Papiljotter, Presley och vackra former Ann Olander har gillat 1950-talet i 40 år
I 40 år har hon hållit på med 50-tal.
Det började med musiken, sedan kom kläderna och till sist inredningen när Ann Olander flyttade hemifrån.
Hon samlar inte, men faller för vackra saker. Egentligen är lägenheten på 90 kvadrat för trång för att rymma hennes intressen, och hyresvärden vill inte att hon slår ut väggarna.
Relaterat
Fakta
Ann Olander
Om 50-talet: "Det vi kallar 50-tal började egentligen 1947 och tog slut 1962, sedan slog ett nytt mode och ny musik igenom i London".
Ålder: 54 år
Familj: Dottern Amanda
Bor: Lägenhet i Hälsinggården, Falun.
Karriär: Blev sjömanskock efter nian, gick 3-årig konstskola i Göteborg, mycket grafisk formgivning där, flyttade till Stockholm och läste in Komvux med kemi, nödvändigt för att komma in på konservatorsutbildningen.
Uppdrag: Styrelseledamot i Svensk form
Musik: Älskar Elvis, olika låtar under olika perioder. Under pistolhot väljer hon Trying to get to you, som en favorit. Gillar också Western swing, hillbilly, äldre rockabilly och hawaii-musik.
Samlar på: Just nu bara stenkakor med Yngve Stoor som hade en Hawaii-kvintett på 1930-40-talen. Det är just nu hennes enda samlargrej, även om det fortfarande fattas några Presley-filmisar.
Tv: Den är platt, vill trots allt se färgfilm. Har kanalen TCM för att kunna titta på gamla filmer, speciellt förtjust i Gene Kelly. Har dvd-boxarna med Mad men, har sett dem fyra, fem gånger. "Fast nu är de framme vid 1967 så det är inte lika snyggt längre".
– Det händer att tanter kommer fram till mig och säger "Vad fin du är, du ser precis ut som min mamma". Det är den allra bästa komplimangen jag kan få, som museimänniska vill jag ju gärna att det ska vara rätt, säger Ann Olander.
Egentligen drar hon väl åt 1940-tal i hår- och klädstil. För henne är guldåren 1947-1953, tiden efter andra världskriget, innan det kalla kriget la locket på livsglädjen – åren då ransoneringarna upphörde, framtidstron frodades och formgivarna bubblade av experimentlusta.
Till vardags arbetar hon med utställningar och som formgivare samt konservator på Dalarnas museum. På sistone har det blivit mycket med Hagströmgitarrerna som museet köpt in. Nu planerar man även för en utställning.
– Jag jobbar jämt, men det är superroligt. Nu när jag har en självgående tonårsdotter så kan jag gå in för jobbet. Det är tur att jag hamnat på ett ställe där jag kan engagera mig, det vore hemskt att bara längta till fredag och löning.
Intresset för 1950-talet började alltså med musiken. Ann Olander är född 1958. Uppvuxen i småländska Gislaved lyssnade hon från början mycket på glamrock, men så en dag hörde hon Bill Haley på radion, han sjöng See you later alligator och Ann blev helt drabbad.
– Den gick rakt in. Det var så bra!
Efter det fanns ingen återvändo. Det tidiga 70-talet var en tid då 50-talsmusiken kom tillbaka. De gamla gubbarna turnerade fortfarande, Shakin Stevens kom till folkparken, liksom Jerry Williams och Rockfolket. Ann Olander umgicks i raggarkretsar, de var kulturbärare för musiken och stilen.
Steg två för 14-åringen var kläderna – uppvikta smala jeans, pullovers och rundskurna kjolar.
Och så lyssnade hon på Elvis Presley... senare när Ann Olander gick på konstnärsskola var Elvis det töntigaste som fanns i hennes bekantskapskrets, men kärleken har alltid varit djup och trofast.
När hon flyttade hemifrån började hon även inreda i 50-talsstil. Efter flytt från ett större hus bor hon sedan fem år i en hyreslägenhet byggd på 1960-talet. Den är egentligen för trång, hon skulle behöva en ateljé för att rymma sina intressen, bland annat gör hon lampor genom att knyta bast och fästa snäckor på bättre begagnade stommar, hon syr väskor av fina fyndtyger, stickar och virkar – det senare har hon efter mamma, och mormor som försörjde sig på att virka lakansspets.
Ann Olander är med i en stickjunta i Enviken som bara hämtar mönster ur tidningar från 1940-talet. Just nu har hon en "klädsam vardagsjumper" på gång i tunt lingarn. Annars är "chic" ett vanligt adjektiv i gamla stickbeskrivningar.
– Jag älskar pillgöra och har en ängels tålamod – nödvändiga egenskaper för en konservator, säger Ann Olander som efter att ha läst in gymnasiet på Komvux utbildade sig papperskonservator. I väntan på att utbildningen skulle starta arbetade hon under två år dubbelt, i tunnelbanan och som nattportier - målet var Memphis, hon kom dit tio år efter Elvis död.
– Jag tänkte: Nu eller aldrig, man måste ju dit en gång innan man dör... Och det var värt varenda minut av slit, säger hon.
Elvis Presley bodde ju en hel del på Hawaii, och gav några av sina mest uppmärksammade konserter där, men till ögruppen i Stilla havet kommer Ann Olander aldrig. Hon tål inte sol och har ingen lust att turista iklädd burka. Men det finns en hel som minner om de tropiska öarna i lägenheten. Elvis med hawaiikrans lyser från ett par bastlampor, på väggen hänger nät smyckade med snäckor och på balkongen blommar hennes eget Hälsinggårds-Hawaii med rejält parasoll som skydd mot eftermiddagssolen.
Visst finns det prylar signerade av kända formgivare i lägenheten – ett par Arne Jacobsen-stolar, en duk med Stig Lindberg-mönster och skålar signerade Carl Harry Stålhane... men för Ann Olander är märken är inte viktiga.
– Jag har köpt sådant jag vill ha och behöver, det spelar ingen roll vem som gjort det, och det blir inte finare för att formgivaren är känd, säger hon.
