Det är lika bra att börja där vi sitter – i kökssoffan. Här brukade mor bädda ovanpå åt lilla Birgitta när hon var sjuk, och säga till dottern att räkna träpärlorna som sitter i en vågig rad längs ryggstödet.

– Så jag vet att det är 164, säger Birgitta.

Ovanför soffan sitter gardinen som är gjord av mors brudlakan med hardangersöm, som går igen på kudden, den som Birgitta vilar huvudet på när hon tittar på tv. I köket trivs hon, här är varmt och mysigt, med eld i öppna spisen, rött kakel och både kaffekvarn och brandspruta i blänkande koppar.

Brudlakanen broderade mor 1917 och Birgitta Eriksson är så rädd om dem. Hon fäller ner markiserna mot solen och tvättar det snart hundraåriga linnet sparsamt.

Birgitta föddes här i huset – en faluröd bondgård som byggdes 1931 och är ärvd på mödernet. Mamma och far drev jordbruk här till runt 1950.

När mamma dog 1970 så rustade hon tillsammans med systern Margit. Det blev mycket furupanel och vävtapeter i bruna nyanser.

– Jag gillar furu, det är ett levande material, och det ska vara lite kvistar, säger Birgitta Eriksson.

Flera av borden är snickrade av gamla golvbrädor från fäboden på Marsjöberget, en mil från Järna. Där vid norra änden av Marsjön finns ett vackert fäbodställe – det skrev Karl-Erik Forsslund i sitt praktverk Med Dalälven från källorna till havet, och han har alldeles rätt, enligt Birgitta, som visar bilder därifrån på sig och systern i Järnadräkter.

Dräkten finns också med i kökssoffan – tyget på dynan är det som finns i Järnas vardagskjol. Och ryorna i rött och svart på köksgolvet knöt Birgitta själv på 1970-talet. Här i köket lärde mamma och far henne att dansa vals, och Margit lärde henne foxtrot.

– Dagarna har aldrig räckt till för mig, säger Birgitta Eriksson som i över 30 år varit ett nav i Järnas sociala liv – under alla dessa år skötte hon nämligen kiosken i byns centrum. Värken i händerna kommer av kalla vintrar med drag genom öppen lucka.

Numera tar hon hand om sin egen gård och hjälper dessutom en bekant med det dagliga.

Systern Margit gick bort 1988 i leukemi, men redan som 25-åring hade hon en hjärntumör. Då sköt läkaren upp operationen för det ansågs oundvikligt att Margit skulle bli blind av ingreppet. Mamma som lyssnade på morgonandakten skrev ett brev till Lewi Petrus och bad om förbön, och morgonen efter operationen talade läkaren om ett under – för Margit fick behålla synen, och systrarna levde gott ihop i gården under många år. Margit arbetade på telefonstationen och skötte inomhussysslorna medan Birgitta tog hand om grovgörat utomhus.

– Idioten, vad slog hon nu? säger Birgitta missnöjt när amerikaklockan i farstun med spröd stämma markerar för många timmar. Moraklockan från 1865 i vardagsrummet är däremot snäll och går rätt, men hon klingar för starkt och får stå. Köksklockan är ett troll som stannat, igen. Men hon har också varit med ett tag och är kanske ursäktad - den allra första klockan som såldes från Moréns urmakeri i Vansbro.

Birgittas morfar drev nämligen slakteri i Vansbro och hade varit en sväng till Amerika, men kommit fram till att Vansbro var mer av en framtidsort nu när järnvägen kommit dit i slutet av 1800-talet. På tåget träffade han en yngling som kommit fram till samma slutsats. Han var urmakare och morfar erbjöd honom hyresrum och tingade första klockan, det är den som hänger i Birgittas kök.

Ja, ni hör. Tingen blir levande och får ett värde genom historier och minnen. En hel del möbler och saker har hon ärvt, men Birgitta har också under många år varit på auktioner och nosat runt hos antikhandlare,

Birgitta Eriksson berättar om vasen hon handlade i stället för ett halvt kilo margarin och om spegeln med ram i förgylld rokoko, som artisten Tore Skogman hade tingat, men så var han på turné och hade inte tid att hämta, så hon fick köpa den billigt.

Och här står fotot på mamma och far på mors brudnäsduk, på hyllan finns skålen och tillbringaren som mor brukade fylla om söndagarna med grädde och bär, och där står nipperaskarna som har funnits jämt...

Morfar hade slakteri i Vansbro, men om somrarna for familjen hem till Järna för att driva jordbruk.

– Mor hade ju lagom lärt sig målet i Vansbro och Järna när hon fick flytta, hon blev ju retad på båda ställena. Sånt var det noga med på den tiden.

En trappa upp sitter bilden på första fadderbarnet i Brasilien, systrarna hade fler under åren som gick, men det första han var speciell och har fått sin bild inramad.

Och när Birgitta släpade hem den där soffan och chiffonjén så grät Margit, rädd för vägglöss. Men Birgitta spolade av den med kaustik soda, så det var ingen fara.

Birgitta haltar lite, hon har artros i knäet som skulle ha opererats, men hon har bett att få vänta till hösten. Den stora gräsmattan måste ju klippas under sommaren, och hon vill kunna flytta ut i sommarköket, som familjen alltid har gjort.

– Vi flyttade ut till mors dag och in till älgjakten, och så gör jag fortfarande, säger Birgitta Eriksson.

I sommarköket står separator. När Birgitta slutade skolan klockan 11 på lördagarna brukade mor ta emot med en nygräddad mjuk kaka gjord på kärnmjölk. Det doftade och smakade.

Och så kikar vi in lekstugan. Lilla Birgitta var ett sladdbarn, en olycka – men älskad och omhuldad. De tre äldre syskonen var nästan vuxna när hon kom.

Far inredde lekstugan åt de äldre systrarna, men yngsta flickan fick nya leksaker. Här sitter hon ibland någon timme och umgås med dockan som är döpt efter Rosita Serrano, känd som den chilenska näktergalen på 1940-talet. Här hänger Birgittas gamla klänningar, ett scoutbälte med kniv, en väska med stenkulor och där står spargrisen som är limmad i myntinkastet.

– Det gick en flisa ur den. Jag var så ivrig att köpa en present till mamma så jag gick till attack med kniven, säger Birgitta och ler.

Hon berättar så många goda historier, och vi avslutar besöket vid köksbordet med ett liknande överdåd – hemgjorda räkmackor, mandelflarn och gräddbakelser till trefikat. Gott! Men om Pralins utsända inte förhandlat bort saffransbrödet hade vi kunnat rulla hem, utan bil.