• Klicka på en bild för att se fler och större härliga bilder!

Att kliva in genom ytterdörren hos Sara Hermansson är som att kliva rakt in i en gammal film. Medaljongtapeter och trasmattor ramar in hallen och inifrån det hemtrevligt klargröna köket ljuder tonerna av 50-talssångerskan Patsy Cline. På diskbänken ligger ett knippe jordiga morötter, nyss inhämtade från trädgården, och i fönstren trängs pelargoner på udda kaffefat. "I love you honey, I love your money, but most I love your automobile .", skrålar Patsy till energiska fiolarrangemang.

- Det får en att känna sig som en piffig hemmafru! kommenterar Sara sitt soundtrack med ett skratt.

Det var för drygt två år sedan som Sara tog över och började renovera gården, som innan dess hade tillhört hennes farmor. Själv växte hon upp endast ett stenkast därifrån, i ett rött hus där hennes föräldrar fortfarande bor kvar. Tillsammans bildar de två gårdarna Övre Glamsarvet - en liten oas mitt i skogen, cirka sex kilometer utanför Falun. Men vägen till ett boende på andra sidan gårdsplanen har varit allt annat än spikrak för Sara.

- När jag var 16 år var jag fast besluten om att ta mig härifrån - jag skulle till New York och bli fotograf. Men jag började med att flytta till Uppsala och plugga fotolinjen på gymnasiet.

Sedan dess har hon hunnit med lite av varje. Ett och ett halvt år som bartender i Uppsala efter studenten, ett halvår av resande och ströjobbande i Australien, samt boende i Visby, Skövde och Växjö.

- Men i Växjö började jag ledsna på att sitta i en lägenhet. Jag längtade tillbaka till Glamsarvet, och flyttade hit i juni 2007. Det var då jag började renovera huset. Först handlade det mest om att röja upp så att man skulle kunna bo här. Alla mina farmors saker stod kvar, det var möbler och prylar överallt. Men ju mer jag höll på desto fler saker kom jag på att jag ville fixa. När jag hittade ett trägolv under plastmattan i ateljén ville jag så klart riva fram det, och så där fortsatte det. Jag har alltid tyckt om att snickra och bygga saker, så det kom ganska naturligt.

Samtidigt började idén om att byta ut fotokarriären mot en som snickare att ta form. Hon läste en distanskurs i ekologiskt byggande på Högskolan Dalarna, och sökte sedan till en utbildning i Skövde för att läsa in motsvarande gymnasiets byggprogram.

- Jag kände att jag behövde göra någonting kreativt som handlade om att jobba praktiskt, inte bara sitta framför en dator hela dagarna. Sedan är det skönt att snickaryrket är ett av få kreativa yrken som man faktiskt kan tjäna bra på, det är mycket svårare som fotograf.

Under tiden januari till september 2008 pluggade hon i Skövde. Samtidigt var huset i Falun ett tacksamt sidoprojekt att praktisera sina färdigheter på, och Sara åkte ofta hit under helgerna. Och efter att ha tillbringat hösten på en kurs i byggnadsvård i Visby flyttade hon slutligen tillbaka till Glamsarvet i januari 2009.

Efter en rundtur på nedervåningen leder Sara oss uppför sin rosamålande trappa och genom Elvisrummet, Kitschrummet och hennes Bamboo bedroom. Varje rum har sitt eget tema. Ofta böjar det med en möbel eller en pryl, som hon sedan bygger upp resten av rummet kring. Mycket går i 50-talsstil, det var då det 1800-talsbyggda huset senast renoverades och Sara har velat behålla känslan i det. Men samtidigt har hon varit mån om att ge det sin egen unika prägel. De flesta av möblerna och inredningsdetaljerna är saker som Sara har ärvt av släktingar eller hittat på loppisar, och mycket har hon hittat i gömmor i huset eller uthus på gården.

- Kitschrummet är mitt senaste projekt, säger Sara och går hukande in i det lilla gästrummet med snedtak och ljust turkosa väggar.

- Här började det med att jag hade en massa turkos färg över efter att jag hade målat väggarna i köket. Och så hade jag alla de här katolska kitschbilderna som jag ville sätta upp någonstans. Såhär i efterhand är det det rum jag gillar mest i huset. Det har fått en så stor förvandling - innan var det bara en skrubb med en massa bråte.

I ateljén utanför Kitschrummet står flera stora målningar som Sara har gjort. I syrummet står ett trumset och i hyllorna trängs färgglada tyvstuvar. Överallt finns ingångar till nya kreativa projekt.

- Mitt hus är min stora lekstuga, säger Sara leende.

Extrem är ett ord som Sara gärna tar till när hon själv ska beskriva sin inredningsstil. Det är mycket färg och gamla saker, och ledorden är billigt och återanvänt.

- Det kanske finns någon enstaka IKEA-pryl, men jag försöker att inte köpa nytt. Jag är så trött på hela den slit och släng-mentalitet som inredningstidningar och tv-program bygger på. Det handlar alltid om att riva ut det gamla och köpa nytt, trots att det gamla oftast är mycket bättre. Som i mitt kök till exempel, istället för att riva ut mina väggfasta skåp har jag sett över och målat om dem, och nu håller de i minst 50 år till.

Hållbart och miljövänligt byggande är något Sara brinner för, och hon är besviken på hur byggbranschen ser ut idag.

- Folk tror att snickaryrket är detsamma som för 100 år sedan, när det handlade om att känna materialet och veta hur man bygger ett hem som ska hålla en lång tid framåt. Men idag är snickarna montörer - man får ett färdigt kök att sätta upp, och använder lim med så många varningssymboler att man skulle behöva rymdutrustning för att använda det. Jag tycker att det är konstigt. Att mat ska vara hälsosam är folk jättenoga med, men när det handlar om huset man lever i så har man ingen koll alls.

Saras val att bosätta sig mitt ute i skogen, med katter, höns och grönsaksland kan tyckas okonventionellt för en 24-åring, men reaktionerna från jämåriga har bara varit positiva.

- Jag trodde att fler skulle vara negativa, men de flesta tycker att det är jättetufft och skulle vilja byta. Jag har insett att det är en ganska unik möjlighet - det är inte alla som har ett hus de kan välja att bara flytta in i. Och det är ju inte som att jag aldrig träffar folk, jag ser mer av mina vänner nu än när vi har bott i samma städer. Nu blir det av att jag verkligen åker och hälsar på kompisar istället.

Fotnot: Om du vill läsa mer om Saras hus och hennes projekt kan du följa dem på hennes blogg: www.saramay.blogspot.com.