Pralin hälsar på tisdagen efter midsommar. På Lasses äng nickar smörblommor och ängsklockor efter senaste regnskuren. Grönskan är fuktig och frodig, fåglarna kvittrar... Lite förvånande berättar Lasse Berghagen att han går och funderar på julshowen 2013.

– Årets show är ju klar, den ska bara sjungas, säger mannen som hela tiden befinner sig i ett kreativt flöde, i en ordflod som blir till sånger, dikter och böcker.

Nej, han tröttnar inte, trots att han snart hållit på i 50 år. Redan som 19-åring upptäcktes Lasse när han framträdde på en fest. 1965 gav han ut sin första skiva. Sedan dess har somrarna varit fyllda av spelningar.

– Det har varit roligt. Men i år är det är skönt att slippa titta på klockan och fundera över när det är dags att åka vidare, säger Lasse Berghagen.

Vi träffas på gården i Svärdsjö, några mil nordost om Falun. Här tillbringade Lasse alla sina sommarlov. Morfar var förvaltare vid Vintjärns gruva. När han dog flyttade mormor ner till centralbyn Borgärdet och Lasses föräldrar hittade Fjärsmansgården som då låg öde.

– Det var en tid som fostrade mig, säger Lasse om loven i Svärdsjö. Han berättar om hässjning och mjölkning som tillhör det förflutna, och vännerna som fortfarande finns kvar, om förnöjsamhet och nunärvaro, om hur vackert och rofyllt det är här.

Nu börjar äventyret! Så kände den sommarlovslediga pojken när han kom åkande på landsvägen och såg Borängessjön och gårdarna som låg på rad.

Som vuxen vet Lasse Berghagen att sommaren inte är oändlig. Han talar om hur vi ofta ställer för stora krav på det som trots allt bara är sex, sju veckor. Vi ska hinna med så mycket.

– För mig går sommaren i dur-moll. Det är som en vacker kvinna jag träffar till midsommar, och som överger mig i augusti, säger Lasse Berghagen som förknippar den svenska sommaren med morfars musik – Sven Lindstedt var spelman och det finns flera låtar bevarade efter honom, vackra i moll.

Han och hustrun Eva har inrättat livet på bästa vis. Nu när de köpt loss Fjärsmansgården i Svärdsjö från Lasses syskon så är det somrar där som gäller. De har bytt till en mindre lägenhet i Stockholm, där han trivs på vintrarna. Och så har de en lägenhet i Florida där de tillbringar slaskiga februari och mars.

Artist hade han aldrig tänkt bli. Sprungen ur en släkt av skogsmänniskor så låg jägmästare nära till hands, men redan som 12-13-åring upptäckte Lasse ordmagi när han läste Karlfeldt, Ferlin och Dan Andersson. Tre, fyra år senare fick en gitarr började han tonsätta.

– Jag skriver jämt. Det går inte att komma ifrån, jag får bilder i huvudet. Nackdelen är väl att Eva kan tycka att jag är frånvarande. Hon brukar säga att jag har lakansskräck när jag sitter uppe sent och skriver, men jag är en skapande människa, säger Lasse Berghagen.

I september kommer boken Flakmopedisten. Berätta?

– Det började med att jag ville skriva ner mina minnen, jag funderade över om vi verkligen hade så kul, säger Lasse Berghagen som satte sig att skriva i bastun vid sjön, och fick besök av minnen och människor. Där dök Hubbe Åkesson upp, mannen som kanske inte hittas i folkbokföringen, men nu spelar huvudrollen i Lasses första vuxenbok. Han har arbetat med den i nio månader, det är skönt att förlossningen är avklarad. Nu återstår bara korrektur och inläsning av ljudboken.

– Mycket Dalarna är det i boken, och mycket Svärdsjö, säger han.

Du tillhör dem som kallas folkkära. Hur känns det?

– Det är ett vackert ord och jag är glad för det. Ibland kan det bli problem, oftast är det en promillefråga. Eva vill inte gå med mig på stan i Stockholm. Det är vanligt att folk kommer fram och berättar om minnen kring mina sånger, om att de sjöng min psalm på en begravning, eller En kväll i juni på skolavslutningen... Oftast är det bara är positivt.

Tröttnar du någonsin när publiken vill att du sjunger gamla favoriter?

– Nej, det är en kick varje gång när folk från hundra till tre år sjunger med. Jag blir rörd, säger Lasse Berghagen som är glad över att han alltid haft nära till tårarna. Han berättar om enda gången familjen firat jul i Svärdsjö. Det var 36 grader kallt och när Lasse kom traskande med sin säck över ängen såg han hur vackert det var. Tårarna kom och dottern Maria blev alldeles förskräckt över att tomten hade istappar längs kinderna när hon öppnade dörren.

Lasse Berghagen blandar ju gamla låtar med nya, men han är inte ens trött på Teddybjörnen Fredriksson som han skrev 1969 och som blivit en signaturmelodi. Ofta räcker det ju att han drar i gång, sedan tar publiken över och sjunger om nallen, om morfar som spottar ut snuset en kväll i juni eller Saltsjöns vatten som blandar sig med den söta Mälaren i Stockholm i mitt hjärta.

Framtiden då. Du fortsätter?

– Ja, att stå på scenen är fortfarande bara roligt. Det är mitt syre i livet, säger Lasse Berghagen som dyker upp hos Kalle Moraeus på tv under sensommaren och som har konsert i Sundborn. I höst spelar han på Scalateatern med föreställningen Från Ballad till Burlesk, som han sedan turnerar med. Och så blir det boksläpp i september och julshow med bland andra Loreen. Och julshow 2013 blir det uppbarligen också.

WEBB-TV: Lasse Berghagen gillar direktsändning, det märks om du kikar på hans sommarhälsning på webb-tv på dt.se. En tagning räcker för ett proffs, och du får höra om en låt som han skrev på trappen till härbret.