Therese Ekberg hade en "helt vanlig" graviditet. Barnet i magen växte och mådde bra, men Therese tappade i vikt, kräktes mycket, kände sig trött och hade en omänsklig klåda. När det var som värst var hon helt övertygad om att hon hade skabb, hon rev hål på huden och fick otäcka köttsår. På badbilder från sommaren innan Signe föddes syns en höggravid Therese full med prickar, "gravidklåda", som hade lindrats något av behandlingar, sommar och sol.

– Jag hade ju hört talas om mardrömsdrömsgraviditeter, läst på nätet, och tänkte att det här var väl normalt, säger Therese.

Den 20 augusti var väntan över. Efter 16 timmar sa en frisk och pigg krabat på 3 800 gram hej till världen. Den nyblivna mamma var däremot inte pigg, förlossningen fick avslutas med sugklocka när Therese inte orkade längre. Hon hade feber och fick penicillin under förlossningen.

– Jag ville bara hem. Efter en sugklocka måste man vara kvar 48 timmar och det var exakt så länge som vi var kvar på BB.

Men väl hemma i Mora blev ingenting som Therese tänkt sig. Nu skulle ju alla graviditetskrämpor var över, nu skulle hon känna sig glad och pigg. I stället var hon orkeslös, gråtfärdig, trött och orkade knappt mysa med sin lilla bebis. Det blev Signes pappa Joonatan Meilonen, som fick ta hand om Signe medan Thereses brottades med en feber som inte ville ge med sig. På vårdcentralen tog de infektionsprover och sedan skickade de tillbaka henne till Kvinnokliniken i Falun. Det blev fler prover men inga gav några svar varför febern inte gav med sig.

Först en vecka senare, den första september, på Mora lasarett får Therese sitt cancerbesked. En allmän läkare har gett sig sjutton på att försöka ta reda på vad som är fel. En lungröntgen visar då att Therese har en jättestor tumör och läkaren misstänker att det kan vara Hodgkins lymfom, en cancerform som svarar bra på behandling.

– På ena sida syntes lungan som en halvmåne på den andra bara som en månskärva. Den var 20 centimeter lång, 16 centimeter hög och 9 centimeter bred.

Therese hade haft flera symptom för Hodgkins lymfom - hög feber, viktnedgång och klåda – men alla tecken hade gömts i graviditeten.

Sedan gick allt så snabbt. I Uppsala gjordes biopsin som bekräftade att det var Hodgkins Lymfom, sedan opererades en porth-a-cath in, en dosa som underlättar intravenös behandling, och efter det kunde behandlingen med cellgifter starta.

– Behandling för Hodgkins lymfom är tuff men den tar bra, säger Therese.

Förra månaden fick Therese – förhoppningsvis – cellgifter för sista gången och nu väntar strålbehandlingen. Signes pappa, Joonatan, har varit ett fantastiskt stöd för Therese under den här tiden trots att de två inte längre är ett par. De har valt att bo ihop för att Signe ska få både sin mamma och pappa de första åren av sitt liv.

– Jag förstår inte hur de som inte har en nyfödd liten bebis orkar gå upp efter cellgiftsbehandlingar, det hade jag inte orkat. Du kom och räddade livet på mamma, säger Therese och kramar om sin lilla Signe.

Nu längtar hon efter att får vara föräldraledig fullt ut, att kunna bära på sin Signe alldeles själv och slippa förlita sig på andra. Inte hindras av en porth-a-cath som inte riktigt läkt eller av att orken inte finns.

Therese har starta Thereses insamling - Tillsammans klarar vi allt! - på Cancerfondens hemsida, målet är att få in 10 000 kronor, slutdatumet är satt till hennes sista strålbehandling den 4 april.

– Mamma har haft bröstcancer och det gick ju bra för henne. Jag vet att folk överlever cancer, att det inte är kört, säger hon och fortsätter:

– Men det behövs mer pengar till forskning om all cancer, till att få fram behandlingar med färre biverkningar.