Du har många järn i elden, kan du börja och berätta om idrotten?

– Jag är född i Sörmland på ett bruk, och där spelar man bandy, och det gjorde jag också. När jag sedan började plugga i Uppsala utbildade jag mig till Sveriges första kvinnliga bandydomare. Jag var aktiv i studentidrottsföreningen och lagledare för herrsidan. Jag tror att idrotten ligger i släktens gener, det har varit ganska naturligt för mig.

Du har också varit backhoppningsdomare?

– Jag fick tre flickor, och den äldsta började med alpint och det engagerade hela familjen. Sedan började vår lilla sladdis med backhoppning och då fick jag helt enkelt engagera mig i backhoppning också, och det hade jag inget emot. Jag utbildade mig till domare. Dels tycker jag inte om att stå stilla, dels tycker jag att det är roligt själv och så gillar jag barn, unga och idrott.

Hur var det att vara kvinnlig domarpionjär inom både bandy och backhoppning?

– Det går lika bra, nästan bättre, med karlar. Men man måste vara både tuff och smidig. Kan du bara din sak får du respekt.

Du har också varit kyrkligt engagerad?

– Det är en annan del av mitt liv. Det började som barn, när jag var sugen på att resa och slukade böcker om upptäcktsresande. Jag har alltid haft ett stort intresse för människor och kultur. Så småningom läste jag konsthistoria och folklivsforskning och var bland annat med i en studie om New age-rörelsen. Du kan inte tro vilka människor jag träffat! Ju mer jag ägnade mig åt människor, desto mer intresserad blev jag av religiösa fenomen, och kom in på kristendomen. Jag är ju troende. Nu har jag varit med i kyrkorådet i 35 år och även i centrala kyrkomötet – kyrkans regering – i tolv år. Med kyrkan har jag rest till Sydamerika och Rumänien och arbetat med gatubarn.

Du har rest väldigt mycket, vilket är ganska ovanligt i din generation. Vad har det gett dig?

– Det finns en spridning på förhållanden över hela världen, trots att vi egentligen är lika. Det får mig att känna en väldig samhörighet. Jag har sett väldigt mycket. Jag har upplevt Peking innan bilarna kom, Östtyskland bakom järnridån och Ryssland, Sovjet innan muren föll.

Du säger att jobbet som religionslärare var en hobby?

– Ja, det kan man säga. Jag läste för att lära mig, för att jag var intresserad, inte för att lära ut. Jag fick ett väldigt utbyte av eleverna. De ställde frågor och jag fick tänka till. På det sättet är jag inte den moderna pedagogen, utan jag var mer för att berätta och svara på frågor.

Vad tycker du om namnet Margareta?

– Jag tycker väldigt mycket om det. Det fanns många pojkar i min släkt, och så föddes jag. En gammal faster blev så begeistrad att hon ville att jag skulle heta Margareta, som betyder pärla. Hon hade inga egna barn, och jag var pärlan för henne. Margareta var ett bra namn, förutom på syslöjden då det var väldigt långt att brodera.

• Här är Margetas tips på tårta! Blåbärs- och limekaka