Vid borden sitter glada arbetskompisar som firar jämnfyllande kollegor, kärlekspar och kompissällskap.

Vi sätter oss ner. På bordet står redan en skål med salsa och nachos. Som alltid.

Att gå på Broken Dreams är ungefär som att komma hem till en gammal släkting med inrutade vanor. Överraskningarna är få. Inredningen är densamma som de senaste 15 åren, du vet vad som finns på menyn och du vet hur det kommer att smaka.

Men det är också en del av charmen.

Menyn är amerikansk-mexikansk med kryddad köttfärs, pitabröd, hamburgare, gorgonzolapasta, honungsgrillad kyckling, guacamole och ädelostsås. Och stora korgar med pommes.

Och just nu är vi sjukt sugna på de ost- och baconfyllda potatisskalen som vi har ätit så många gånger förr. Vi tar in en party platter, en blandning av förrätterna på menyn. Det är kryddiga, lite för okrispiga, kycklingvingar, isbergssallad med rödlök, krämiga såser, friterade ostfyllda jalapeños. Och de krispiga, fetsalta härliga potatisskalen med fyllning.

Servitören är trevlig, kunnig och hjälpsam. Han är en sådan där som, helt utan att låta smörig och inställsam, kan fråga ett gäng kvinnor i 60-årsåldern "smakar det bra tjejer"?.

Förutom den klassiska menyn, som antagligen har varit densamma sedan Broken Dreams öppnade i början av 1990-talet, finns också en ölmeny med många olika sorter.

Det är prisvärt. Förrätterna kostar från 60 kronor, varmrätterna från 90 kronor och desserterna runt 60 spänn.

Till varmrätt tar vi restaurangens paradrätt. En Fajitas combination med olika sorters kött och grönsaker i järnpanna med guacamole, salsa, mozzarella och vetetortillas. Vi tar också en Hurricane sandwich med kycklingbröst, bacon, och ost efter mycket dividerande.

Smörgåsen är lite tråkig. Kycklingen är torr och smakar för lite. Vi ångrar att vi inte tog in den kryddiga Fajita Pita, som vi brukar beställa.

Även om vi är proppmätta måste vi ta dessert. Det går inte att lämna stället utan den syrliga och krämiga Key Lime pajen och cheesecaken med hjortron och grädde.

Vi lämnar restaurangen några hundra kronor fattigare. Absolut proppmätta. Att dela förrätt är absolut ingen dålig idé. De fyllda potatisskalen är värda att korsa kommungränser för.