Barbro och maken Claes-Göran Lindblad köpte stugan år 2000 av en kusin. Det timrade huset vid sjön Långalen var först tänkt som fritidsboende, men paret drog ut allt längre på vistelserna, och när Claes-Göran tre år senare blev sjukpensionär sålde de villan i Hallstahammar.

– Vi hade tänkt oss våra guldår här, men så blev det inte. Allt känns fortfarande obegripligt, men det är väl inte så konstigt när ens livskamrat försvinner efter mer än 40 år tillsammans, säger Barbro Lindblad.

Pralin hälsar på veckan innan midsommar, förra året. Då har det gått två månader sedan Claes-Göran Lindblad avled, bara ett halvår efter beskedet om cancer. Han fick dö hemma, tack vare hemsjukvården som Barbro lovordar.

Tillsammans har paret röjt tomten. Claes-Göran klippte gräset med en traktor, men han visste att Barbro aldrig skulle våga köra där det lutar. Därför skaffade han Nisse till henne innan ha dog – en liten robotgräsklippare som outtröttlig rullar omkring på tomten, när han inte tappar fotfästet och gör en kullerbytta ner i vinbärsbusken eller fastnar i nätet som täcker jordgubbarna.

Bortsett från gräset så är det Barbro som skött trädgården, ett intresse hon ärvt efter mamman, som också gick bort i januari.

– Det har varit en tuff vår, men det har blivit så tydligt för mig hur viktig trädgården är i sorgearbetet. När det har varit för mycket knott och regn och jag inte har kunnat vara ute, då har jag gått ner mig och blivit deppig, säger Barbro Lindblad.

Hon har haft svårt att lämna stugan efter att maken gick bort, har blivit beroende av att plantera och rensa, att se hur det växer och njuta av färger och dofter.

På den glasade verandan frodas tomatplantorna med små gröna frukter, basilikan har vuxit sig stor och pelargonerna står i skärblommig parad.

Förr fanns det tre, fyra bondgårdar i Bruntbo och betesmark neråt sjön, nu finns det lika många bofasta och Barbro Lindblad är en av dem.

Egentligen ligger väl byn i växtzon 4, men söderläget och sjön som håller värme och fukt gör nog att zon-siffran blir ett snäpp lägre. Nere i sjön Långalen pekar Barbro ut lomparet som vakar noga över sin enda unge.

Askan efter Claes-Göran spridde hon över sjön – så ville han ha det. När begravningen var över tog hon med sig alla kransar och buketter och la dem på den lilla udden nere vid båthuset.

– Det kanske låter lite märkligt, men det blev så vackert. Jag doppade dem i sjön och de höll sig i två veckor, säger Barbro Lindblad som tycker att det kan kännas som slöseri när blommor slängs efter begravningar.

Och söderslänten blommar vidare, perennerna kommer tillbaka år efter år. Veckan innan midsommar är det mest rosa och vitt. Lite senare på sommaren blir sluttningen blåare.

När Pralin ringer upp för några veckor sedan berättar Barbro Lindblad att hon och hunden Fanny plockade minst 300 kilo kantareller i höstas. Tyvärr så miste hon sin flatcoated retriever i början av 2012. Det var en ett hårt slag.

– Hon var ju min livlina sedan Claes dog. Varje dag i ur och skur var vi timtals i skogen. Mina barn och jag har också haft stort stöd av varandra, och mina vänner har varit helt underbara, men framför allt har trädgård, hund och skog hjälpt mig igenom den svåraste tiden, säger Barbro Lindblad.