Tio år har gått sedan mammans man gjorde Ingrid Broman och hennes systrar uppmärksamma på att det var något som inte stämde med den då 73-åriga Margaretas beteende.

Av hänsyn till andra anhöriga vill inte Ingrid Broman ha bild eller efternamn publicerat på Margareta.

- Mamma hade tidigare varit en alert kvinna, som jobbat på romerska badet i Ludvika sporthall. Hon var pigg och mån om sin familj, tyckte mycket om att vara barnvakt till sina barnbarn.

Men 1999 var det något som förändrades, vilket Ingrid Broman till slut blev varse efter att ha tillbringat en heldag i mammans hem.

Ingrid fick se sin mamma göra onödiga förflyttningar av glasen i diskstället och höra henne ställa receptfrågor om maträtter som lagats många gånger tidigare. Inte heller de tidigare så populära korsorden gick att lösa.

- Jag jobbade då på den nu nedlagda minnesmottagningen på Ludvika lasarett. Mamma fick komma dit.

Utredningen som följde slog fast att Margareta led av demenssjukdomen Alzheimer.

- Då var det som att det släppte. Mamma började berätta om saker vi inte märkt, som att hon under en tid haft svårt att hänga med i handlingen i de tv-program hon sett.

Men utåt hade alltså fasaden hållits uppe så gott det gick.

- När man är dement går det till viss del att skärpa sig i början.

Det finns möjlighet att sätta in bromsmedicin mot sjukdomen, vilket gjordes i Margaretas fall.

- Både vi anhöriga och mamma själv märkte då en förbättring. Men ibland var hon ledsen.

Ingrid Broman ser nedstämd ut när hon tänker på detta och tillägger:

- Det är ju så att medicinen fördröjer sjukdomens förlopp och därför är det viktigt att söka hjälp i tid. Men samtidigt bromsar medicinen bara symptomen, sjukdomen finns kvar och tillståndet blir gradvis sämre.

Sex år efter att Margareta fått diagnosen Alzheimer blev hennes man sjuk och behövdes en tids sjukhusvård. I samråd beslutade då han och styvdöttrarna att Margareta behövde få en avlastningsplats på det då nya demensboendet Skogen i Ludvika.

Själv blev Margareta jätteledsen när hon förstod vart hon skulle.

- Hon sa: "Nu kommer alla att märka att jag är dum i huvudet". Men när hon väl var där fungerade det jättebra och till en början hjälpte hon andra boende med att stryka och annat, berättar Ingrid Broman.

Men den tänkta tillfälliga placeringen visade sig bli till Margaretas slutstation i livet.

- Demensen blev snabbt allt svårare. Det var som att mamma slappnade av på Skogen och inte längre behövde skärpa sig.

Hon blev kvar där och efter en tid bestämdes det i samråd, mellan döttrarna och Margaretas man, att bromsmedicinen skulle tas bort.

- Mamma hade då blivit så dålig att hon ibland inte kände igen oss och hon frågade efter folk som vi inte visste vilka de var.

1 december 2005 fyllde Margareta 79 år. Hon hade då varit på demensboendet i ett par månader och hennes tillstånd hade försämrats kraftigt.

- På födelsedagen var mamma jättedålig och frågade efter sin mamma.

Drygt två veckor senare avled Margareta lugnt och stilla.

- Hon lade sig på kvällen för att sova och vaknade sedan inte på morgonen. Mamma hade tidigare haft dödsångest, så det var skönt att hon fick dö med värdighet och inte behövde bli liggande som ett kolli, säger Ingrid Broman.

Hur ser du själv på din mammas sista tid?

- Den blev rätt okej. Det är klart att man inte vill att ens anhöriga ska dö, men det ska vi ju alla göra.

För närvarande uppskattas cirka 160 000 personer i Sverige lida av någon demenssjukdom.

Ungefär hälften av dem är drabbade av Alzheimers sjukdom, som är ärftlig och kan uppträda redan kring 40 års ålder. Vanligast är dock att de som bär på Alzheimer får sjukdomssymptomen efter att de fyllt 65 år.

Ingrid Broman har bland sina närstående upplevt hur fler än mamma Margareta har drabbats av demenssjukdomar.

Sedan några år tillbaka är Ingrid ordförande för Västerbergslagens demensförening, som hon varit medlem i sedan lång tid tillbaka.

Föreningen är livaktig, har nära 100 medlemmar och ordnar möten med föreläsningar och andra mer informella träffar. Vissa gånger är de dementa själva med på mötena tillsammans med sina anhöriga.

Eftersom demens är behäftat med en hel del skamkänslor kan anhöriga upp-leva det jobbigt att ha med den sjuka till en träff med andra människor.

- Vi kan få höra: "Inte kan jag ta med henne. Hon pratar bara tok."

Men gemenskapen gör stor nytta, upplever Ingrid Broman.

- De människor som sköter sina anhöriga i hemmet gör ett jättejobb, som kommunerna har stor nytta av. Men det är ofta synd om de anhöriga och det är för deras skull vi i demensföreningen finns till.

Många kommuner har det tufft ekonomiskt samtidigt som medellivslängden blir allt längre, vilket ger en ökande vårdproblematik.

- Det finns ju inte demensplatser till alla som det är nu, så visst är det här ett växande problem.

Ingrid Broman vill att inriktningen inom äldrevården ska vara att göra det bästa möjliga av situationen.

- Normalt sett är det bästa för en dement att få bo kvar hemma, där man känner igen sig. Men som gravt dement är det, för allas bästa, viktigt att den

sjuke får bo på ett äldreboende med utbildad personal.

Finns det något du tycker är extra viktigt på ett sådant boende?

- Ja, även om resurserna är små gäller det att personalen använder så mycket tid som möjligt till att sitta tillsammans med eller gå ut med de dementa.

En aldrig så kort promenad, kanske runt huset, kan vara värdefull.

- När den demente kommer in kanske han/hon inte kommer ihåg promenaden, men har säkert mått bra för stunden. På många boenden finns det en städmani, men sådana här små saker är viktigare och kostar inga pengar.

Är du själv rädd för att bli dement?

- Ja, det finns ju en viss ärftlighet. Blir jag drabbad vill jag helst bo kvar hemma så länge som möjligt.

Vid tecken på demens, vart ska den drabbade eller en anhörig vända sig?

- Till vårdcentralen, där det går att göra ett demenstest som en läkare kan titta på sedan. Det är viktigt att ta kontakt i tid, för möjligheten att sätta in bromsmedicin.

Ingrid Broman tillägger att demensföreningernas företrädare också kan svara på frågor som uppstår i anslutning till en demenssjukdom.

När en anhörig upplever att det intelängre fungerar att ta hand om en dement i hemmet, vart ska vederbörande vända sig då?

- Till kommunen. Där finns det hand-läggare som kan göra hembesök.

Går det att hitta någon glädje mitt i sjukdomen?

- Nja, det är förstås mest en jättesorg. Men för att orka med situationen tror jag inte att det är så farligt att ibland skratta när den demente säger något som blir

lite tokigt. Den sjuke skrattar oftast med själv då och mår bra av det.

Ingrid Broman funderar lite och tillägger:

- Att ta hand om dementa är ganska svårt. Man får ofta sicksacka sig fram i umgänget med den som är sjuk för att få det att fungera.

Du måste ändå ha haft nytta avdin professionella roll när din mamma blev dement?

- Jo, det hade jag väl. Men ändå - det var ju min mamma.

• Fakta: Ingrid Broman
• Ålder: 56 år.
• Familj: Maken Bert, fyra vuxna barn och fem barnbarn.
• Bor: I villa i centrala Ludvika.
• Yrke: Specialistsjuksköterska i geriatrik (ålderssjukdomar).
• Fritidsintressen: Att vara barnvakt till barnbarnen. Ordförande i Ludvika demensförening och aktiv i Ludvika kvinnojour sedan starten på 1980-talet.

• Fakta: Demensförbundet
• Demens är ett samlingsnamn på sjukliga förändringar i hjärnan som påverkar minnes- och tankeförmågan.
• Demensförbundet startades 1984 och är Sveriges största anhörig-organisation med 11 000 medlemmar.
• Förbundet arbetar för demens-sjuka och deras anhörigas välbefinnande samt en värdig vård.
• Organisationen är politiskt obunden och har inga avtal med läkemedelsindustrin.
• Sverige finns det 130 lokala demensföreningar anknutna till Demensförbundet.
• Förutom interna möten i lokal-föreningar arrangeras också större nätverksträffar, i regionen samarbetar Dalarna och Gävleborg kring dessa.
• I Dalarna finns demensföreningar i Borlänge, Falun, Gagnef, Hedemora, Idre, Leksand, Malung, Mora-Orsa, Rättvik, Vansbro och Västerbergslagen (Ludvika-Smedjebacken).
• För mer information: www.demensforbundet.se