En förlorad barndom
Ulf Westerblads första sju år var en mardröm. Eller värre än så.
Han stämplades som "efterbliven" och placerades på en sinnesslöanstalt i Dalarna med stenhårt disciplin. En ensam liten knatte bland svårt utvecklingsstörda vuxna. Kränkningar och övergrepp var vardag.
Men det var inget fel på Ulf. Något föreståndarinnan till slut upptäckte.
Kommentarer (4)
- Sju år är en hel barndom. Åren när du ska sitta i mamma och pappas knä och
få massor av kärlek. Jag fick min första kram när jag var åtta, säger Ulf
Westerblad, som nu blivit 65 och pensionär efter ett långt yrkesliv.
- Hur jag lyckades överleva och övervinna den där tiden är en gåta.
Ulf vet att han inte är ensam om att få sitt liv förstört av en slarvig
diagnos och en människosyn där alla inte räknades.
- Det var många barn som glömdes och gömdes på sinnesslösanstalter och
mentalsjukhus vid den här tiden. Och de flesta blev kvar på anstalterna,
tysta för alltid, säger han.
Insikten har fått Ulf att sätta ljuset på den här mörka delen av vår historia.
I höstas kom hans bok Barndomens långa skuggor ut.
- Det är helt oacceptabelt att det här kunde få hända, fortsätter han.
Ulf Westerblad föddes som "oäkting", som barn utanför
äktenskapet kallades på den tiden, 1945. Och eftersom hans mamma inte hade
möjlighet att ta hand om honom, lämnades Ulf in på ett barnhem i Värmland.
En tillvaro där barnens enda sociala kontakt var ett par blöjbyten och några
flaskmatningar varje dag. Annars satt småttingarna ensamma i sina
gallersängar. Ulf flyttades dessutom mellan sex olika barnhem under sina
första år.
- Tänk så många nya människor och nya ögon detta lilla barn fick möta...,
säger Ulf och konstaterar att det inte var konstigt att den understimulerade
och otrygga lilla killen var sen i utvecklingen.
Tanken var att barnhemsbarnen skulle adopteras bort till nya hem. Men I Ulfs
fall föll det inte väl ut, när han som ettåring fick komma "till
påseende" hos en familj i Karlskoga. Frun i huset och en
sjuksyster tyckte att han verkade "för snäll" och
misstänkte att det var något fel.
Läkare slog fast att Ulf hade allvarliga hjärnskador och var "otvivelaktigt
efterbliven". En i efterhand helt obegriplig diagnos, inte minst
eftersom det handlar om ett så litet barn.
Men Ulf hade fått sin stämpel. Som tvååring flyttades han från Värmland till
Näs vårdhem i södra Dalarna, en anstalt för "obildbara".
Vid den här tiden fanns över hundra så kallade sinneslöanstalter runt om i
Sverige. De gick under namn som skolhem, arbetshem, vårdhem och
specialsjukhus. För de "obildbara" handlade det i stort sett
bara om förvaring och disciplinen var stenhård.
- De flesta har ingen aning om vad som vad som försiggick på de olika
anstalterna. De var ofta placerade långt ut på landet, en sluten värld där
ingen hade insyn, konstaterar Ulf.
Hans skildring av de där åren är som en skräckfilm. Sitt nya "hem"
fick" tvååringen dela med 21 vuxna, gravt utvecklingsstörda män.
- Varför jag hamnade där som det enda barnet? Ja, det finns många frågetecken
som aldrig kommer att rätas ut, säger Ulf.
Alla dagar såg likadana ut, vardag som helg. Utomhus fanns en rastgård, där
Ulf och andra intagna låstes in fem-sex timmar varje dag, året runt. Utan
något att göra och utan någon tillsyn.
Bestraffningar hörde till vardagen. Luggningar och örfilar, iskalla duschar,
inlåsning och tvångströja. Ulf råkade särskilt illa ut, eftersom han
protesterade och gjorde motstånd. Det fanns ingen att prata med och inget
knä att krypa upp i. Rutiner, som den dagliga "avspolningen",
sköttes på ett oerhört hårdhänt och förnedrande sätt. De intagna hade inget
människovärde.
- Tänk vad de gjorde oss illa. Det var inga snälla tanter som jobbade där
inte, konstaterar Ulf.
Nätterna var svåra. Ulf utsattes för sexuella övergrepp, som idag skulle
räknas som våldtäkt, gång på gång.
Han både förstod och kände att det som pågick var fel. Men med sitt begränsade
språk hade han ingen möjlighet att berätta för någon.
Har man ingen att prata med, kan man inte utveckla sitt tal. Är man som barn
omgiven av gravt utvecklingsstörda hela dagarna, tar man naturligtvis efter
hur de låter och rör sig. Att Ulf skulle bli upptäckt i en sådan miljö var
nästan intill osannolikt. Men av någon anledning fick föreståndarinnan upp
ögonen för honom. Själv sade hon senare att de bland annat berodde på att
han var ett så omöjligt barn, ständigt på krigsstigen och aggressiv.
- Jag tror jag hade en orubblig vilja. Ingen fick trampa ner mig. Något som
hjälpt mig senare i livet också, säger Ulf.
Föreståndarinnan började prata med Ulf, ta med sig honom ut. En helt ny värld
öppnades för pojken, som började lära sig att kommunicera.
Efter ett par veckors observation och tester på Akademiska sjukhuset i Uppsala
visade det sig till slut att Ulf var helt frisk och normalbegåvad. Han
skrevs ut från sinnesslösanstalten och föreståndarinnan blev hans nya
adoptivmor. Och då skulle sjuåringen - fortfarande ovan vid umgänge och med
svårt att hitta orden - börja skolan.
- Visst blev det slagsmål och visst blev jag mobbad. De andra kallade mig för "vårdhemmar´n".
Men egentligen gick det fantastiskt bra, över förväntan. Min tankeverksamhet
och kunskapstörst bara exploderade, säger Ulf som snart skaffade sig fina
betyg och klarade skolan utan några som helst problem.
Han utbildade sig till möbelsnickare i Hedemora och snickaryrket har han
hållit fast vid fram till pensionen.
Men med en så tuff start, är det självklart att fortsättningen inte blev
smärtfri. Ulf led av en fruktansvärd ångest och har fått kämpa med
alkoholproblem.
- Att "stänga av" blev ett sätt för mig att överleva
anstaltsåren. Långt upp i tonåren hade jag ett hjärta av sten. Livet har
fått komma till mig i etapper, säger Ulf.
Med åren blev det allt viktigare att försöka ta reda på vad som egentligen
hänt.
- Jag sparkade boll på gräsmattan med ett av mina barnbarn, som var fyra år
då. Solen sken och han var så glad och plötsligt blev bilden så tydlig. Tänk
om det varit han som råkat ut för det jag fick vara med om. Då satte jag
igång med boken. Jag måste berätta om det som hände, säger Ulf, som forskat
och sökt i olika myndighetsarkiv för att kunna berätta sin historia,
Han kan se att han fallit offer för samma samhällsanda som bland annat ledde
fram till tvångsteriliseringarna och de hårda villkoren för barnhems- och
fosterbarn under 1900-talet. Två frågor som blivit föremål för statliga
utredningar de senaste åren. Ulf har själv varit inbjuden till
socialdepartementet för att berätta om sina erfarenheter i samband med den
stora vanvårdsutredning som pågår.
Men hans egen grupp har hittills varit ganska osynlig i debatten. Alla de barn
som felaktigt stämplades som "sinnesslöa" och fick växa
upp på anstalt. Kanske bara för att de kom från eländigt fattiga
förhållanden och var understimulerade, eller led av handikapp som
hörselproblem eller en liten cp-skada.
Problemet med felplaceringar och felaktiga bedömningar av de intagna på
anstalterna var dock välkänt redan i början på 1950-talet, när Ulf "upptäcktes".
Tidningarna hade börjat rapportera om övergrepp, aga, "felaktiga
steriliseringar" och fusk med intelligensmätningar. På Ulleberg i
Värmland slog en läkare larm om att det fanns flera på anstalten som inte
kunde betraktas som "sinnesslöa". Något som väckte stor
uppmärksamhet.
Ulf var alltså inte ensam, men han var en av dem som hade tur. Andra blev kvar
på anstalterna en stor del av sitt liv.
Institutionsvården var länge hårdhänt och kärlekslös. Men i slutet på
1950-talet kunde Ulf följa hur anstalten i Näs genomgick en stor förändring.
Ett nytt synsätt gav patienterna större människovärde. Rastgården togs bort,
grindarna öppnades, miljön blev trevligare. Förståelse, värme och empati
flyttade in. I slutet på 1960-talet avvecklade anstalten.
I dag bor Ulf i Askersund. Han gick i pension för några år sedan och skriver
nu på sin andra bok, tecknar, renoverar möbler och tycker om att vara ute i
skog och mark, jaga och plocka svamp. Dessutom studerar han data och
historia.
- Jag har ett bra liv och känner mig återställd. Men visst det finns små bitar
kvar av min sargade barnasjäl. På nätterna bläddrar jag
ofta i minnenas arkiv och vaknar av att jag drömt något. Jag har varit med
om fruktansvärda saker.
Men är han inte bitter?
- Nej, det är jag inte. Livet har ju vänt uppåt. Men nog tycker jag att
myndigheterna skulle kunna kosta på sig en ursäkt.
Fakta:
"Isoleringen var ett litet rum på 2x3 meter, enda ljuskällan var ett
fyrdelat råglasfönster i dörren. Efter ena väggen stod en säng, mer lik en
brits med en tunn tagelmadrass på. Under britsen fanns en emaljerad potta.
Där fick jag ligga helt ensam, "ligga på straff", dag och
natt i flera dygn. Enda avbrottet var en syster som kom in med matbrickan
mitt på dagen.
Paniken gjorde att jag ofta slog besinningslöst på dörren,
Vid ett av mina många besök i isoleringen så råkade jag slå sönder en av
råglasrutorna i dörren och skar mig väldigt illa.
Det sågs inte med blida ögon att väsnas i isoleringen. Man skulle underordna
sig och ta sitt straff.
Efter omplåstring så skulle jag låsas in i igen, men innan dess skulle
tvångströjan sättas på för att ytterliga understyrka vem som bestämde".
Ur Ulf Westerblads bok Barndomens långa skuggor - Min innersta smärta äger jag
ensam (Axplock förlag)
- Fakta: Utvecklingsstörda på institution
I början på 1900-talet uppmärksammade medicinalstyrelsen hur illa
uvecklingsstörda barn for runt om i landet. Barnen stängdes in i källare,
blev bundna och fick stryk, eller fick bo i ladugården. Medicinalstyrelsen
föreslår att man ute i länen ska öppna vårdhem för dessa barn. Nu började de
så kallade sinnesslöanstalterna växa fram.
För många intagna handlade tillvaron bara om "förvaring",
utan någon som helst stimulans. Personalens uppgift var bara att sköta det
praktiska. Disciplinen var hård.
1955 hade samhället börjat förändras och en ny lag om undervisning och vård av "psykiskt
efterblivna trädde i kraft.
1968 kom den nya omsorgslagen, som var en rättighetslag. Successivt fram till
slutet av 1990-talet minskade vårdhemsplatserna och föräldrar fick stöd för
att behålla sina barn hemma. Gruppbostäder byggdes där utvecklingsstörda har
ett eget boende med personalstöd då de är vuxna.
Läsarnas kommentarer (4):
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
~D~,
2010-01-30
12:25
Debattrådar stängs automatiskt efter en vecka.