Dottern Julia kommer springande ner för trappen och öppnar dörren i villan i Djurmo. När Pralin hälsar på sitter Marie-Louise Måg i rullstol. Hon har nyss opererat bort en platta som skavde i det skadade benet.

Det är mörkt, en av dessa dagar strax före lucia när dimman ligger som en våt filt över landskapet. Men i Marie-Louises kök lyser adventsstjärnan och hon ler ofta - glad över att leva, över familj och vänner, och över att vara behövd på jobbet.

Sista juli 2008 var en olycksdag. Solen sken och Marie-Louise Måg hade hälsat på arbetskamraten Ingalill i Mora, men framåt eftermiddagen tyckte hon att det var dags att puttra hem och fixa köttfärssås åt barnen.

- Det sista jag minns är att jag sätter mig på motorcykeln, berättar hon.

Färden tog slut mellan Fu och Garsås. En bilist svängde ut för att köra om och där kom Marie-Louise Måg. Det blev en frontalkrock på 90-rakan.

Nästa minne är när hon vaknade upp på akuten i Mora. Hon skrek ut sin smärta, det gjorde så ont i benet.

Arbetskamraten Ingalill var där tillsammans med en annan kollega, Ann-Katrin. Ingalill hade råkat sätta på lokalradion och hört om olyckan. Hon frös till is när hon förstod att det kunde vara Marie-Louise, ringde hem till barnen i Djurmo - nej, mamma var inte hemma - och åkte till lasarettet.

- Ska jag dö nu? frågade Marie-Louise.

- Kärringar som vi dör inte så lätt, sade Ann-Katrin.

Det där med livskraftiga kärringar bar Marie-Louise med sig, även om det var nära ögat på operationsbordet. Hon hade förlorat mycket blod.

Nästa dag stod två allvarliga läkare vid hennes sängkant.

- Vi beklagar att vi inte kunde rädda benet, sade de.

- Men jag har ju ett ben kvar, sade Marie-Louise Måg.

Hon hade vaknat strax innan läkarna kom in, och rört lite försiktigt på sig, lättad över att inte vara hjärnskadad eller förlamad av en ryggskada.

- Jag var så himla glad över att vara vid liv.

- Benet räddade resten, jag klarade huvud, ryggen, inre organ. fast armbågen blev krossad, säger Marie-Louise. Det bidrog säkert att hon som medelålders tant höll hastighetsbegränsningar och hade all skyddsutrustning, även handskar, trots att det var varmt.

Kärringkraft i all ära, men var hittar hon styrkan?

- Så där har hon alltid varit. "Det-går-inte" finns inte för henne, man provar och ser, säger dottern Julia som sitter med vid köksbordet.

- Min stora kris var egentligen 1988, när du låg i magen, säger Marie-Louise som blev oplanerat gravid, samtidigt som Julias pappa lämnade henne.

- Hade jag fått välja hade jag aldrig fått barn, men det är det bästa som hänt mig. Kanske lärde jag mig då att livet kan ta en oväntad vänding, men att det kan bli bra ändå. När jag förlorade benet så tänkte jag "det här ska också gå att lösa".

Och med hjälp av barnen, mor, vänner och arbetskamraterna som burit hennes kaffekopp varje fikapaus så har det gått. Hon var tillbaka på försäkringskassan i Borlänge på 25 procent efter tre månader, sedan har det blivit halvtid och 75 procent. Hon siktar på heltid.

- För mig är både jobbet och andra sociala sammanhang en viktig del av rehabiliteringen. Det gäller att komma ut och utmana ödet. När jag kom hem från lasarettet såg Julia till att jag kom ut på stan, handlade mat, lånade lite böcker och annat. Jag hann aldrig bli rädd för livet utanför.

Julia bor hemma just nu, läser fristående kurser och siktar på att bli polis.

- Jag blev så ledsen när det hände, hon är den enda förälder jag har, säger Julia Måg.

Den djupaste krisen för henne blev när Marie-Louise kom hem på sin första permission från lasarettet. Då trillade polletten ner - mamma skulle inte kunna springa i trappen igen.

En del blir ängsligare när de råkar illa ut. För Marie-Louise Måg har det snarare blivit tvärtom. Tidigare har hon oroat sig för hur det skulle gå, om något skulle hända. Hon har ju varit ensam om ansvaret för barnen.

- Rent allmänt är det farligt att leva, men man kan inte sluta leva för det, säger Marie-Louise som visst kan tänka sig att åka motorcykel igen. Fast då måste hon kunna styra och hon kan inte röra vänster arm eftersom armbågen krossades vid olyckan. Marie-Louise hoppas att det ska gå att fixa, och på lasarettet tycker de att hon är ung för att vara stelopererad, som hon är i dag.

Via försäkringsbolaget tog Marie-Louise kontakt med mannen som krockade med henne, när han fick kontaktuppgifterna hörde han genast av sig.

- Du kan vara lugn, sade jag till honom. Jag har det bra, jag tror det var bra för honom att få veta det, berättar Marie-Louise.

Snart kan Marie-Louise åtminstone gå i trappor igen, när såren efter senaste operationen har läkt. Hon öser beröm över ortopeden och landstingets hjälpmedelscentral.

- Det är helt magiskt vad mycket hjälp jag får. De kostar på mig den allra häftigaste protesen, en datastyrd som jag kan gå i sluttningar med, säger hon.

Redan med den gamla protesen tog hon sig ner till älven, med den nya siktar hon på Djurmo klack. Och till sommaren vill hon gå 5 kilometer med Blodomloppet i Borlänge, ett lopp som propagerar för blodgivning.

- Jag tycker det passar bra, för jag fick så mycket blod när jag opererades. Jag vet inte om det går, men det är bra med häftiga mål att fajtas emot, säger Marie-Louise Måg.

Fotnot: Sedan den här intervjun gjordes har Marie-Louise fått sin datorstyrda protes. "Nu går jag hela dagarna, men vi håller fortfarande på och provar ut den. Jag jobbar 75 procent och vilar lite den dag jag är ledig, och under helgerna" säger hon.

• Fakta: Marie-Louise Måg
• Ålder: 46 år
• Familj: Julia 21 år, Joel 18 år och Simon 17 år.
• Bor: Tegelhus i Djurmo, Gagnef
• Fritidsintressen: I stället för mc håller hon nu på att lära sig digital bildbehandling. "Det är skitkul" säger hon och erbjuder sig att lära fotografen retuschera bort dubbelhakor. Gillar också resor, planerar en tripp till New York i maj. Och så sjunger Marie-Louise i gospelkören GBC.