Vem vågar älska?
Tina skrev en bok om hur det är att bli förälder till ett för tidigt fött barn
- Priset av att älska ett barn som kan dö inom ett dygn, är så högt att man slår av känslorna, säger fyrabarnsmamman Tina Wiman från Borlänge.
Till slut kom chocken och Tinas tillvaro rasade totalt. Då skrev hon boken hon själv velat läsa: Våga älska - Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn.
För sin egen bearbetning. Och för andras.
Kommentarer (1)
20 000 föräldrar per år har barn som vårdas på
neonatalavdelningar i Sverige. Tina Wiman är en av dem. Samtidigt är hon en
av tre kvinnor hon känner till med samma fel i världen, så ovanligt är
hennes problem.
Det började för drygt tio år sedan när Tina väntade sitt första barn. Hon
säger att hon kräktes och var lycklig, men när drygt halva graviditeten gått
började hon må konstigt.
- En dag vaknade jag med en fruktansvärd huvudvärk. Jag fick synbortfall,
kunde inte slå siffror på telefonen och förlorade till sist medvetandet.
Tina sitter på en pall i sitt vardagsrum i Barkargärde och
berättar om dramatiken kring förste sonens födelse. På en kudde bredvid en
sprakande kamin sitter hennes man, Conny. Han lyssnar och flikar då och då
in en kommentar.
Det märks att de gått igenom vad som hände den där aprildagen 1999 många
gånger. Tina hade en ovanlig form av akut havandeskapsförgiftning
(preeklampsi) som inte hade märkts vid provtagning.
Efter att ha ramlat till golvet fick hon ett 20 minuter långt krampanfall
(eklampsi), liknande ett epileptiskt anfall. Det blev iltransport till
sjukhuset.
- När jag såg henne på sjukhuset hade jag svårt att inte gråta. Tina var så
uppsvullen att ögonen knappt syntes. Hela hon såg ut som en Michelin-gubbe,
berättar Conny.
Barnet måste ur snabbt både för sin egen och för mammans skull. Risken för att
barnet skulle dö i magen var femtio procent, men lille Samuel föddes med
akut kejsarsnitt sex veckor för tidigt. Han fick vårdas på
neonatalavdelningen, avdelning 33, på Falu lasarett.
- Allt var väldigt dramatiskt och chockartat. Vi förstod att det hade varit
nära ögat.
Men paret Wiman glömde och gick vidare. Många som fått barn för
tidigt vågar aldrig skaffa barn igen, men det gjorde Conny och Tina till
slut - även om de väntade i fyra år med nästa graviditet.
- Jag mådde som en prinsessa tills vecka 27, då jag pang bom blev sjuk.
Tinas fingrar svullnade upp tills de såg ut som små korvar. Hon ordinerades
vila och tålde varken ljus eller ljud. I vecka 30 blev hon inlagd på
lasarettet. Efter tre veckor visade det sig att barnet inte hade vuxit det
minsta och ytterligare ett kejsarsnitt väntade. Sju veckor för tidigt föddes
Mathilda.
- Det var både revansch och en väldigt bra bearbetning att komma till 33:an
igen. Jag hade en annan självsäkerhet, en annan mammaidentitet och kunde
säga ifrån och sköta mitt barn själv, berättar Tina.
Statistiskt sett blir risken att drabbas av preeklampsi mindre för
varje barn och ju tätare mellan barnen, desto mindre risk. Det tog Conny och
Tina fasta på och skaffade ytterligare ett barn ett och ett halvt år senare.
- I vecka 27 blev jag sjuk igen, men i vecka 34 vände det igen och jag gick
till och med två veckor över tiden med Noah. Det var helt fantastiskt,
utbrister Tina.
2006 blev Tina gravid ännu en gång. Den här gången slutade hon må illa och
kräkas redan i vecka 13. Hon blev riktigt sjuk. Fingrarna kunde svälla upp
medan hon tittade på dem. Från läkarhåll blev det stort pådrag. Ingen trodde
att barnet skulle överleva.
Tina mådde allt sämre. Utsattes hon för solljus kunde hon
svimma, fläktljud i affären kunde få henne att kräkas. Halvvägs in i
graviditeten blev hon sjukskriven och ordinerad sträng vila.
- Jag hade fördragna gardiner, hörselskydd och tv:n avstäng. Ibland trodde jag
att jag mådde bra, men hjärnan var så påverkad att jag kunde ställa skorna i
kylen. Det blev Conny som fick göra allt här hemma.
Efter skytteltrafik in till lasarett blev hon inlagd för gott i vecka 27. Vid
havandeskapsförgiftning är det viktigt att inte stressa upp sig, men Tina
blev så stressad av att få besök av sin man och tre vilda ungar, att hon
alltid svullnade upp efter en halvtimme. Det slutade med att han fick komma
med ett barn i taget.
I vecka 30 blev Tina så sjuk att även hennes fjärde barn måste ut
snabbt. Då var dottern Hannah också så dålig att hon efter en minut på
mammans bröst genast fick intensivvård. Tina ville bara sova efter
förlossningen och Conny höll på att gå sönder av oro när läkaren sa: "Bebisen
har vi kontroll på, men för Tina är inte det värsta över".
- Jag frågade om jag kunde förlora henne och läkaren svarade: "Jag
tror inte det, men jag vet inte", berättar han.
Tina repade sig ganska snabbt trots allt, men det tog längre tid för dottern.
Hannah var minst av Wimans barn, hon mätte 40 centimeter och vägde 1390
gram. Hennes huvud var lika stort som ett äpple när hon föddes.
Andra dagen gick hennes ena lunga sönder. Operation följde på operation.
- Det är en väldigt traumatisk upplevelse att se sitt barn ligga i en glasburk
och man får inte ta på dem eller prata med dem eftersom de inte tål några
intryck i början.
Hannah började så småningom att växa. En intensiv period följde då Tina levde
i tretimmarsintervaller där amning, pumpning, sondmatning, sömn och beröring
avlöste varann - dygnet runt. Förutom den påfrestningen, så varvades Hannahs
framsteg med bakslag hela tiden. Ibland planerade Tina för begravning.
- Jag funderade över vad man har för begravningskläder på en bebis. Konstigt
nog finner man sig i situationen. Det är en skyddsmekanism för att överleva.
- Man orkar inte kastas mellan bliss och elände varje dag. När världen går
sönder varannan dag, så stuvar man undan hela tiden och stänger av
känslorna.
Eftersom Hannah var Tinas tredje barn som vårdades på 33:an, kände hon
sig hemma på avdelningen och bland vårdpersonalen. Även om det varierar från
personal till personal, så anser Tina att neonatalvården släpat efter när
det gäller bemötandet.
- Med Hannah var jag där i 14 veckor, men ingen frågade hur jag mådde eller
hur jag orkade. Det handlade bara om apparater och milliliter. Nästan ingen
kallade mig något annat än Hannahs mamma. Jag var ett bihang till mitt barn
och det gjorde mig jätteupprörd.
Efter 14 veckor hade Tina fått nog av sjukhusmiljön och skrev ett argt
brev till avdelningen. Då blev hon utskriven samma dag och fick utrustning
för att kunna sondmata sin lilla dotter hemma. En månad senare drabbades
Hannah av RS-virus och måste vårdas på sjukhus igen.
- Det var en vikarie som skulle vaka över henne och jag la mig bara bredvid
och somnade. Bredvid en okänd människa! Så institutionaliserad hade jag
alltså blivit, utbrister Tina och skrattar.
Med distans kan hon skratta åt allt som hände, men när Hannah var ett halvår
och mådde ganska bra, ramlade Tina ner i ett stort svart hål.
- Jag var ett vrak, helt under isen. När jag tittade på Hannah såg jag bara
ett döende barn.
Enligt Tina är det vanligt att föräldrar till barn som vårdats på
neonatalavdelningar får en chockreaktion ett halvår efter förlossningen,
oavsett hur mycket för tidigt barnet föddes och oavsett hur litet eller
stort det var.
- Ibland kan det vara värre för dem som har fullgångna barn, för de möter
ingen förståelse från omgivningen.
- Det är en stor brist i vården att man inte får professionell hjälp efteråt,
när det faktiskt är bevisat att det kommer en posttraumatisk reaktion efter
ett halvår.
När Tina sökte hjälp i litteraturen, fanns ingen att få.
- Alla böcker handlar bara om barnet, ingen om föräldrarna. Fastän forskning
visar att smällen kommer efter ett halvår och att många får svårt att knyta
an till sina barn. Det finns till och med forskning som visar att det är
vanligare att för tidigt födda barn blir misshandlade än andra.
Tina började skriva, något hon dagligen gjort förut men inte
klarat av sedan Hannah föddes. Det blev ett sätt att själv bearbeta chocken
tillsammans med sin man som läste hennes texter och kom med synpunkter.
Halvvägs i arbetet bestämde hon att det skulle bli en bok. I mars 2009 gavs
den ut i samarbete med Sensus.
- Det var det bästa jag gjort för min egen del, för min bearbetning. Och jag
har fått ett otroligt gensvar - även om vissa på avdelning 33 känner sig
påhoppade.
I dag mår Tina och hennes familj bra igen. Hon är engagerad som
stödförälder i 33:ans prematurförening i Dalarna.
- Jag känner hundratals prematurföräldrar efter tio år i den här världen och
jag ser hela tiden vilket behov vi har av att prata, älta och bearbeta vad
vi varit med om. Man blir aldrig av med sina minnen.
Fotnot: Tina Wiman föreläser på Borlänge bibliotek den 11 november i
föredragsserien Ursprung och framtid.
- Fakta: Tina Wiman
- Ålder: 32.
- Bor: I Borlänge
- Familj: Conny, 52, Samuel, 10, Mathilda, 5,5, Noah, 4, Hannah, 2, samt
bonusbarnen Lillith, 25, Åsa, 22, och Joel, 20.
- Yrke: Kemiingenjör.
- Intressen: Spela piano och driva internetforum.
-----------------------------
- Fakta: Havandeskapsförgiftning
- Havandeskapsförgiftning (preeklampsi) i lindrig form drabbar ungefär
2 procent av alla gravida kvinnor. När man drabbas av havandeskapsförgiftning
stiger blodtrycket och äggvita, protein, läcker ut i urinen. Mödravårdens
regelbundna kontroller gör att havandeskapsförgiftning oftast
upptäcks i tid.
- Vid havandeskapsförgiftning kan moderkakans funktion vara
nedsatt. Det kan leda till att näringstillförseln till fostret
minskar och att fostret inte växer som det ska.
- En svårare form av havandeskapsförgiftning kan leda till
krampanfall (eklampsi) med risk för hjärnblödning, koma,
hjärtsvikt, lungödem, njurskada eller rubbningar i blodets förmåga
att levra sig. Det är ett tillstånd som kan vara livshotande för
både mor och barn men som är mycket sällsynt i Sverige
tack vare regelbundna kontroller hos barnmorskan.
- Vila är en viktig del i behandlingen av havandeskapsförgiftning.
Blodtryckssänkande läkemedel kan minska risken för
komplikationer. Oftast krävs sjukhusvård med täta
kontroller för både mamma och barn.
- Källa: Vårdguiden
-------------------------------
Utdrag ur boken
Boken Våga älska? - Om att bli förälder till ett för tidigt fött barn kom ut i
mars i år på studieförbundet Sensus förlag. I boken berättar Tina Wiman
personligt i korta dagboksliknande texter och i lyrisk prosa om tiden före
och efter Hannahs födelse. Här är dikten som senare gav boken dess namn:
Våga älska?
Hur ska jag kunna älska dig
när jag inte vet
hur allt ska bli,
när jag inte ens vet
om du kommer att få leva?
Du skrynklar ihop ditt lilla ansikte
och skriker i respiratorn,
men det hörs inga ljud.
Hur ska jag våga älska dig
när varje liten nedgång blir
till ett avsked i mitt hjärta?
När varje småsak -
en bekymrad min,
en pipande apparat -
säger att det är dags att ta farväl?
Lilla vän,
där ligger du alldeles ensam
och har inte ens en mamma som förmår älska dig.
Förlåt.
------------------------
Läsarnas kommentarer (1):
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
Debattrådar stängs automatiskt efter en vecka.