Minst två dagar i förväg ska Haganäs ha matönskemålen. Det tar bort spontaniteten men har den stora fördelen att restaurangbesöket blir en högtid att se fram emot.

Menyn består till stor del av säsongsriktig mat och delikatesser från trakten. Vi mejlar vår beställning och en trevlig tjej ringer upp nästa dag och bekräftar.

Att beställa maten i förväg gör att ord som smörkokt,

potatis- och getostbakelse och prästostmousse ligger och retar smaklökarna så att Haganäs får våldsamma matfantasier att leva upp till.

Det är en sådan där rosagrå olidligt varm och kvav majkväll som när som helst kan bryta ihop till åskväder och störtregn. Vi får ett bord med utsikt över den oroliga Ösjön.

Bemötandet är riktigt fint. Vi är ensamma på restaurangen och servitrisen får oss att känna oss välkomna och avslappnade. Hon har koll och tar sitt jobb på allvar, kan svaren på alla våra frågor och har ett naturligt trevligt sätt.

Så fort vi har satt oss ner kommer hon in med tärningsstora aptitretare i form av krämig blomkålspuré med tryffel och bacon i små krispiga ätbara formar. De höjer förväntningarna ytterligare med sin kalla krämiga sälta och balanserade tryffelsmak.

Vi får in dryck och egenbakt tunt knäckebröd med kummin.

Förrätterna kommer samtidigt som tanken om inte förrätterna borde vara på väg snart.

Den rimmade halstrade Siljansregnbågen med smörkokt sparris och hollandaise är vårig och fräsch.

Sparrisen har perfekt spänst, att tugga den är en krispig upplevelse långt ifrån de trådiga frysgrönisar vi äter till vardags. Laxen smälter mot gommen och hollandaisen är inte för salt. Däremot förstår vi inte poängen med det lilla salladsberget bredvid. Den känns som onödig utfyllnad och tillför inget.

Struts från orten med primörsallad, prästostmousse i fyrkanter och äppelvinaigrette med skärpa är ett mästerverk i smakbalans som inte gör oss besvikna. Den rökta fågeln är mör och fantastisk ihop med de krämiga ostkuberna, den mjälla, nästan söta, sparrisen och de pyttesmå äppelbitarna i vinaigretten som är så syrliga att det sticker på tungan.

Till varmrätt får vi in gremolatastekt gödkalvrygg med mjukt parmesansmör och sötsyrlig balsamicosås. Köttet är friskt med den italienska citrusblandningen och tillagat med respekt. Parmesansmöret kommer att bli ett måste till sommarens grillkvällar. Allt serveras med en något för okrämig risotto, i vår smak.

Ösjön förblir lite lätt nervös utan att bli så där blåsvart som precis innan ett riktigt oväder.

Värmen ligger fortsatt tjock. Det verkar inte bli något skyfall. Vi är dödstörstiga och får påfyllning i glasen lite för sällan.

Till dessert har vi bestämt oss för ananassoppa. I fantasierna har vi föreställt oss en frisk, kall och lite syrlig historia med mustig och len vitchoklad- och mascarponemousse. I stället är soppan lite för söt och kvalmig i värmen. Moussen är god men blir lite menlös när syran uteblir.

Också den andra desserten är lite av en besvikelse. Choklad- och lakrispannacottan är grynig på ett sådant sätt att vi inte kan utesluta att det inte ska vara så. Men smaken är rik och gör sig bra till de rårörda bären.

Slutnotan för maten exklusive dryck blir dryga tusenlappen. Det är helt klart värt det. Trots lite trökiga desserter är Haganäs fortfarande en av Dalarnas bästa restauranger, både när det gäller service, utsikt och kvalitet.