En hallonbuske växer intill porten till tvåvåningshuset, falurött med svarta knutar, där Marianne Westman har bott sedan hon köpte det 1977. En rödmålad sten med vita flugsvampsprickar ligger på trappen. På ringklockan står namnet textat med hennes karaktäristiska, runda handstil.

Plötsligt slås balkongdörren upp och Marianne Westman, i rutig skjorta och rött diadem, kikar ner. Hon sträcker över en nyckelknippa och förklarar att en höftoperation gör att hon undviker trapporna om hon kan.

I våningen, som fungerar som hemmakontor och ateljé, ligger högar med papper och pärmar. Arbetsbordet är överstrött av dokument, fotografier och skisser. Stora pelargonier blommar i fönstren. På golvet står kartonger med varuprover – grytlappar, brickor och skärbrädor – från tillverkaren Almedahls.

– Jag har gjort olika kökshanddukar till dem, nu ska jag göra en med svampar, säger hon och visar ett A3-ark. Du ser olika svampar här, jag tänker ha med en liten champinjon och sätta på den ögon och mustasch, då ser den ut som en liten kock!

Pensionering är ett ord utan betydelse för Marianne Westman; vi hade lika gärna kunnat sitta i hennes arbetsrum på Rörstrand eller på någon av de tyska porslinsfabriker hon kom till senare i karriären.

Yrkesstoltheten är påtaglig.

– Jag är perfektionist – inte när det gäller sådant här, säger hon och sveper med handen i rummet – men när det gäller mitt arbete.

Hon bjuder på kaffe i Mon amie-porslin, nytillverkade lattemuggar. Frukostskålar är en annan nyhet. Hon beskriver vikten av att dekoren hamnar exakt rätt, där de små blommorna syns ordentligt, och den vana rörelsen när hon drar fingrarna från bottnen och upp avslöjar handlaget som keramiker.

Servisen återupptogs i slutet av 2000-talet, de senaste modellerna släpptes förra året.

– Rörstrand tillverkar inte längre, förstår du, fabriken lades ner 2005. De här grejerna görs utomlands.

Annat var det 1950 när hon, nyutexaminerad från Konstfack i Stockholm, kom till den stora porslinsfabriken i Lidköping.

Där arbetade konstnärer som Gunnar Nylund, Carl-Harry Stålhane och Hertha Bengtson sida vid sida med tecknare, dekormålare, drejare, modellörer och ingenjörer. Efterfrågan var stor, folkhemsbygget i full gång.

Fabrikens direktör, Fredrik Wehtje, hade besökt skolans elevutställningar och fastnat för Marianne Westman. Han erbjöd henne en provanställning. Hon tackade nej.

– Jag sa det rent ut åt honom: jag är inte intresserad av fabriker. 21 år och stor i korken, haha. Efteråt blev jag utskälld av min lärare – "så gör man inte när de äntligen vill ha någon".

Hon drömde om en egen keramikverkstad.

– Vi syskon hade ett ärvt hus i Korsnäs och där trodde jag, i min enfald, att jag skulle sätta igång någon slags fabrikation. Så dumt! Man behöver massor av pengar, du vet, bara för att få fram bra material. Det är fabriker som kan sådant.

Rörstrand, vid den tiden en av Europas modernaste porslinsfabriker, visade sig ha det hon sökte.

– När man kommer till en industri och så upptäcker man att det finns hur mycket material som helst, och arbetskraft och pengar, då är det ju skojigt! Och sedan fick jag ut grejer väldigt fort.

Hon stannade på fabriken i över 20 år, fram till 1971. Hon kom, som första designer med en modern utbildning, med omvälvande idéer – till exempel att sälja servisdelar styckvis – och ett nytt formspråk. Ofta fick hon kämpa hårt för att få saker i produktion.

– Picknick, som sedan blev så stor, stod två år på hyllan i förslagsrummet, säger hon om den färgglada servisen med grönsaker i dekoren.

Grosshandlardottern från Falun förstod sig på industrin och de villkor som gällde. Massproduktionen såg hon som en stor tillgång. Som mest stod hennes design för 45 procent av omsättningen.

Som barn bodde hon med familjen på en släktgård i korsningen Slaggatan–Barbros gränd. Hon minns barndomens köpmannakvarter, med stora skyltar utanför butikerna. Grosshandlarfirman, som hade gått i arv från hennes farfars far, hade bland annat import från fjärran östern.

På gården fanns även en fotoateljé "med glastak som i Frankrike", och en stor syateljé.

– Min syster satt i lapplådorna för jämnan. Kanske var det därför hon började syssla med textilier, säger hon och berättar att hon designade en hel del mönster för Westmans textilateljé som startades av hennes syster och bror, Inga-Lill och Bruno, i Falun i början av 1950-talet.

Störst konstnärlig frihet hade Marianne Westman i den egna ateljén, "fabriken i fabriken" på Rörstrand. Där kunde hon själv bestämma över produktionen som var småskalig och märktes med en liten lyckosol.

Hon har varit inställd på konstnärligt arbete hela sitt liv. Det har kommit i första hand.

– Jag skulle aldrig ha kunnat arbeta på Rörstrand, jag skulle aldrig ha kunnat hålla på som jag gjorde, om jag hade haft barn. Då hade jag tyckt att det var så roligt – då hade jag hållit på med dem.

Marianne Westmans design är eftertraktad över hela världen. Hon får många beundrarbrev. Det finns bloggar specialiserade på hennes formgivning och i takt med antalet samlare ökar priserna på nätauktionerna.

– Det där vet jag knappt om, jag har inte internet, säger hon glatt och obekymrat.

Mönstren har alltid kommit till henne "från idéplanet".

Fiskmönstret Frisco, en av de porslinsdekorer som Almedahls plockat upp, började som ett telefonklotter.

– Det är så jag gör. Jag sitter och petar lite förstrött, och ser att det där blir någonting. Då vet jag det på en gång. Jag brukar säga att det är ungefär som en dator. Man plockar in en massa intryck, och rätt som det är har hjärnan bearbetat det hela, och då får man en idé, säger hon och försäkrar:

– Jag får idéer hela tiden.