Det var i juli 1992, strax innan Johanna skulle fylla sju år, som hennes föräldrar tog med henne och lillasystern på en seglats som skulle vara i sex år.

Jorden-runt-resan inleddes med ett år i Medelhavet då familjen testade båten i lugn sjö. Kulla II klarade uppenbarligen provet och de seglade ned längs Afrikas kust, förbi Tunisien och Gambia.

– Pappa är lärare och mamma sjuksköterska, det är inte världens mest välbetalda jobb men de visste vad de ville och lyckades spara till resan, säger Johanna.

När familjen gjorde sin första seglats över Atlanten mot Sydamerika hade de sjövanan inne. För att undvika sjösjuka stannade de ofta på ett ställe en längre tid i stället för att göra många korta stopp.

– Vi försökte göra seglatser på minst en vecka åt gången, för är man i land får man "sjöben". Det brukade ta ungefär två dagar för mig och syrran att bearbeta, men pappa blev aldrig sjösjuk. När man väl vant sig mår man rätt okej, även om det är storm, säger Johanna.

I Sydamerika kom de först till Brasilien, och färdades norrut längst östkusten förbi Surinam och Guyana. När de närmade sig Karibien tillbringade de en hel del tid i det örike som skulle bli Johannas och systerns absoluta favoritställe: Trinidad och Tobago.

– Det var helt underbart – ja, vi blev helt kära. Det är inte så turistigt. Nu är det mer exploaterat, men fortfarande jättefint, säger Johanna.

Från Karibien tog sig familjen via Panamakanalen till Galápagosöarna. De tillbringade ungefär ett år genom att segla runt bland öarna i Stilla havet. Johanna och hennes syster blev undervisade av sina föräldrar på båten och skaffade sig nya vänner bland båtfolk och lokalbefolkningen på de platser där de gick i hamn.

– Vi fick uppleva öar där de yngre aldrig sett vita människor. De tog i vårt hår, och vi tog väl i dem också, minns Johanna.

Familjens årsbudget var på 50 000 kronor, och den enda inkomst de fick under tiden var från artiklar och radioinslag som pappan sålde till medier i Sverige. Ombord på båten hade de ris och konserver, vilket var värdefullt om de skulle bli drivandes till havs, men annars fiskade de den mesta av sin mat och fick frukt och annat från lokalbefolkningarna.

– Människorna i Stilla havet var väldigt gästvänliga. Jag skulle säga att 70 procent av det vi behövde på seglingen, det bytte vi till oss.

Eftersom det var varmt gick Johanna och lillasystern alltid barfota och oftast nakna på båten.

– Vi vägrade ha skor. Kläder brydde vi oss inte om heller, det var ju ingen som såg oss. Över huvud taget var vi inte materiella, vi hade inte så mycket leksaker utan använde fantasin.

Flickorna simmade och snorklade och lekte att bommen på båten var en häst – Johanna drömde om att lära sig rida. Eftersom familjen levde tätt inpå varandra, blev även föräldrarna mer involverade i deras lek.

– Om vi lekte affär och sålde fiskinälvor, då var de tvungna att komma och handla flera gånger per dag, säger Johanna och skrattar åt minnet av hur hon och systern dissekerade fiskar.

Trots att pappa absolut inte ville ha några husdjur, lyckades döttrarna övertala honom att skaffa katt. Egentligen får man inte ta in djur i länder hur som helst, så vid något tillfälle fick de droga ner katten med sömnmedel och gömma den i ett skåp, så att den inte skulle bli upptäckt. Men på det stora hela funkade det bra med en "sjökatt".

– Vår kattunge lärde sig jättesnabbt att hålla balansen på båten. Och vi tränade den att simma och att klättra i båten på egen hand, i fall den skulle trilla i.

Den längsta seglatsen familjen gjorde utan att se land gick över Stilla havet till Franska Polynesien och tog totalt 38 dygn. Men att färdas ute på havet är inte helt ofarligt. Johanna och hennes familj klarade sig utan några större missöden – även om de en gång fick malaria- men blev vid ett tillfälle bryskt påminda om att inte alla har samma tur. På Fiji blev de bekanta med en annan seglande tvåbarnsfamilj, vars katamaran förliste.

– De blev påkörda av ett fartyg på natten. Mamman drev i land på en flotte, men hennes man och båda barn dog. Det tog hårt på oss alla, för det kunde lika gärna ha hänt oss. De hade kanske bara otur, men man ska alltid ha nattvakt på båten. Då spejar man horisonten en gång i kvarten, för det är ungefär så lång tid det tar för ett skepp att dyka upp.

Förutom fartyg, som trots allt är upplysta, kunde containrar som trillat av fraktskepp utgöra en stor fara. Trots farhågorna krockade de aldrig med någon container. Men däremot med en val.

– Det var jätteläskigt. Valen låg och sov på vattenytan och blev nog rejält förbannad. Vi såg svansen som den drog upp och slog med, och det var nära att den tog vindrodret med sig. Sen såg vi att ena sidan av båten var helt inbucklad. Det var en rejäl smäll, men vi hade i alla fall en stålbåt. Hade den varit i plast vet man aldrig hur det gått.

Ett annat äventyr var på Solomonöarna under orkansäsongen. Under julhelgen det året hamnade de mitt i en storm tillsammans med ett yngre par.

– Vi gick och la oss på kvällen och la ut extra ankare så vi hade nosen från land och band fast bakändan i palmer. Det där paret gjorde likadant, det var riktigt dåligt väder. Jag och min syster sov, vi var så vana vid att det dunkade och slog, men när vi kom upp på morgonen låg det saker överallt och mina föräldrar hade stormoveraller på sig. Den andra båten hade börjat driva och de hade blivit tvungna att binda fast den i vår så att den inte skulle förlisa eller driva upp på land. Men när jag och min syster kom upp var allt över, vi var mitt i stormens öga. Då var det läskigt lugnt.

På en tur mellan Darwin och Australien fick familjen bistå ett annat par seglare, som nästan fått slut på mat.

– Till slut hade de bara kakor bakade på mjöl och vatten, och vi hade inte så mycket mer. Jag kan tänka mig att mina föräldrar var rätt panikslagna då.

Men varken stormen, valkrocken eller matnöden var det mest dramatiska som inträffade under världsomseglingen, i alla fall inte som Johanna upplevde det. Mest rädd blev hon när de efter några års segling återvände till Trinidad och Tobago. Där gick de på grund. Det hände ibland, men denna gång skrapade de upp båten så illa att den började fyllas med vatten.

– Hela byn var i uppror, det kom en annan båt och hjälpte oss med sin länspump och till slut ringde de efter brandmän. Vi höll på hela natten och öste och det är nog det mest panikartade jag varit med om. Men till slut fick vi kork i båten.

Under hela barndomen var det Kulla II som var Johannas hem. Sverige kände hon inte till särskilt väl och lillasystern trodde att folk bodde i hyddor här också. Men lagom till att Johanna skulle börja högstadiet återvände de till Borlänge.

– Jag är jätteglad att jag fått göra det här och fått se allt. Jag går alltid in för saker med öppet sinne, säger Johanna.

När familjen kom i land fick Johanna äntligen chansen att ägna sig åt något hon längtat efter: hästar och skidåkning. Men att stanna på ett ställe är inget för henne. Sedan gymnasiet har hon kombinerat skid- och hästintresset med resor. Hon har bland annat arbetat med att driva kor i Australien och som skidtekniker på Nya Zealand. I dagsläget är det fortfarande Nya Zealand som lockar.

– Det är det första stället där jag känner att jag kan stanna ett tag, det är häftigt men modernt. I Queenstown lägger folk pengar på sina skidor och cyklar, och inte på att inreda som i Sverige. Det är sådant som ger livskvalitet och det passar mig bättre.

När vi träffade Johanna i början av juni hade hon precis ordnat med visum och var redo att packa resväskan. Från Queenstown kommer vi att få följa hennes liv via en Pralinblogg.

– Jag vill gärna resa mer. När jag kommer hem frågar folk när jag ska börja plugga, men att rota mig känns avlägset.

Läs Johannas blogg - Wilds birds fly free. Klicka här!