Ovanstående rader är hämtade ur Anna Forsells blogg lisaochsarasmamma. Den 15 april i år fick hon och maken Peter Forsell beskedet ingen förälder vill ha. Läkare på Falu lasarett hade hittat en stor tumör i fyraåriga dottern Saras hjärna. Det som började som en rutinkontroll tog en häftig vändning. I ilfart fördes Sara med Ambulans till Uppsala akademiska sjukhus. Mottagande läkare konstaterade att upptäckten gjorts i sista stund, någon dag till och det hade kunnat vara för sent.

I sin blogg skriver Anna Forsell av sig en del av den oro, ovisshet och rädsla hon nu dras med. För henne har bloggen blivit en slags livlina till omvärlden som hon inte orkar ha direktkontakt med just nu.

– Det är så många som frågar och jag känner mig snudd på skyldig att svara, men jag orkar inte svara på sms, jag orkar inte svara på telefonsamtal så varför inte skriva här på bloggen. I första hand för Saras skull och i andra hand för min egen och i tredje hand för alla andras skull. Det här kommer ju alltid att finnas kvar, Sara kommer kunna läsa det och jag kommer kunna läsa det. Skriver jag i en dagbok så kommer den bara ligga där och damma.

– Det jag skriver är inte genomtänkt utan jag skriver ner det jag känner för stunden här och nu. Att mellan 100 och 300 personer läser bloggen varje dag det tänker jag inte på.

Annas dagar präglas till stor del av att hitta energi och ork att kunna göra de vanliga sysslor som man annars utför utan en tanke.

Ett besked från en läkare och plötsligt förändras allt. Jobb, vad man göra på huset, den ständiga frågan vad man ska laga till middag, vardagen helt enkelt, finns helt plötsligt inte där längre. Familjen kastades bokstavligt talat in i ett kaos när Sara fördes i ilfart till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Samtidigt fortsatte bussar att komma och gå, människor kom och gick till sina arbeten.

Där utanför salens fönster var allt som vanligt, Anna och Peter kunde inte riktigt förstå hur det kunde vara så när de tittade ut. För dem hade allt stannat upp.

Vad säger man till ett par föräldrar som är mitt i en kris för att deras barn drabbats av en allvarlig sjukdom? Finns det egentligen något man kan göra för att ge dem stöd? Faktum är att det räcker långt om någon bara svänger förbi med en påse bullar och säger hej, för Peter och Anna betyder det mer än många kan ana.

– Många blir rädda och vet inte vad de ska säga eller göra, men det räcker att bara titta in och berätta om någon händelse ur vardagen, det behöver inte vara något speciellt, säger Anna.

Beskedet om Saras sjukdom gjorde att Peter och Anna Forsells liv slöts in i en bubbla med all fokus riktad mot Sara, allt annat utanför bubblan tappade i betydelse. Oron och ovissheten har också gjort det svårt för dem att nå varandra.

– Vi är i olika bubblor. Det kan vara bra...kanske. Alltså man vet ju inte, för det här är något man aldrig ställts inför förut. Alla reagerar ju olika och jag vet inte hur det skulle vara om vi var i samma bubbla, det kanske skulle vara ännu jobbigare, säger Anna.

Tillsammans föll de ner i en djup mörk grop när beskedet om Saras tillstånd lämnades.

– Men Peter kravlade sig upp rätt kvickt och började arbeta, göra saker här hemma och bearbeta saker på ett annat sätt än vad jag gjort. Så kommer man också in i olika faser och det kanske är bra. Alltså det här är ju inte ett normalt relationsproblem utan något annat, det får ta den tid det tar, säger Anna.

Peter tittar på Anna och säger:

– Det är ju så olika. Du har gått in och läst en massa om sådana här saker som Sara drabbats av medan jag inte har trott eller tänkt tanken att det finns något annat än att det här kommer att bli bra även om det är skitdrygt just nu. Jag har inte pratat med så många om det här utan har väl mer "spikat" ur mig ångesten.

Peter har begravt sig i arbete och har hunnit åstadkomma mycket där hemma sedan Sara insjuknade. Det blev långa samtal och många tankar när Sara och Peter tillbringade dagarna i sjukhussalen.

– Vi tänkte mycket och en gång tänkte vi på min lekstuga och jag tänkte att det måste finnas el och vatten i den, säger Sara.

Nu står lekstugan ute på gården med el och vatten indraget och egen flaggstång utanför. Den lilla stugan andas kärlek och omtanke. Allt jobb som Peter gjort i hemmet har kretsat kring Sara.

– Det kändes som att det var något som blev vårt eget, sjuksköterskorna i Uppsala har fått vara med och tycka till, bara för att få tiden att gå liksom, säger han.

Facebook har plötsligt fått stor betydelse i familjens liv. Där har Annas systerdotter skapat gruppen Vi som stöttar Sara Forsell, som i skrivande stund har över 500 medlemmar.

– Det är stort för oss, vi har väl inte haft så väldigt nära kontakt förr. Nu är hon äldre, 17 år, och har tagits jättemycket av det här. Det är ju inte sådan stor sak att starta en grupp på Facebook men bara det att hon gjort det och lagt ner hela sin själ i det är jättestort för oss, säger Anna.

Helt plötsligt dök också Facebook-gruppen Italien för sötaste Sara upp.

– En klasskompis till mig som jag inte haft särskilt nära relation till kom plötsligt på det när hon läste i bloggen om vår Italienresa. Hon tyckte att det där måste Sara få göra igen. Hon har alltså startat en insamling för Sara, alltså det är så stora saker, vi har så svårt att tacka för det här. Hon säger "varför ska ni tacka, det här är inget som ni bett mig om".

Nu går familjen Forsell vidare ett steg i taget. Den stora och snabbt växande tumör som Sara hade i sitt huvud lyckades läkare operera bort. Men det är bara en milstolpe..

– Nu lever vi efter milstolpar, vi vet inte ännu om Sara är frisk. Och vet du, det värsta ord jag vet är ovisshet. Nu lever vi med det ordet, säger Anna Forsell.