- Sju år är en hel barndom. Åren när du ska sitta i mamma och pappas knä och få massor av kärlek. Jag fick min första kram när jag var åtta, säger Ulf Westerblad, som nu blivit 65 och pensionär efter ett långt yrkesliv.

- Hur jag lyckades överleva och övervinna den där tiden är en gåta.

Ulf vet att han inte är ensam om att få sitt liv förstört av en slarvig diagnos och en människosyn där alla inte räknades.

- Det var många barn som glömdes och gömdes på sinnesslösanstalter och mentalsjukhus vid den här tiden. Och de flesta blev kvar på anstalterna, tysta för alltid, säger han.

Insikten har fått Ulf att sätta ljuset på den här mörka delen av vår historia. I höstas kom hans bok Barndomens långa skuggor ut.

- Det är helt oacceptabelt att det här kunde få hända, fortsätter han.

Ulf Westerblad föddes som "oäkting", som barn utanför äktenskapet kallades på den tiden, 1945. Och eftersom hans mamma inte hade möjlighet att ta hand om honom, lämnades Ulf in på ett barnhem i Värmland. En tillvaro där barnens enda sociala kontakt var ett par blöjbyten och några flaskmatningar varje dag. Annars satt småttingarna ensamma i sina gallersängar. Ulf flyttades dessutom mellan sex olika barnhem under sina första år.

- Tänk så många nya människor och nya ögon detta lilla barn fick möta..., säger Ulf och konstaterar att det inte var konstigt att den understimulerade och otrygga lilla killen var sen i utvecklingen.

Tanken var att barnhemsbarnen skulle adopteras bort till nya hem. Men I Ulfs fall föll det inte väl ut, när han som ettåring fick komma "till påseende" hos en familj i Karlskoga. Frun i huset och en sjuksyster tyckte att han verkade "för snäll" och misstänkte att det var något fel.

Läkare slog fast att Ulf hade allvarliga hjärnskador och var "otvivelaktigt efterbliven". En i efterhand helt obegriplig diagnos, inte minst eftersom det handlar om ett så litet barn.

Men Ulf hade fått sin stämpel. Som tvååring flyttades han från Värmland till Näs vårdhem i södra Dalarna, en anstalt för "obildbara".

Vid den här tiden fanns över hundra så kallade sinneslöanstalter runt om i Sverige. De gick under namn som skolhem, arbetshem, vårdhem och specialsjukhus. För de "obildbara" handlade det i stort sett bara om förvaring och disciplinen var stenhård.

- De flesta har ingen aning om vad som vad som försiggick på de olika anstalterna. De var ofta placerade långt ut på landet, en sluten värld där ingen hade insyn, konstaterar Ulf.

Hans skildring av de där åren är som en skräckfilm. Sitt nya "hem" fick" tvååringen dela med 21 vuxna, gravt utvecklingsstörda män.

- Varför jag hamnade där som det enda barnet? Ja, det finns många frågetecken som aldrig kommer att rätas ut, säger Ulf.

Alla dagar såg likadana ut, vardag som helg. Utomhus fanns en rastgård, där Ulf och andra intagna låstes in fem-sex timmar varje dag, året runt. Utan något att göra och utan någon tillsyn.

Bestraffningar hörde till vardagen. Luggningar och örfilar, iskalla duschar, inlåsning och tvångströja. Ulf råkade särskilt illa ut, eftersom han protesterade och gjorde motstånd. Det fanns ingen att prata med och inget knä att krypa upp i. Rutiner, som den dagliga "avspolningen", sköttes på ett oerhört hårdhänt och förnedrande sätt. De intagna hade inget människovärde.

- Tänk vad de gjorde oss illa. Det var inga snälla tanter som jobbade där inte, konstaterar Ulf.

Nätterna var svåra. Ulf utsattes för sexuella övergrepp, som idag skulle räknas som våldtäkt, gång på gång.

Han både förstod och kände att det som pågick var fel. Men med sitt begränsade språk hade han ingen möjlighet att berätta för någon.

Har man ingen att prata med, kan man inte utveckla sitt tal. Är man som barn omgiven av gravt utvecklingsstörda hela dagarna, tar man naturligtvis efter hur de låter och rör sig. Att Ulf skulle bli upptäckt i en sådan miljö var nästan intill osannolikt. Men av någon anledning fick föreståndarinnan upp ögonen för honom. Själv sade hon senare att de bland annat berodde på att han var ett så omöjligt barn, ständigt på krigsstigen och aggressiv.

- Jag tror jag hade en orubblig vilja. Ingen fick trampa ner mig. Något som hjälpt mig senare i livet också, säger Ulf.

Föreståndarinnan började prata med Ulf, ta med sig honom ut. En helt ny värld öppnades för pojken, som började lära sig att kommunicera.

Efter ett par veckors observation och tester på Akademiska sjukhuset i Uppsala visade det sig till slut att Ulf var helt frisk och normalbegåvad. Han skrevs ut från sinnesslösanstalten och föreståndarinnan blev hans nya adoptivmor. Och då skulle sjuåringen - fortfarande ovan vid umgänge och med svårt att hitta orden - börja skolan.

- Visst blev det slagsmål och visst blev jag mobbad. De andra kallade mig för "vårdhemmar´n". Men egentligen gick det fantastiskt bra, över förväntan. Min tankeverksamhet och kunskapstörst bara exploderade, säger Ulf som snart skaffade sig fina betyg och klarade skolan utan några som helst problem.

Han utbildade sig till möbelsnickare i Hedemora och snickaryrket har han hållit fast vid fram till pensionen.

Men med en så tuff start, är det självklart att fortsättningen inte blev smärtfri. Ulf led av en fruktansvärd ångest och har fått kämpa med alkoholproblem.

- Att "stänga av" blev ett sätt för mig att överleva anstaltsåren. Långt upp i tonåren hade jag ett hjärta av sten. Livet har fått komma till mig i etapper, säger Ulf.

Med åren blev det allt viktigare att försöka ta reda på vad som egentligen hänt.

- Jag sparkade boll på gräsmattan med ett av mina barnbarn, som var fyra år då. Solen sken och han var så glad och plötsligt blev bilden så tydlig. Tänk om det varit han som råkat ut för det jag fick vara med om. Då satte jag igång med boken. Jag måste berätta om det som hände, säger Ulf, som forskat och sökt i olika myndighetsarkiv för att kunna berätta sin historia,

Han kan se att han fallit offer för samma samhällsanda som bland annat ledde fram till tvångsteriliseringarna och de hårda villkoren för barnhems- och fosterbarn under 1900-talet. Två frågor som blivit föremål för statliga utredningar de senaste åren. Ulf har själv varit inbjuden till socialdepartementet för att berätta om sina erfarenheter i samband med den stora vanvårdsutredning som pågår.

Men hans egen grupp har hittills varit ganska osynlig i debatten. Alla de barn som felaktigt stämplades som "sinnesslöa" och fick växa upp på anstalt. Kanske bara för att de kom från eländigt fattiga förhållanden och var understimulerade, eller led av handikapp som hörselproblem eller en liten cp-skada.

Problemet med felplaceringar och felaktiga bedömningar av de intagna på anstalterna var dock välkänt redan i början på 1950-talet, när Ulf "upptäcktes". Tidningarna hade börjat rapportera om övergrepp, aga, "felaktiga steriliseringar" och fusk med intelligensmätningar. På Ulleberg i Värmland slog en läkare larm om att det fanns flera på anstalten som inte kunde betraktas som "sinnesslöa". Något som väckte stor uppmärksamhet.

Ulf var alltså inte ensam, men han var en av dem som hade tur. Andra blev kvar på anstalterna en stor del av sitt liv.

Institutionsvården var länge hårdhänt och kärlekslös. Men i slutet på 1950-talet kunde Ulf följa hur anstalten i Näs genomgick en stor förändring. Ett nytt synsätt gav patienterna större människovärde. Rastgården togs bort, grindarna öppnades, miljön blev trevligare. Förståelse, värme och empati flyttade in. I slutet på 1960-talet avvecklade anstalten.

I dag bor Ulf i Askersund. Han gick i pension för några år sedan och skriver nu på sin andra bok, tecknar, renoverar möbler och tycker om att vara ute i skog och mark, jaga och plocka svamp. Dessutom studerar han data och historia.

- Jag har ett bra liv och känner mig återställd. Men visst det finns små bitar kvar av min sargade barnasjäl. På nätterna bläddrar jag ofta i minnenas arkiv och vaknar av att jag drömt något. Jag har varit med om fruktansvärda saker.

Men är han inte bitter?

- Nej, det är jag inte. Livet har ju vänt uppåt. Men nog tycker jag att myndigheterna skulle kunna kosta på sig en ursäkt.

Fakta:

"Isoleringen var ett litet rum på 2x3 meter, enda ljuskällan var ett fyrdelat råglasfönster i dörren. Efter ena väggen stod en säng, mer lik en brits med en tunn tagelmadrass på. Under britsen fanns en emaljerad potta.

Där fick jag ligga helt ensam, "ligga på straff", dag och natt i flera dygn. Enda avbrottet var en syster som kom in med matbrickan mitt på dagen.

Paniken gjorde att jag ofta slog besinningslöst på dörren,

Vid ett av mina många besök i isoleringen så råkade jag slå sönder en av råglasrutorna i dörren och skar mig väldigt illa.

Det sågs inte med blida ögon att väsnas i isoleringen. Man skulle underordna sig och ta sitt straff.

Efter omplåstring så skulle jag låsas in i igen, men innan dess skulle tvångströjan sättas på för att ytterliga understyrka vem som bestämde".

Ur Ulf Westerblads bok Barndomens långa skuggor - Min innersta smärta äger jag ensam (Axplock förlag)

• Fakta: Utvecklingsstörda på institution

I början på 1900-talet uppmärksammade medicinalstyrelsen hur illa uvecklingsstörda barn for runt om i landet. Barnen stängdes in i källare, blev bundna och fick stryk, eller fick bo i ladugården. Medicinalstyrelsen föreslår att man ute i länen ska öppna vårdhem för dessa barn. Nu började de så kallade sinnesslöanstalterna växa fram.

För många intagna handlade tillvaron bara om "förvaring", utan någon som helst stimulans. Personalens uppgift var bara att sköta det praktiska. Disciplinen var hård.

1955 hade samhället börjat förändras och en ny lag om undervisning och vård av "psykiskt efterblivna trädde i kraft.

1968 kom den nya omsorgslagen, som var en rättighetslag. Successivt fram till slutet av 1990-talet minskade vårdhemsplatserna och föräldrar fick stöd för att behålla sina barn hemma. Gruppbostäder byggdes där utvecklingsstörda har ett eget boende med personalstöd då de är vuxna.