Sara tog över efter farmor
Trivs i kitschigt 50-tal och närhet till naturen
En trångbodd lägenhet i stan är inget för 24-åriga Sara Hermansson. Istället renoverar hon sin farmors gård, mitt i skogen utanför Falun. Här bor hon med hönor, grönsaksland och kitschiga femtiotalsprylar.
Kommentarer (0)
- Klicka på en bild för att se fler och större härliga
bilder!
Att kliva in genom ytterdörren hos Sara Hermansson är som att kliva
rakt in i en gammal film. Medaljongtapeter och trasmattor ramar in hallen
och inifrån det hemtrevligt klargröna köket ljuder tonerna av
50-talssångerskan Patsy Cline. På diskbänken ligger ett knippe jordiga
morötter, nyss inhämtade från trädgården, och i fönstren trängs pelargoner
på udda kaffefat. "I love you honey, I love your money, but most I
love your automobile .", skrålar Patsy till energiska fiolarrangemang.
- Det får en att känna sig som en piffig hemmafru! kommenterar Sara sitt
soundtrack med ett skratt.
Det var för drygt två år sedan som Sara tog över och
började renovera gården, som innan dess hade tillhört hennes farmor. Själv
växte hon upp endast ett stenkast därifrån, i ett rött hus där hennes
föräldrar fortfarande bor kvar. Tillsammans bildar de två gårdarna Övre
Glamsarvet - en liten oas mitt i skogen, cirka sex kilometer utanför Falun.
Men vägen till ett boende på andra sidan gårdsplanen har varit allt annat än
spikrak för Sara.
- När jag var 16 år var jag fast besluten om att ta mig härifrån - jag skulle
till New York och bli fotograf. Men jag började med att flytta till Uppsala
och plugga fotolinjen på gymnasiet.
Sedan dess har hon hunnit med lite av varje. Ett och ett halvt år som
bartender i Uppsala efter studenten, ett halvår av resande och ströjobbande
i Australien, samt boende i Visby, Skövde och Växjö.
- Men i Växjö började jag ledsna på att sitta i en lägenhet. Jag längtade
tillbaka till Glamsarvet, och flyttade hit i juni 2007. Det var då jag
började renovera huset. Först handlade det mest om att röja upp så att man
skulle kunna bo här. Alla mina farmors saker stod kvar, det var möbler och
prylar överallt. Men ju mer jag höll på desto fler saker kom jag på att jag
ville fixa. När jag hittade ett trägolv under plastmattan i ateljén ville
jag så klart riva fram det, och så där fortsatte det. Jag har alltid tyckt
om att snickra och bygga saker, så det kom ganska naturligt.
Samtidigt började idén om att byta ut fotokarriären mot en
som snickare att ta form. Hon läste en distanskurs i ekologiskt byggande på
Högskolan Dalarna, och sökte sedan till en utbildning i Skövde för att läsa
in motsvarande gymnasiets byggprogram.
- Jag kände att jag behövde göra någonting kreativt som handlade om att jobba
praktiskt, inte bara sitta framför en dator hela dagarna. Sedan är det skönt
att snickaryrket är ett av få kreativa yrken som man faktiskt kan tjäna bra
på, det är mycket svårare som fotograf.
Under tiden januari till september 2008 pluggade hon i Skövde. Samtidigt var
huset i Falun ett tacksamt sidoprojekt att praktisera sina färdigheter på,
och Sara åkte ofta hit under helgerna. Och efter att ha tillbringat hösten
på en kurs i byggnadsvård i Visby flyttade hon slutligen tillbaka till
Glamsarvet i januari 2009.
Efter en rundtur på nedervåningen leder Sara oss uppför sin rosamålande
trappa och genom Elvisrummet, Kitschrummet och hennes Bamboo bedroom. Varje
rum har sitt eget tema. Ofta böjar det med en möbel eller en pryl, som hon
sedan bygger upp resten av rummet kring. Mycket går i 50-talsstil, det var
då det 1800-talsbyggda huset senast renoverades och Sara har velat behålla
känslan i det. Men samtidigt har hon varit mån om att ge det sin egen unika
prägel. De flesta av möblerna och inredningsdetaljerna är saker som Sara har
ärvt av släktingar eller hittat på loppisar, och mycket har hon hittat i
gömmor i huset eller uthus på gården.
- Kitschrummet är mitt senaste projekt, säger Sara och går hukande in i det
lilla gästrummet med snedtak och ljust turkosa väggar.
- Här började det med att jag hade en massa turkos färg över efter att jag
hade målat väggarna i köket. Och så hade jag alla de här katolska
kitschbilderna som jag ville sätta upp någonstans. Såhär i efterhand är det
det rum jag gillar mest i huset. Det har fått en så stor förvandling - innan
var det bara en skrubb med en massa bråte.
I ateljén utanför Kitschrummet står flera stora målningar som Sara har gjort.
I syrummet står ett trumset och i hyllorna trängs färgglada tyvstuvar.
Överallt finns ingångar till nya kreativa projekt.
- Mitt hus är min stora lekstuga, säger Sara leende.
Extrem är ett ord som Sara gärna tar till när hon själv ska
beskriva sin inredningsstil. Det är mycket färg och gamla saker, och
ledorden är billigt och återanvänt.
- Det kanske finns någon enstaka IKEA-pryl, men jag försöker att inte köpa
nytt. Jag är så trött på hela den slit och släng-mentalitet som
inredningstidningar och tv-program bygger på. Det handlar alltid om att riva
ut det gamla och köpa nytt, trots att det gamla oftast är mycket bättre. Som
i mitt kök till exempel, istället för att riva ut mina väggfasta skåp har
jag sett över och målat om dem, och nu håller de i minst 50 år till.
Hållbart och miljövänligt byggande är något Sara brinner
för, och hon är besviken på hur byggbranschen ser ut idag.
- Folk tror att snickaryrket är detsamma som för 100 år sedan, när det
handlade om att känna materialet och veta hur man bygger ett hem som ska
hålla en lång tid framåt. Men idag är snickarna montörer - man får ett
färdigt kök att sätta upp, och använder lim med så många varningssymboler
att man skulle behöva rymdutrustning för att använda det. Jag tycker att det
är konstigt. Att mat ska vara hälsosam är folk jättenoga med, men när det
handlar om huset man lever i så har man ingen koll alls.
Saras val att bosätta sig mitt ute i skogen, med katter, höns och
grönsaksland kan tyckas okonventionellt för en 24-åring, men reaktionerna
från jämåriga har bara varit positiva.
- Jag trodde att fler skulle vara negativa, men de flesta tycker att det är
jättetufft och skulle vilja byta. Jag har insett att det är en ganska unik
möjlighet - det är inte alla som har ett hus de kan välja att bara flytta in
i. Och det är ju inte som att jag aldrig träffar folk, jag ser mer av mina
vänner nu än när vi har bott i samma städer. Nu blir det av att jag
verkligen åker och hälsar på kompisar istället.
Fotnot: Om du vill läsa mer om Saras hus och hennes projekt kan du
följa dem på hennes blogg: www.saramay.blogspot.com.
Läsarnas kommentarer (0):
|
Visa på Facebook:  |
Skriv ut: 
|
|
|
Debattrådar stängs automatiskt efter en vecka.