Det var en solig eftermiddag, mitt i juli 2004. En vanlig dag. Fint väder, högsommarvärme. Mattias Ström och hans kompisar kom gående på Trotzgatan i centrala Falun, på väg för att spela fotboll på Kopparvallen när en 29-årig man dök upp och i ett ögonblick förändrade den soliga dagen till en nattsvart mardröm. Sparken mot halsen var hård. Mattias föll handlöst och slog huvudet i gatan.

Den berusade mannen greps snart, och visade sig snart ha en historia kantad av tungt missbruk och flera våldsbrott. Det senaste hade resulterat i ett fängelsestraff som gjorts om till kontraktsvård. Som ett sista försök att få honom på rätt väg i livet hade man placerat honom på ett familjehem i södra Dalarna. Det var en åtgärd som byggde på tillit. Han skulle inte vara inlåst. Men efter två dagar avvek han, åkte till Falun, söp sig full. I tingsrätten skulle han senare förklara sitt våldsamma, helt oprovocerade utbrott med att det svartnade för ögonen.

Mattias skulle fylla 22 år om ett par månader, men istället dog han, efter fyra dagars intensivvård på Akademiska sjukhuset.

Händelsen berörde många. På några dagar växte högen av blommor på brottsplatsen. Stearinljus flämtade där i de ljusa sommarkvällarna. Bilder och små lappar lades dit av förbipasserande människor som försökte förstå vad som hänt.

Det var Mattias mamma, Gunilla Ström, som syntes och hördes utåt, ställde upp på intervju i tidningen, förde familjens talan på rättegången och pratade vid den manifestation mot våldet som hölls ett par månader efter dådet.

Men det var inte utan ansträngning och är det inte nu heller. Att tänka på det som hänt är fortfarande tungt.

– Mattias var en glad kille. En ganska vanlig kille som inte ville dra uppmärksamhet till sig, säger Gunilla Ström när vi träffas över en kopp kaffe hemma i lägenheten i Falun.

Förra gången vi sågs hade det gått ett år sedan dådet. Nu har det gått sju år och det går att se att livet, trots allt, har gått vidare.

– Vi i familjen har gått lite olika vägar i sorgeprocessen, men vi har hela tiden pratat mycket om det. Jag vet att parrelationer kan spricka på grund av sådana här saker, men jag och min man har tagit oss igenom krisen på ett bra sätt, säger Gunilla Ström.

Hon säger att vänner och arbetskamrater också varit väldigt viktiga. Att kunna prata öppet, visa känslor, vara sårbar och känna stöd från omgivningen. Det finns inga patentlösningar, är hon noga att understryka, men för Gunilla personligen har kontakten med andra människor burit henne genom sorgen.

Hon och hennes man Erik blev tidigt kontaktade av den kommunala Posomgruppen, som erbjöd samtalsstöd.

– Först sa vi nej. I början kändes det viktigt att prata med dem som kände Mattias. Men efter ett tag gick vi till kuratorerna, och det var väldigt bra. Att få tala med någon helt utomstående och kunna vara förbannad, skrika och svära.

De fick också stöd i en föräldragrupp inom svenska kyrkan, där föräldrar som förlorat sina barn kunde träffas. Där fanns de vars barn hade gått bort i cancer, olyckor, men också en kvinna vars son blivit misshandlad till döds i Falun några år tidigare. Att se att hon hade kunnat gå vidare och skapa sig ett bra liv var viktigt för Gunilla.

Än i dag händer det att någon lämnat en liten blomma vid Mattias gravplats på kyrkogården. Någon liten sak, en hälsning som ingen i familjen vet var den kommer ifrån. Det är klart det värmer i hjärtat, säger Gunilla Ström.

– Även vid minnesplattan på Trotzgatan kan det dyka upp någon blomma, men allt mer sällan nu, och det är nog riktigt. Det är inte meningen att det ska vara en gravplats.

Redan tidigt var ansökte Mattias kompisgäng om tillstånd från kommunen för att få minnesplattan på plats. Sedan föddes tanken på att göra något mer. Så kom stiftelsen, Mattias Ströms Minnesfond, till. Nyligen delades stipendiet, som går till en person eller organisation i länet som på något sätt engagerat sig i våldsförebyggande syfte, ut för sjunde året i rad.

Det sker alltid på Mattias födelsedag, den 29 september.

– Det är naturligtvis sådana dagar som är tunga att passera. Nu har födelsedagen blivit en dag då vi samlas och åker ut till den person som får årets stipendium i Mattias namn. Det känns väldigt bra.

Alla i Mattias gamla kompisgäng försöker komma dit.

– Det är som att jag får lite Mattias när vi träffas. Men det är viktigt att de ska vilja hålla på med det här av egen vilja, och inte för vår skull, säger Gunilla Ström.

Det är inte heller meningen att någon ska behöva tänka på våld och våldsfrågor året runt, påpekar hon. Man måste försöka njuta av livet också, ta vara på nuet.

I början var ilskan och avskyn gentemot gärningsmannen stark. Det var svarta tankar som stal energi.

Under rättegången berättades en del av hans bakgrund. Om frånvarande föräldrar, om missbruket som började redan i 12-årsåldern, en dalande bana med heroin och andra droger.

– Jag insåg förstås att den här mannen också har varit en liten pojke en gång. Han föddes inte till mördare. Det finns förklaringar, men det är inget jag kan acceptera, säger Gunilla Ström.

Idag är hon engagerad som kontaktperson i RAV, Riksförbundet för anhöriga till våldsdödade. Där kan personer med liknande erfarenheter prata med varandra, och ge stöd åt andra. Gunilla berättar om ett samtal hon nyligen fick, via organisationen. Det var en man som förlorade sin son i ett våldsdåd i januari i år.

Han ville veta hur det var för henne nu, när det gått några år. Kan hon skratta igen? Kan hon känna glädje? Kan hon vakna på morgonen och inte direkt tänka på sin son? Han var fortfarande längst nere på botten, och undrade om han någonsin skulle hitta upp.

Ja, blev hennes svar. Hon kan känna glädje igen.

– Jag kan se att himlen är blå igen. Förut var den svart. Men somrarna är inte samma glada årstid längre. Juli är fortfarande en jobbig månad.

Gunilla berättar om ett starkt minne från en dag våren 2005. Hon satt och grät i just den soffan jag sitter i nu, när dottern Malin påpekade att du har ju oss också. De orden hjälpte henne att vara här och nu.

– Det finns glädjeämnen i livet. Jag har en bra vardag idag. Jag är nog stans stoltaste mormor, säger Gunilla Ström och ler.

Barnbarnet Sophia fyllde ett år i somras. Hon är född 12 juli och överfallet på Mattias skedde den 17 juli.

– Jag vet inte vad man ska tro, men det känns bra att ett nytt litet liv skulle se dagens ljus just då. Något som skulle göra juli till en bra månad igen. Som om Mattias haft ett finger med i spelet.

Text: Karin Wallén
Foto: Anna Klintasp