Just nu vill jag göra lite andra ‧grejer, inte bara bygga på all ledig tid, jag ‧behöver lite paus från det.

Det är helt förståligt att hon är lite byggtrött, Sara May Kahl. När hon drog i gång sitt ambitiösa byggprojekt 36 organic m² i juni 2010 var det ett rått skal hon satte hammaren i, där dagsljuset bokstavligt talat silade in mellan plankorna. Familjegårdens uthus skulle bli en liten lägenhet med alla tänkbara bekvämligheter, men utan genvägar. Ett bygge troget ekologiska lösningar både i teknik och material, en både svårare och krokigare väg än hon från början tänkt sig.

 Det som gått mest snett är väl att jag är en sådan tidsoptimist. Det har tagit mycket mer tid än jag trodde och projektet har växt.

Nu är hon i alla fall där i mål nästan i alla fall. Sovit i huset har hon gjort ett bra tag och köket har hon använt sedan i oktober, november förra året. Nya projekt står på lut. Toalett, tvättstuga och pannrum ska det bli.

 I början skulle jag absolut ha vattentoalett, och alla andra moderniteter, nu tänker jag varför det? Något som man använder så pass lite tid känns onödigt att spendera så mycket tid och pengar på, men min man vill inte gå ut på utedasset så jag får väl fixa det. Jag ‧bygger toaletten för hans skull, säger hon med ett skratt.

Vi sitter i Saras ekosmarta kök och dricker kaffe och äter, som sig bör, goda eko-kakor. Hos Sara är till och med golvplankorna lokala, de kommer från furor i södra Dalarna. Delar av köksinredningen är köpta på Blocket och stänkskyddet, en läcker mahognyplywood, är överblivna rester från ett båtbygge som Sara räddade när hennes förre chef rensade ur sitt förråd.

 Det blev riktigt bra. Det är kul att visa på olika material och det finns ‧mycket att hitta på tippen, säger hon.

 Det är faktiskt så att de mest udda eller ifrågasatta fynden är det som blivit bäst, säger hon och pekar på hallgolvet.

Det läckra klubbgolvet tog hon från en container på ett bygge där hon då jobbade och panelen i sovrummet hittade hon i en fabriks pancentral där det låg och väntade på att eldas upp.

Sara pratar engagerat om svårigheterna med att få fram information om byggmaterial i dag, om de långa produktionsleden och att återförsäljaren ofta bara känner till ett led bakåt.

 Konsumenterna tror inte att det är så illa som det är, man tror inte att materialen vi bygger med är dåliga som de är. Vi har målat in oss i ett hörn, säger hon och tar just vanliga målarfärger som exempel, som kräver giftiga lösningsmedel eller konserveringsmedel för att torka snabbt:

I stället för att använda linoljefärg och låta det ta tid.

Första gången Pralin besökte Sara var på hösten 2009, då bodde hon i grannhuset på gården, i farmors hus. Det var det huset som drog henne tillbaka till Falun från studier och jobb i Uppsala 2006. Första sommaren hemma ‧började hon snickra lite men upptäckte att hon behövde lära sig mer, så hon gick en ekologisk byggkurs:

 Shit va’ den var bra, säger hon.

Byggkursen blev startskottet. Nu är hon utbilda snickare och arbetar deltid som det i Falun för att också ha tid med sitt byggprojekt:

 Jag vill vara fri och kunna göra det jag vill, så jag trivs bra med att ha det så här.