2006 bodde Mia Wärnevall och Sven Holmgren i en tvåa med en bebis och en stor hund. De letade intensivt efter ett hus.

– Är det inte bara att ta ett hus? tyckte Sven irriterat när Mia sa nej till det ena efter det andra.

På Olbäcksgatan i Borlänge fann de till sist ett hus som de beskriver som ett riktigt ruckel.

– Det hade bott massor av katter här, så det luktade illa och tapeterna var sönderrivna, berättar Mia.

– Det var 50 på visningen och de bara skrek hela tiden när de hittade något nytt fel, fortsätter hon.

Men Mia och Sven såg husets möjligheter. Utan att knappt ha snickrat eller renoverat i sitt liv, trodde de att de skulle kunna få sitt drömhus där med många öppna ytor att umgås i.

– Och så var vi trötta på att leta och tyckte att det låg mysigt vid skogen, säger Sven.

I efterhand har de fått höra att folk tyckte att de var knäppa, att deras liv var förstört, men just då tordes ingen säga något.

Men att fundera så mycket har aldrig legat för vare sig Mia eller Sven. I stället gjorde de det bara: Började renovera.

– Eftersom vi inte kunde något, så har det blivit learning by doing. Vi har gjort fel och gjort om. Gång på gång, berättar Sven.

– Och ingenting har varit lätt någon gång; när vi skulle tapetsera till exempel så upptäckte vi att "ojdå, väggen satt lös!"

– Sedan började det droppa genom taket och vi hade en vattenskada, fyller Mia i.

– Och inte var det så kul när köket dröjde och jag fick stå höggravid på huk i duschen för att diska, fortsätter hon.

Mia har varit hantlangare och Sven har stått för själva byggandet, förutom sådant som el- och vvs-arbeten. Under fyra år har arbetet stötvis varit väldigt intensivt och knappast problemfritt.

– Det är många gånger som jag brutit i hop och tänkt skita i allt och flytta, men sedan går det fem minuter och då kan jag börja om igen. Jag tror man blir starkare av det, säger Sven.

Hittills har de bland annat tilläggsisolerat hela huset, bytt panel, bytt fönster, dränerat, gjutit om grunden, byggt ut och bytt taket, installerat bergvärme, disponerat om tomten, byggt terrass och altan, bytt el och stammar i alla rum, bytt ytskikt och golv överallt, flyttat väggar, byggt nytt badrum, ny toalett, flyttat avloppen, gjutit om golvet i källare och byggt ett biorum i källaren.

– Jag trodde jag skulle sitta och se på film där, men det hinner jag inte, säger Sven och skrattar.

Även om paret ser huset som sin tredje "bebis", så har de blivit osams många gånger i arbetet.

– Sven är en millimeter-Hitler och brukar säga till mig att sådana som jag inte borde få bo i hus eftersom jag är för kort, säger Mia.

– Ja, hon når ju inte att hålla i så långt upp. Dessutom är hon inte tillräckligt stark, förklarar han med ett leende mot sambon.

De säger att de aldrig är överens på detaljnivå, men grunddragen har hela tiden varit gemensamma önskemål. Det ska vara vitt (och svart), absolut inga krusiduller, utan enkelt och funktionellt med många öppna ytor att kunna umgås i.

– Vi är en stor familj och en julafton fick vi faktiskt plats 28 personer här, så där har vi lyckats i alla fall, säger Mia.

Nu har renoverandet gått från ett akutstadium till att bli lite mer långsamt och långsiktigt. Ibland har de svårt att förstå att de orkat igenom vissa perioder.

– Vi har levt länge i sågspån, men det gör att man uppskattar att inte behöva göra det nu.

Har ni försakat något?

– Ja, umgänge med vänner har vi fått välja bort i perioder, säger Mia.

– Och så har man haft dåligt samvete för Mina-Mi många gånger när hon hängt på min rygg. Man ska inte veta så mycket om isolering när man är fem år som hon gör, fortsätter Sven.

Vad har det kostat?

– Vi törs inte räkna ihop det och har bestämt oss för att inte göra det, svarar Mia.

– Lånen är vår boendekostnad, och resten ser vi som vårt intresse bara.

För Sven har det också blivit mer än ett intresse.

– Ja, jag vill börja jobba som snickare.

Först nu, den här sommaren, tycker Mia att hon börjat njuta ordentligt av sitt hus och sin trädgård. Sven har lite svårare för det och är redan uppe i nya projekt.

– Jag ska bygga dubbelgarage med carport, förråd med gästrum och ett badrum i källaren. Och lite annat, säger han.

För Mia handlar det nu mest om att sätta färg på huset.

– Jag längtar efter att börja möblera och piffa till lite.

När Pralin fått en guidad rundtur igenom hela huset förutom källaren frågar Sven om vi vill ha kaffe:

– Ja, tack!

– Ni får vänta lite! Jag måste bygga en kaffebryggare först, skojar Sven.

På något vis känns det inte helt omöjligt.

Fotnot: Följ Svens och Mias Pralinblogg om deras arbete: www.dt.se/pralin/bloggar/hemma/villadiy