Här har perennerna levt vidare I Rällsjö Britas trädgård har äldre växter anpassat sig och blivit tåliga
I Rällsjöbo finns en trädgård som är känd – åtminstone bland folk som intresserar sig för gamla perenner.
Här vårdade Rällsjö Brita Larsson ömt sina odlingar under större delen av 1900-talet.
– Jag brukar säga att jag fick intresset för blommor med mjölken, säger Ingeborg Nåhem Granhagen som tillsammans med maken tagit sig an gården.
Efter år av träda för hon en tuff kamp mot en djungel av grönska, men fyndar samtidigt i snåren.
Relaterat
BILDSPEL: Här har perennerna levt vidare
Fakta
Allmogeträdgårdens historia
In på 1800-talet var byarna fortfarande oskiftade och gårdarna låg utspridda runt bygatan med begränsad tillgång till odlingsmark intill boningshusen.
Tomtmarken brukades vid denna tid främst som slåtteräng. Bortsett från ett vårdträd och enstaka fruktträd, humlegård och nödvändiga läkeväxter, var de flesta gårdstomter kala. Vad vi idag brukar kalla allmogeträdgård fanns ännu inte.
Under 1800-talet förändrades jordbruket. Skiften skapade glesare byar och det traditionella ängsbruket ersattes successivt med vallodling.
Då fanns plats på tomten och i mitten av 1800-talet började större bondgårdar anlägga prunkande trädgårdar intill mangårdsbyggnaden. Förebilden var de högre ståndens trädgårdar, vid herrgårdar och prästgårdar.
Först var trädgårdarna strikt geometriska, senare mjukades linjerna upp. Under andra halvan av 1800-talet blev det centralt placerade vårdträdet, i en rundel med perenner eller prydnadsbuskar runt om, ett vanligt inslag i allmogeträdgården. Det är också nu som man börjar anlägga rabatter längs med husväggarna.
Slåtterängen kan betraktas som bondens ursprungliga trädgård. En hel del av trädgårdens prydnadsväxter har hämtats från blomsterängarna. Till en början nöjde man sig med att ta hem och plantera vilda växter i trädgården.
En viktig förutsättning för prydnadsväxternas bestående värde var att det skulle vara enkelt att föröka, antingen genom frösådd eller genom att använda rotskott, sticklingar, ympar eller avläggare.
Olika växtmaterial fungerade förstås olika bra på olika platser vilket är en av förklaringarna till att olika lokala sorter uppstått.
KÄLLA: Skriften Trädgårds- och parkmiljöer i Dalarnas odlingslandskap, utgiven av länsstyrelsen
Där grusvägen slutar ligger Rällsjöbo med åtta bofasta invånare och en glittrande utsikt över sjön. Mitt i byn ligger Rällsjögården. Här föddes Rällsjö Brita och brukade gården under sin levnad.
Gården är grå och kringbyggd, boningshuset uppfördes 1804, men ladan är 1600-tal med sexkantiga knutar. Runt omkring är det Leksandsmark, men byn hör till Bjursås socken i Falun.
Rällsjöborna ville låta saker vara vid det gamla. Rällsjö Britas far lät sig pådyvlas byns första telefon 1942, och med tvekan lät de elektrifiera 1970. Livet ut sa de nej till att dra in vatten i huset. Det tog också tid innan byborna gick med på att anlägga bilväg.
Rällsjö Brita nämns med vördnad i perennkretsar. I hennes trädgård har äldre växter levt vidare, anpassat sig och blivit tåliga.
Här finns perenner som pioner, riddarsporrar och dahlior, men även medicinalväxter, fruktträd och bärbuskar. Flera inventeringar har gjorts av denna bondträdgård där planteringarna runt gården skyddades mot betande djur med en hög stenmur.
Ingeborg Granhagen dokumenterar trädgården i samarbete med Programmet för odlad mångfald, POM, i Alnarp. Hon har också gjort ett bildspel om den.
– Trädgårdarna var kvinnornas sätt att få lite lyster, Brita har fortsatt att vårda tidigare generationers livsverk. Det speciella här är att växterna är kvar på plats, och det är sorter som anpassat sig till klimatet och blivit härdiga, säger Ingeborg Granhagen.
Rällsjö Brita föddes 1901 och avled hösten 2006.
– Jag fick intresset för blommorna med mjölken, säger Ingeborg Granhagen, och då menar hon inte modersmjölken, utan den mjölk hon gick och hämtade när föräldrarna skaffat sommarställe i Rällsjöbo på 1940-talet.
När lilla Ingeborg kom med mjölkkannan fick hon god kontakt med Brita, och de fortsatte relationen som vuxna goda grannar. De sista åren bodde Rällsjö Brita på äldreboende i Bjursås, men kom hem till sin trädgård under sommarhalvåret så länge hon orkade.
– Hon var som en flyttfågel och blev ju 105 år, så när som på en vecka. De sista åren var hon trött, men när jag åkte och hälsade på brukade jag plocka en bukett. När jag stack den under näsan på henne så gick hon igång, berättar Ingeborg Granhagen.
Brita hade inga barn, och när hon gick vidare till himmelska ängder 2006 så bjöds huset ut till försäljning.
– Det var inte alls meningen att vi skulle köpa det, men känslorna tog över, en vilja att bevara. Så vi la ett bud, säger Ingeborg.
Nu har hon att göra för att få bukt med den frodiga grönskans rika dräkt som gjort djungel av planteringarna.
Framför stugan finns prydnadsrabatterna, här har Ingeborg Granhagen vunnit en tillfällig seger över oönskad växtlighet. Runt rabatterna ligger höga kantstenar – ett gammalt namn för planteringarna är blomkitte. Det finns också klivstenar utlagda för den som ska rensa eller ansa.
Själva trädgården ligger utanför den kringbyggda gården. Här odlades förr kålrot, ärtor, lök och kryddväxter.
Ingeborg röjer, men det syns knappast efter en vecka. Jordmånen är god och hundkex, nässlor och kirskål frodas. Paret Granhagen har lagt på en stor presenning som ska få ligga i tre år, så kanske kirskålen försvinner.
– Brita fruktade alltid kirskålen, men hon kunde ju inte hålla efter trädgården de sista åren. Jag river och river, och letar mig fram med händerna, säger Ingeborg som dock hela tiden måste hålla koll så hon inte rensar bort värdefulla perenner.
Krolliljor finns det gott om, deras knoppar skiftar i lila. En pion lyser klarröd i det höga gräset och jordgubbsplantor hittar Ingeborg lite här och var i snåren. Dem har hon samlat i en liten fyrkant där det också växer bondbönor, gråärtor, kålrot, Bjursåslök med mera.
– Det är helt fantastiskt att få vara här. Allt har en historia, säger Ingeborg Granhagen, som fått berättelserna från Rällsjö Brita Larsson:
Om gullvivan som Brita fick se första gången 1913. Det var lärarinnan i byskolan som visade den.
Om dahliaknölar måste grävas upp och förvaras i plusgrader under vintern, Brita förvarade dem i ladugården där korna höll temperaturen uppe.
Om flädern från 1897, Britas far tog sig till Vassbo för att skaffa den - till fots och med tåg. Den står skyddat och har vuxit sig stort. Ingeborg Granhagen har jordslagit en gren för att föröka trädet.
Och om den blodröda dahlian som blommade när lilla Brita föddes 1901. Den blommade även hösten när hon dog, då det var milt ända in i slutet av oktober.
Fotnot: Det reportaget gjordes veckan före midsommar i fjol. Nu meddelar Ingeborg Granhagen att lungörten blommar igen, ännu en växt som hon rensat fram ur det höga gräset.
