• Klicka på bilden för att se fler bilder!

- Ja, det är Marcus. Hej!

Det är något familjärt med Marcus Birro mjuka röst. När han svarar i telefonen är det nästan så att jag, för några sekunder, får för mig att vi redan känner varandra.

Jag lyssnade slaviskt när han i slutet av 90-talet och början av 2000-talet gav råd till unga poeter i P3:s Frank. De senaste åren har hans Göteborgsklingande röst bland annat hörts som krönikör och samtalspartner i P4:s Karlavagnen. Men det är inte bara rösten som är välbekant. Jag vet att Marcus Birro avgudar Thåström, att han är alkoholist, att han gick upp några kilo i somras, att han förlorat två barn och att han och sambon Jonna Vanhatalo kämpade hårt för att bli föräldrar till sonen Milo.

För oavsett om det handlar om dikter, krönikor eller blogginlägg använder Marcus Birro gärna sig själv och sina livserfarenheter, hur svarta och blodiga de än är.

- För mig handlar det om vad som är grundbulten i författarens uppgift. Jag tycker att det handlar om att sätta ord på det som är svårt att sätta ord på. Det har med yrkesstolthet att göra. Sen kan andra förhoppningsvis använda det man gjort och känna igen sig själv i det, säger han.

När bestämde du dig för att vara så öppen med det privata?

- Jag vet inte om det fanns en punkt eller ett tillfälle när jag tänkte att jag skulle ta steget över i den världen. Den enda skillnaden nu mot tidigare är att det är lite större scener som jag gör det på.

Är det svårare att vara privat när det är fler som lyssnar och läser?

- Det har nog snarare stärkts ju mer besynnerligt hat jag har fått utstå. Men ärligt så får jag otroligt mycket mer beröm än jag får hat. Man behöver inte heller söka sig dit där hatet finns, man måste inte dit och kolla och veta allting. Det håller jag på att lära mig. Jag försöker släppa på kontrollbehovet.

Hur gör du för att må bra?

- Jag håller mig nykter till att börja med. Gör jag det så mår jag oftast rätt bra. Man har väl en form av ansvar, det är ingen annan som kan må bra åt mig. Man får se till att sköta sig. I mitt fall är det att gå på möten och träna och äta hyfsat nyttigt.

De senaste månaderna har Marcus, bland annat i sina onsdagssedlar på Dalarnas tidningars kultursida, skrivit krönikor om hur han känner att Gud tvivlar på honom, att han kämpar med att hålla sig nykter och att han och sambon har börjat gå i parterapi. Dessutom har han startat en ny blogg, som heter Vägen till kärleken, som handlar om "just det svåra och underbara att leva tillsammans med någon".

Vad är det som har hänt?

- Det är nog inget som hänt, men den sjukdom jag har kommer jag få leva med hela livet. Just nu är det lugnt, men i somras var det värre. Det är inte så enkelt att man kan härleda det till någon speciell händelse. I så fall skulle jag börjat dricka när vi förlorade våra barn, men det gjorde jag inte, säger han.

- Men jag klarar mig utan att dricka. Skrivandet fungerar som stöd och som hjälp.

1983, när Marcus gick på mellanstadiet, föddes drömmen om att bli författare.

- Jag skrev en berättelse i femman eller sexan som handlade om en bomullstuss som drömde om att bli en gul, fin t-shirt. Sen blir han en t-shirt och får vara med om en massa äventyr. Den slutar med att han vaknar och fortfarande är en bomullstuss. Jag är fortfarande där, jag är samma bommullstuss som drömmer om att blir något, säger Marcus.

Första boken, diktsamlingen I den andra världen, kom 1992 och förlaget tryckte den tillsammans med brodern Peter Birros samling Det oerhörda. Fem år senare var det dags för diktsamling nummer två, Skjut dom som älskar. Romandebuten Alla djävulska främlingar kom 1999.

- Det är en jävel som går där och längtar i 200 sidor. Det är inga kisokvältardeckare jag skrivit precis, men jag tycker fortfarande om dem, säger han.

Jag läser dina gamla texter och tänker att du blivit mer ödmjuk. Håller du med?

- Det är klart att man har utvecklat och över tid blir det tydligt. Många av de där böckerna och texterna är väldigt hemska egentligen. Jag har fått försonas sedan dess, men där tror jag att jag skulle kunna hamna igen, om det går åt helvete.

Vilken är den viktigaste resa du gjort de senaste tio åren?

- Då är det utan tvekan att jag slutade dricka. Jag har fått revidera allt och jag har fått börja om på allting. Förut gjorde jag ingenting utan att dricka. Jag drack på jobbet, när jag skrev, när jag skulle handla. Jag har fått testa att göra allt det nykter. Men jag är inte en annan människa nu, jag lever med pojkarna som jag varit genom åren. Ibland kan jag längta tillbaka 15 år, till när jag var tjugo. Fast då drömde jag om det jag har nu, så vad fan ska jag där att göra? Man var kanske lite snyggare och möjligtvis lite smalare.

Just nu håller han på och finputsar på det som kommer att bli bok nummer tolv Att leva och dö som Joe Strummer. Det är en roman som handlar om Göteborg, kärlek och rock.

- Jag försöker göra en glad bok, en ljus bok. Det är en rätt nostalgisk, den kommer att bli sågad överallt. Jag ligger helt fel i tiden hela tiden. Jag skrev en bok för oss som var där. Om vi som fick dricka öl med Freddie Wadling och Stonefunkers och som tyckte att det var coolt.

- Jag har fått höra att man inte ska skriva så mycket om italiensk fotboll i Expressen, och man ska inte göra det och man ska inte göra det och man ska inte göra det. Men jag tycker att jag har det bästa av världen. Jag har rätt att skriva vad jag vill, när jag vill och om vad jag vill. Det är fantastiskt att jag kan göra det. Det är klart att jag har önskat att jag var mer Thåström eller Bruno K. Öijer, det var jag ville bli när jag var yngre. Men nu är jag inte det och det rätt okej det också.

• Fakta: Marcus Birro
• Ålder: 37
• Bor: Norrköping
• Familj: Jonna och Milo Santino Totti.
• Gör: poet och författare.
• Främsta drivkraft: att bli bättre, att skriva bättre.
• Största passion: skrivandet.