[Avancerad sökning]

Titta och lyssna på våra nyheter!
Webb-TVHär dansar de på jobbet

Play
Senaste Nytt
Sport
Nöje
Pralin
Opinion

En förlorad barndom





Ulf Westerblad.


Ulf Westerblad då och nu. "Som fyraåring levde jag ofta i mina egna fantasivärldar, säkert för att orka med", säger Ulf. Ett par år senare blev han "upptäckt" och fick flyttade från sinnesslöanstalten.




Anstalten i Näs i södra Dalarna med parken omkring. Hit kom Ulf Westerblad som tvååring.


I dag bor Ulf Westerblad i Askersund. Han gick i pension från jobbet som snickare för ett par år sedan. "Jag har ett bra liv och känner mig återställd. Men visst det finns små bitar kvar av min sargade barnasjäl", säger han.



Ulf Westerblads första sju år var en mardröm. Eller värre än så.
Han stämplades som "efterbliven" och placerades på en sinnesslöanstalt i Dalarna med stenhårt disciplin. En ensam liten knatte bland svårt utvecklingsstörda vuxna. Kränkningar och övergrepp var vardag.
Men det var inget fel på Ulf. Något föreståndarinnan till slut upptäckte.

Kommentarer (4)

- Sju år är en hel barndom. Åren när du ska sitta i mamma och pappas knä och få massor av kärlek. Jag fick min första kram när jag var åtta, säger Ulf Westerblad, som nu blivit 65 och pensionär efter ett långt yrkesliv.

- Hur jag lyckades överleva och övervinna den där tiden är en gåta.

Ulf vet att han inte är ensam om att få sitt liv förstört av en slarvig diagnos och en människosyn där alla inte räknades.

- Det var många barn som glömdes och gömdes på sinnesslösanstalter och mentalsjukhus vid den här tiden. Och de flesta blev kvar på anstalterna, tysta för alltid, säger han.

Insikten har fått Ulf att sätta ljuset på den här mörka delen av vår historia. I höstas kom hans bok Barndomens långa skuggor ut.

- Det är helt oacceptabelt att det här kunde få hända, fortsätter han.

Ulf Westerblad föddes som "oäkting", som barn utanför äktenskapet kallades på den tiden, 1945. Och eftersom hans mamma inte hade möjlighet att ta hand om honom, lämnades Ulf in på ett barnhem i Värmland. En tillvaro där barnens enda sociala kontakt var ett par blöjbyten och några flaskmatningar varje dag. Annars satt småttingarna ensamma i sina gallersängar. Ulf flyttades dessutom mellan sex olika barnhem under sina första år.

- Tänk så många nya människor och nya ögon detta lilla barn fick möta..., säger Ulf och konstaterar att det inte var konstigt att den understimulerade och otrygga lilla killen var sen i utvecklingen.

Tanken var att barnhemsbarnen skulle adopteras bort till nya hem. Men I Ulfs fall föll det inte väl ut, när han som ettåring fick komma "till påseende" hos en familj i Karlskoga. Frun i huset och en sjuksyster tyckte att han verkade "för snäll" och misstänkte att det var något fel.

Läkare slog fast att Ulf hade allvarliga hjärnskador och var "otvivelaktigt efterbliven". En i efterhand helt obegriplig diagnos, inte minst eftersom det handlar om ett så litet barn.

Men Ulf hade fått sin stämpel. Som tvååring flyttades han från Värmland till Näs vårdhem i södra Dalarna, en anstalt för "obildbara".

Vid den här tiden fanns över hundra så kallade sinneslöanstalter runt om i Sverige. De gick under namn som skolhem, arbetshem, vårdhem och specialsjukhus. För de "obildbara" handlade det i stort sett bara om förvaring och disciplinen var stenhård.

- De flesta har ingen aning om vad som vad som försiggick på de olika anstalterna. De var ofta placerade långt ut på landet, en sluten värld där ingen hade insyn, konstaterar Ulf.

Hans skildring av de där åren är som en skräckfilm. Sitt nya "hem" fick" tvååringen dela med 21 vuxna, gravt utvecklingsstörda män.

- Varför jag hamnade där som det enda barnet? Ja, det finns många frågetecken som aldrig kommer att rätas ut, säger Ulf.

Alla dagar såg likadana ut, vardag som helg. Utomhus fanns en rastgård, där Ulf och andra intagna låstes in fem-sex timmar varje dag, året runt. Utan något att göra och utan någon tillsyn.

Bestraffningar hörde till vardagen. Luggningar och örfilar, iskalla duschar, inlåsning och tvångströja. Ulf råkade särskilt illa ut, eftersom han protesterade och gjorde motstånd. Det fanns ingen att prata med och inget knä att krypa upp i. Rutiner, som den dagliga "avspolningen", sköttes på ett oerhört hårdhänt och förnedrande sätt. De intagna hade inget människovärde.

- Tänk vad de gjorde oss illa. Det var inga snälla tanter som jobbade där inte, konstaterar Ulf.

Nätterna var svåra. Ulf utsattes för sexuella övergrepp, som idag skulle räknas som våldtäkt, gång på gång.

Han både förstod och kände att det som pågick var fel. Men med sitt begränsade språk hade han ingen möjlighet att berätta för någon.

Har man ingen att prata med, kan man inte utveckla sitt tal. Är man som barn omgiven av gravt utvecklingsstörda hela dagarna, tar man naturligtvis efter hur de låter och rör sig. Att Ulf skulle bli upptäckt i en sådan miljö var nästan intill osannolikt. Men av någon anledning fick föreståndarinnan upp ögonen för honom. Själv sade hon senare att de bland annat berodde på att han var ett så omöjligt barn, ständigt på krigsstigen och aggressiv.

- Jag tror jag hade en orubblig vilja. Ingen fick trampa ner mig. Något som hjälpt mig senare i livet också, säger Ulf.

Föreståndarinnan började prata med Ulf, ta med sig honom ut. En helt ny värld öppnades för pojken, som började lära sig att kommunicera.

Efter ett par veckors observation och tester på Akademiska sjukhuset i Uppsala visade det sig till slut att Ulf var helt frisk och normalbegåvad. Han skrevs ut från sinnesslösanstalten och föreståndarinnan blev hans nya adoptivmor. Och då skulle sjuåringen - fortfarande ovan vid umgänge och med svårt att hitta orden - börja skolan.

- Visst blev det slagsmål och visst blev jag mobbad. De andra kallade mig för "vårdhemmar´n". Men egentligen gick det fantastiskt bra, över förväntan. Min tankeverksamhet och kunskapstörst bara exploderade, säger Ulf som snart skaffade sig fina betyg och klarade skolan utan några som helst problem.

Han utbildade sig till möbelsnickare i Hedemora och snickaryrket har han hållit fast vid fram till pensionen.

Men med en så tuff start, är det självklart att fortsättningen inte blev smärtfri. Ulf led av en fruktansvärd ångest och har fått kämpa med alkoholproblem.

- Att "stänga av" blev ett sätt för mig att överleva anstaltsåren. Långt upp i tonåren hade jag ett hjärta av sten. Livet har fått komma till mig i etapper, säger Ulf.

Med åren blev det allt viktigare att försöka ta reda på vad som egentligen hänt.

- Jag sparkade boll på gräsmattan med ett av mina barnbarn, som var fyra år då. Solen sken och han var så glad och plötsligt blev bilden så tydlig. Tänk om det varit han som råkat ut för det jag fick vara med om. Då satte jag igång med boken. Jag måste berätta om det som hände, säger Ulf, som forskat och sökt i olika myndighetsarkiv för att kunna berätta sin historia,

Han kan se att han fallit offer för samma samhällsanda som bland annat ledde fram till tvångsteriliseringarna och de hårda villkoren för barnhems- och fosterbarn under 1900-talet. Två frågor som blivit föremål för statliga utredningar de senaste åren. Ulf har själv varit inbjuden till socialdepartementet för att berätta om sina erfarenheter i samband med den stora vanvårdsutredning som pågår.

Men hans egen grupp har hittills varit ganska osynlig i debatten. Alla de barn som felaktigt stämplades som "sinnesslöa" och fick växa upp på anstalt. Kanske bara för att de kom från eländigt fattiga förhållanden och var understimulerade, eller led av handikapp som hörselproblem eller en liten cp-skada.

Problemet med felplaceringar och felaktiga bedömningar av de intagna på anstalterna var dock välkänt redan i början på 1950-talet, när Ulf "upptäcktes". Tidningarna hade börjat rapportera om övergrepp, aga, "felaktiga steriliseringar" och fusk med intelligensmätningar. På Ulleberg i Värmland slog en läkare larm om att det fanns flera på anstalten som inte kunde betraktas som "sinnesslöa". Något som väckte stor uppmärksamhet.

Ulf var alltså inte ensam, men han var en av dem som hade tur. Andra blev kvar på anstalterna en stor del av sitt liv.

Institutionsvården var länge hårdhänt och kärlekslös. Men i slutet på 1950-talet kunde Ulf följa hur anstalten i Näs genomgick en stor förändring. Ett nytt synsätt gav patienterna större människovärde. Rastgården togs bort, grindarna öppnades, miljön blev trevligare. Förståelse, värme och empati flyttade in. I slutet på 1960-talet avvecklade anstalten.

I dag bor Ulf i Askersund. Han gick i pension för några år sedan och skriver nu på sin andra bok, tecknar, renoverar möbler och tycker om att vara ute i skog och mark, jaga och plocka svamp. Dessutom studerar han data och historia.

- Jag har ett bra liv och känner mig återställd. Men visst det finns små bitar kvar av min sargade barnasjäl. På nätterna bläddrar jag ofta i minnenas arkiv och vaknar av att jag drömt något. Jag har varit med om fruktansvärda saker.

Men är han inte bitter?

- Nej, det är jag inte. Livet har ju vänt uppåt. Men nog tycker jag att myndigheterna skulle kunna kosta på sig en ursäkt.

Fakta:

"Isoleringen var ett litet rum på 2x3 meter, enda ljuskällan var ett fyrdelat råglasfönster i dörren. Efter ena väggen stod en säng, mer lik en brits med en tunn tagelmadrass på. Under britsen fanns en emaljerad potta.

Där fick jag ligga helt ensam, "ligga på straff", dag och natt i flera dygn. Enda avbrottet var en syster som kom in med matbrickan mitt på dagen.

Paniken gjorde att jag ofta slog besinningslöst på dörren,

Vid ett av mina många besök i isoleringen så råkade jag slå sönder en av råglasrutorna i dörren och skar mig väldigt illa.

Det sågs inte med blida ögon att väsnas i isoleringen. Man skulle underordna sig och ta sitt straff.

Efter omplåstring så skulle jag låsas in i igen, men innan dess skulle tvångströjan sättas på för att ytterliga understyrka vem som bestämde".

Ur Ulf Westerblads bok Barndomens långa skuggor - Min innersta smärta äger jag ensam (Axplock förlag)

  • Fakta: Utvecklingsstörda på institution

I början på 1900-talet uppmärksammade medicinalstyrelsen hur illa uvecklingsstörda barn for runt om i landet. Barnen stängdes in i källare, blev bundna och fick stryk, eller fick bo i ladugården. Medicinalstyrelsen föreslår att man ute i länen ska öppna vårdhem för dessa barn. Nu började de så kallade sinnesslöanstalterna växa fram.

För många intagna handlade tillvaron bara om "förvaring", utan någon som helst stimulans. Personalens uppgift var bara att sköta det praktiska. Disciplinen var hård.

1955 hade samhället börjat förändras och en ny lag om undervisning och vård av "psykiskt efterblivna trädde i kraft.

1968 kom den nya omsorgslagen, som var en rättighetslag. Successivt fram till slutet av 1990-talet minskade vårdhemsplatserna och föräldrar fick stöd för att behålla sina barn hemma. Gruppbostäder byggdes där utvecklingsstörda har ett eget boende med personalstöd då de är vuxna.


Inger Wallin
inger.wallin@dt.se
Publicerad: 2010-01-30 06:00

 
Läsarnas kommentarer (4):
1-3 | 4 | Alla

Ulf..

..din historia är otroligt sorglig.
Jag kan inte föreställa mig sorgen och vanmakten att försöka tala om att "jag är normal" när du befann dig i en sådan miljö. Jag lider verkligen med dig. Jag kommer ihåg när jag gick i skola här i Borlänge på den nu nedlagda Leraskolan. Gick där årskurs 7-9 och blev behandlad som om man var utvecklingsstörd, i årskurs 9 fick jag räkna matte på första klass nivå 25+5, 100+100 etc. Samma var det med övriga ämnen. Kan inte säga att det slutade lykligt för någon av oss som var där, två var med på dom så kallade värstingseglatserna under 90-talet, en blev mördad i Fagersta, en missbrukade droger och hamnade på behandligshem och flera andra "försvann" och jag har inte sett eller hört något om dom på över 12 år.
Själv hamnade jag på ungdomshem och började missbruka droger tills jag träffade min fru för 10 år sedan.
En underbar tjej som har hjälpt mig genom mycket blod, svett och tårar.

~D~, 2010-01-30 12:25

Det sociala sjabblet!

Ja, det sociala i Sverige är inget vi ska yvas och vara stolta över. Det är många som har lidit och lider än i dag, för alla dessa övergrepp de fått utstå. Ibland skäms jag över att vara svensk, för vi har behandlat dessa människor som inte fick visas upp i samhället värre än djur. Besökte ett hem i södra Dalarna i börja av 70-talet och det var ingen trevlig syn. De utvecklingsstörda små satt i sina sängar bakom höga galler, (för sitt eget bästa hette det) jag som trodde att det var ett bra hem som vi skulle ha studiebesök på. Barnen ville krama oss som kom dit men det fick de inte, det gjorde mig väldigt upprörd och arg, varför skulle jag inte få krama dem som ville det. Jag var tonåring men kände ända in i hjärtat att det jag såg var inte människovärdigt. I dagens läge är denna "anstalt" stängd och tur är väl det, för en del som jobbade där borde inte fått jobba med människor.

Inga-Lill, 2010-01-30 12:05

urs!!!

gud va glad jag är att jag jobbar inom utvecklingsstörning i dag och inte då!jag kan inte förstå hur man kan behandla de sjuka så,de har ju inte valt att bli annorlunda direkt,å speciellt så som denna lilla killa har varit behandlat.man kan ju inte låta bli att undra över va de va för iskall personal som jobbade där han bodde. skulle någon behandla de pojkar jag har hand om så,skulle jag bli galen!!!naturligtvis tycker jag att myndigheterna ska be om ursäkt,det är de minsta de kan göra.

dalkulla, 2010-01-30 10:54
1-3 | 4 | Alla
 
Visa på Facebook: Skriv ut:
Mer Pralin Thursday 18 March 2010:

Pelargoner

Nu är tid att väcka liv i pelargonerna igen.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Pelargoner

Nu är tid att väcka liv i pelargonerna igen.

Läs mer
Läs mer

 (0)


"Kärringar som vi dör inte så lätt"

Marie-Louise krockade och förlorade sitt ben – nu siktar hon på att bestiga berg

Läs mer
Läs mer

 (0)


Design som håller än idag

Det började med mormors gamla Bimbo-tallrikar från Rörstrand.
När Benny Movarp för några år sedan bestämde sig för att komplettera servisen, öppnade sig en hel värld av former och dekor. Samlandet av 50-60-talsdesign blev snart en hobby.
- Ju mer man lär sig, desto mer kan man fynda, säger Benny, som själv delar med sig av sina kunskaper på Porslinsbloggen.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Drömmen om en syster blev sann

Christina trodde att hon var ensambarn. Men när hennes mamma dog fick hon fick reda på att hon hade ett okänt syskon.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Hon ger själavård bland syndare

Prästen Margareta är en av dem som ger en fristad i häktet.

Läs mer
Läs mer

 (0)


De hittade sitt paradis

När Stefano och Lisa Watson tog över den lilla vingården i Sutter Creek i norra Kalifornien var de flesta av de 16 år gamla vinstockarna överväxta med ogräs. Drygt fem år senare är raderna med vinrankor ansade och välmående, precis som fastigheten i övrigt.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Napa Valley: ett vin-eldorado

Pralin har besökt Napa Valley, det mest kända och kommersiella vindistriktet i USA. Kaliforniens vin-eldorado är defintivt värt ett besök för den som tycker om vin och njuter av vackra vyer.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Par på och utanför scenen

De är par på och utanför scenen, men båda är helt överens om att de INTE är ett konstnärspar.

Läs mer
Läs mer

 (0)


En fjällstuga utöver det vanliga

I en fjällstuga utöver det vanliga bor Marie Aalhuizen med familj och vänner under delar av året. Stugan ligger nära skidbackarna men ändå avskilt.

Läs mer
Läs mer

 (0)


En vanlig, ovanlig familj

Med mycket pusslande och kreativitet funkar sexbarnsfamiljens vardag.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Älskade tulpaner!

Underbara tulpantid! Tips på hur du enkelt kan piffa upp en bukett.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Ensamvargen blev en flockledare

Världsmästaren Annichen Kringstad har lärt sig att inte låta jobbet ta över livet.

Läs mer
Läs mer

 (0)


"Otroligt tomt när tredje barnet flyttade"

Visst känns det tomt när alla tre sönerna flyttat hemifrån.
- Samtidigt är det ju föräldrarnas plikt att hjälpa barnen att flyga ur boet, det vore sorgligt om de blev kvar, säger Ewa Österlund.
- Vi har ju inte varit ensamma på 26 år, nu är vi tillbaka till starten, säger maken Håkan.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Tomt när barnen flyttar

Tim Nordlund flög ur boet med besked - tidigt och långt.
- När jag såg honom i backspegeln, det var nog en av de jobbigaste stunderna i mitt liv. Det var bara att bita ihop och köra, säger David Nordlund
Ett samtal om dagen hjälpte honom genom separationsångesten, och så stoltheten över att sonen faktiskt var flygfärdig.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Viktigt att vårda tvåsamheten

Flest skilsmässor inträffar när barnen är små. En annan kritisk punkt är när ungdomarna flyttar hemifrån.
- Det kan bli väldigt tomt. Föräldrarna får syn på varandra igen när barnen inte står i vägen, säger Kerstin Sköld.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Paolos kärlek till köket

Falubesök av Paolo Roberto. Snack om kärleken till det italienska köket, falukorv och GI."

Läs mer
Läs mer

 (1)


Lasse fixade härlig badlyx

De förvandlade tvättstugan till lyxigt relax- och badrum, med rogivande vattenfall, stort badkar och tv!

Läs mer
Läs mer

 (0)


Våga sörja och gå vidare

Hon ger kurser i hur du klarar sorgen.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Kersti och Bo Rosenblad vill komma i form

Om Kersti och Bo: "Förhoppningsvis blir vi piggare och starkare", säger Kersti och Bo som båda är 40+ och beredda på hårt arbete.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Evas fajt mot gravidkilona

Om Eva: "Jag har länge satt mig själv i sista rummet", säger Eva som nu tar upp kampen mot gravidkilona.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Förlorade sin barndom

Ulf Westerblads första sju år var en mardröm. Han placerades på en institution för gravt utvecklingsstörda i Dalarna. Men det var inget fel på Ulf. Något föreståndarinnan till slut upptäckte.


Läs mer
Läs mer

 (4)


De ska börja ett nytt liv

* Eva vill bli av med gravidkilona
* Bo och Kersti vill hitta hälsan tillsammans

De tre vinnarna i Pralins hälsotävling är utsedda och nu börjar arbetet med att komma i form.

Följ deras kamp i bloggarna.
Kom-i-form-bloggen: "Kommer att bli tufft!"
Hälsobloggen: "Motionscykeln längst in på vinden."

Läs mer
Läs mer

 (0)


Skydd mot nyfikna blickar

Somliga klarar av att leva i akvarier, men många vill skydda sig mot nyfikna blickar. Pralin har kollat utbudet.

Läs mer
Läs mer

 (0)


En president från Borlänge

Presidenten Sofi från Borlänge arbetar för bättre sjukvård i Indien.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Från beroende till behandlare

Eva har levt med alkoholen från barndomen – nu hjälper hon andra som drabbats av missbruk.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Ernst fixade tre nya träffpunkter

Det var kärlek vid första ögonkastet när de såg huset i Åg. Inredaren Ernst Kirchsteiger fixade tre nya träffpunkter.

Läs mer
Läs mer

 (1)


Skadade Tove bytte sida

Skador förstörde landslagskarriären för Towe Kjällberg. Men rehabiliteringen fick henne att byta sida. Nu väntar OS från en annan horisont.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Markus - stolt hemmapappa

BORLÄNGE. Mindre än var tredje man inom industrin tar ut mer än två pappamånader. Markus tillhör undantagen.

Läs även: Pappa är status

Läs mer
Läs mer

 (2)


Pappa är status

Något har hänt med mansrollen. Hemmet och barnen har blivit allt viktigare för mannens identitet medan karriär får stå tillbaka.
Det menar Thomas Johansson, professor i socialpsykologi.
- Faderskapet har uppvärderats, säger han.

Läs mer
Läs mer

 (0)


Närkamp med döden

"En match på liv och död" brukar man lite slarvigt säga inom idrotten. Simon Östlund, 18, vet vad uttrycket egentligen innebär.
Sitt livs hårdaste fight gick han för några månader sedan - mot en blodförgiftning.

Läs även: "Han hade inte överlevt natten hemma"

Läs mer
Läs mer

 (4)


De ska börja ett nytt liv

* Eva vill bli av med gravidkilona
* Bo och Kersti vill hitta hälsan tillsammans

De tre vinnarna i Pralins hälsotävling är utsedda och nu börjar arbetet med att komma i form.

Följ deras kamp i bloggarna.
Kom-i-form-bloggen: "Kommer att bli tufft!"
Hälsobloggen: "Motionscykeln längst in på vinden."

Läs mer
Läs mer

 (0)


Vd och ansvarig utgivare: Pär Fagerström
Redaktionschef: Ewa Wirén
Adress: Box 265, 791 26 Falun
Telefon: 023-936 00
e-post: 72023@dt.se

Lägg in annons här >>