

Toast skagen-röran är däremot supergod. Lagom fet utan att bli kvalmig i smaken. Inte för torr, inte för blöt. Men vi hade gärna sett en lite mer engagerad brödbit till. Nu är det två rostade och ganska torra formbrödsskivor som ligger på tallriken och det känns inte okey för 140 kronor.

Till varmrätt blir det till slut gös och fläskfilé efter ganska lång tid av velande hit och dit mellan pasta, plankstekar, toasts med oxfilé och lockande vegetariskt.

Gösfilén med sötpotatismos är god. Den söta gulröda purén ihop med den lite sötsalta fiskpaneringen och den gräddiga såsen gör sig till de varma grönsakerna på tallriken. Det är en bra fiskrätt, även om gösen hade kunnat få komma från värmekällan lite tidigare.

Fläskfilén är däremot rätt lam. Det är löftet om grönpepparsås, denna glömda 70-talsklassiker, som gör att vi beställer den. Men såsmängden är så liten att vi blir besvikna. Filén är också både torr och för fläskig i smaken och de baconstekta grönsakerna är så salta att grönpepparsmaken försvinner. Pommes fritesen är krispiga, men påminner väldigt mycket om dem som serveras på Ikea till den där kotlettraden med bearnaisesås och ratatouille som har funnits på möbeljättens meny i decennier.

Desserterna som kommer ut sedan får oss dock att glömma det torra köttet. Chokladmoussetårtan med halloncoulis är lagom söt och chokladig. Tyvärr serveras den inte med hallon, som menyn lovade, utan med jordgubbar som smakar som i maj. Det är synd. För det är skillnad på hallon och jordgubbar.

Citronparfaiten med husets kolasås och rostade hasselnötter är för fryst och ganska isig inuti, men vi förlåter det. Smakutvecklingen i munnen, från kylan som smakar ingenting, förbi den gräddiga sötman och med den syrliga citronfinalen är en mikroskopisk upptäcktsfärd för den som stannar upp för en stunds matmindfulness.

De färska, hårda, vitgrönröda och sura jordgubbarna med lättvispad grädde hade vi dock kunnat vara utan. I alla fall tills de svenska riktiga sommargubbarna kommer.

Ryktet om att Stationsgatan har blivit bättre, kanske stämmer om man jämför med restaurangens allra sämsta dagar. Men överlag håller de samma klass som tidigare. Det är en okey restaurang. Utan det där lilla extra.