Hennes färgglada barockljusstakar har gjort succé, liksom hennes rokokokrukor och romantiskt blommiga keramiktallrikar. Det är inte heller så svårt att se varifrån Mikaela Willers hämtar sin inspiration ifrån när man kliver in hemma hos henne på Blomgården i Vikarbyn, på köksön står det en liten tennkanna i rokoko som en gång tillhört von Fersen och i ett hörn dansar ett gammalt rokokobord fram.

– Hos mig har det estetiska mognat fram, jag har tränat mig till ett estetiskt öga, säger hon och plockar upp en liten grön skål på fot som står på kylskåpet.

– Det här är det första jag gjorde, som jag tummade fram på en kvällskurs. Farmor fick det finaste och största som jag gjort. Länge tyckte jag den var skitful, och det är den ju, men nu tycker jag att den är rolig att ha kvar. Jag brukar titta på den när jag tvivlar och tänka att det händer ju faktiskt lite emellan åt...

Hon står vid köksön och lägger ihop en klassisk pavlova med massor av grädde och jordgubbar, fast hon egentligen säger att hon inte är någon klassisk bullmamma. Marängbotten hon bakade på morgonen är den andra hon gjort i hela sitt liv. Mikaela Willers använder sina händer till annat. Hon vrider på den fantastiska praktvasen som tronar upp sig bredvid henne på köksön och pekar på den dekorativa kanten.

– Den där mönstret har jag hämtat från en kakelung, från toppen längst upp. Sedan är den formad efter en silverpokal från 1700-talet.

Hon gillar verkligen att omtolka historiska mönster och former, göra dem till sina egna i sitt eget material och sina egna färger.

– Mina föräldrar var riktiga 1700-talsnördar. De rustade ett riktigt ruckel med hjälp av riksantikvarieämbetet på 70-talet, säger hon och erkänner sedan utan omsvep att på den tiden var hon inte alls speciellt fängslad av vare sig konsthistoria eller familjehistoria.

– När jag var ung och rebellisk så var jag inte så intresserad. I dag är jag glad att jag har släkt, säger hon.

Mikaelas första steg mot att bli keramisk formgivare började alltså med en kvällskurs i keramik när hon var i sina tidiga 20.

– Jag var skoltrött och visste inte alls vad jag skulle göra. Jag ville vara kreativ men visste inte hur. Jag hade kompisar som gick på Nyckelviken och var nog lite avundsjuk på dem så jag började på en kvällskurs i keramik.

– Det var underbart. Jag kommer ihåg hur jag längtade efter de där tisdag kvällarna, tror jag att det var.

Efter det mötet med leran så fanns det ingen återvändo, det blev ett år på folkhögskola:

– Det var en utbildning där men inte behövde ha några förkunskaper, jag kunde inte teckna och det kan jag fortfarande inte. Sedan kunde jag söka till Nyckelviken och efter det så gick jag två år på Kuben i Örebro, som också är en förberedande konstskola.

Under flera år arbetade hon sedan som "eldarslav" hos keramikern Jan-Åke Andersson i Tibro.

– Han har varit otroligt betydelsefull för mig, en mentor.

1994 öppnade hon sin egen verkstad och affär i Stockholm, som nu en yngre keramiker har tagit över.

– Hon säljer fortfarande mina grejer, det är en jättebra lösning. Jag kan förverkliga min dröm och hon kan förverkliga sin.

Den 39 kvadratmeter stora lokalen på Sankt Paulsgatan kallar hon "mitt allt". Det var där försäljning och produktion samsades, lagret hade hon en mil bort i mammas garage, en inte helt praktiskt lösning.

– Till slut tröttnar man på att jaga. Det går bra men man fick aldrig vila.

Det var sedan något av en slump att de hittade sitt drömhus i Vikarbyn, stockholmsfamiljen Willers, efter en vintervecka i Sjurberg.

– Jag har alltid velat att barnen ska lära sig åka skidor. Vi hade en hel underbar vecka där barnen kunde stöka omkring på ett sätt som inte går när man bor i lägenhet i stan, och så surfade Micke in på Hemnet.

Det var då han fick syn på fina Blombergsgården var till salu. De prövade att ringa mäklaren, men han svarade inte och paret bestämde sig för att åka förbi och kika. Ägaren var ute skottade och bjöd in dem för att titta. Ett par dagar senare la de ett bud.

– Vi blev med hus på första försöket.

De flyttade in förra våren och Mikael trodde att hon skulle vila ut en period, boa in sig på gården och njuta. I stället var hon i den kombinerade affären och verkstaden dygnet runt tills långt in på hösten.

– Det kom jättemycket folk och Micke fick till och med springa ut med mat dit. Jag var där dygnet runt tills långt in på hösten.

– Näe det har inte lugnat ner sig sedan vi kom hit, säger hon med ett stort skratt, men vi är supernöjda. Det är ett helt annat liv här och jag kan ju inte låta bli att axa och sedan tuppa av i två veckor, det är ju inte ett helt ovanligt beteende...