Alexandra ler lite blygt, när hon kommer ut ur trappuppgången på Lilla Essingen.

Kappan är rosamelerad, paraplyet rutigt. Stockholm är regn och rusk.

- Hej, ja, jag känner igen BT-loggan på bilen.

Att vara med i lokaltidningen känns lite jobbigt. Som att gå tillbaka på något vis. För det var ju när hon som 20-åring flyttade från Ornäs till Ängelholm som förändringen började. Det var då det fanns rum.

Men hon vill ändå vara öppen och berätta, hon vill inte gå in i en garderob igen.

- Jag vill vara som alla andra tjejer, men jag är ju inte riktigt det. Och man kan ju inte ta hänsyn till något om man inte vet.

Alexandra Larsson fyller snart 34 år, och har sedan mars i fjol varit kvinna i både juridisk och biologisk mening. Det var då hon genomgick sin stora och slutgiltiga könsbytesoperation, hennes enda sätt att få livskvalitet. Äntligen.

Hon har önskat att få vara en av tjejerna så länge hon kan minnas. Men inte en av transvestiterna som man ser på bild, utan den där vanliga tjejen på stan.

Vad homosexualitet var visste hon inte när hon växte upp, och ordet transsexuell fanns inte i hennes värld.

- Hur ska man kunna säga att man är något utan att känna till ordet?

Det finns en allmän syn på hur transsexuella personer bör vara. Alexandra skulle vilja kunna svara ja på frågor som om hon sprang runt i klänning som barn, för att det skulle framstå som mer "riktigt". Eller om hon var den feminine pojken, som bara lekte med tjejer och dockor. Men så var det inte.

Hon lekte mycket utomhus och hade mest killkompisar. Hon var stillsam och duktig i skolan, och stack inte ut. Visst tänkte hon ofta på hur det skulle vara att vara tjej, men bara i det tysta.

Hennes föräldrar blev chockade när hon berättade, och Alexandra rycker på axlarna där vi sitter på en sushirestaurang på söder.

- Jag var väl bra på att dölja det, jag ville smälta in.

Hon har svårt att titta på bilder från sin barndom, och kan bli lite ledsen när kompisarna pratar om vad de gjorde som småtjejer. Själv har hon inga prinsessminnen, och sörjer ibland att ha gått miste om den perioden.

- Men jag avskyr när folk säger "när du var..." Jag är jag, och det har jag varit hela tiden!

Efter lunchen, väl ute på gatan igen, delar hon med sig av sitt paraply.

- Usch, regn och mitt lilla hår går inte så bra ihop.

Året är 1995. Alexandra har tagit studenten från Hagagymnasiet, klarat av den första delen av Flygvapnets Officershögskola och flyttat till Ängelholm. Hon får sin första lägenhet och hon skaffar Internet. Helt plötsligt öppnar sig en ny värld, och hon inser att hon inte är ensam. Ordet transsexuell får inte bara ett ansikte, utan hundratals.

Alexandra minns ett av de första stegen hon tog; hur hon gick till en skönhetssalong för att vaxa sina skakiga ben, och hur hon välkomnades av en trevlig kvinna som även erbjöd sig att lägga en fin makeup.

Den dagen fick hon se sig själv som tjej, och för första gången i sitt liv kände Alexandra sig vacker.

- Men jag trodde att alla skulle stå och peka och skratta åt mig på gatan, så jag var väl inte så himla naturlig

direkt, säger hon och ler vid minnet av den himmelska, men skräckfyllda upplevelsen.

Människor som kvinnan på salongen har dykt upp längs vägen, sådana som har varit lite extra snälla. De har funnits där och lyft henne i kragen, hjälpt henne att våga sådant som hon är rädd för.

Puberteten var en svår period, med många tankar som snurrade. Allt gick ju åt fel håll. Alexandra minns speciellt en händelse, som gör ont att tänka på än i dag.

Det var på högstadiet under en idrottslektion, och alla tjejer hade lagt sina smycken i en låda. Hon minns hur hon tittade på ett par örhängesclips, och att hon ville prova hur det kändes...

När hon stod framför spegeln och betraktade sig själv öppnade ägaren till örhängena dörren.

Alexandra sitter tyst en stund. Tar ett djupt andetag och tittar ut genom fönstret, på regndropparna som får världen utanför att flyta ut en aning.

- Det var nog den gången då jag kände mig som mest fel.

På gymnasiet gick hon därför in i en förnekelseperiod, och vad kunde vara en bättre täckmantel än att gå med i Flygvapenungdom?

- Det var den ultimata covern, men tack vara mitt stora intresse för flygplan så tyckte jag om det också, berättar

yrkesofficeren som i dag har Högkvarteret som arbetsplats.

Just yrkesvalet fick komma ut-processen att framstå som ett oöverstigligt berg, och Alexandra trodde att hennes militära karriär var slut.

- Jag visste redan -95 att jag ville bli kvinna, men jag var livrädd för att riskera mitt jobb. Det var ju en del av min identitet, men jag kunde inte se framför mig hur en transperson skulle kunna jobba kvar i den här grabbiga "Top Gun-miljön".

Det tog fyra år innan hon vågade berätta, och tio år innan hon vågade bli kvinna på jobbet. Den könsneutrala uniformen var nog den psykiska räddningen, även om det kändes alltmer fel att ha ett mansnamn på brickan.

- Jag bara längtade efter att få vara ledig och kunna vara... mig.

En av de första personerna som Alexandra anförtrodde sig åt var en kvinna på en tidigare arbetsplats, och när arbetskamraten efteråt ville låtsas som om konversationen aldrig ägt rum, tog det fruktansvärt hårt.

- Det var en jättejobbig tid och jag grät mycket. Att känna sig som en konstig människa, det vill ju ingen.

Några år senare, -99, ringer en kollega. Någon på jobbet har fått nys om Alexandras hemsida, där hon öppet berättar om sin könsidentitet, och folk har börjat prata. Hon bestämmer sig för att göra som hon alltid gjorde: En PowerPoint-presentation.

- Jag ställde mig och pratade i 45 minuter inför alla mina kollegor. Där stod jag framför massa tuffa stridspiloter, och var verkligen sjunka genom jorden-nervös.

Men hon möttes med respekt. Och när flygvapenchefen några månader senare kom in i hennes arbetsrum, och berättade att det viktiga för honom var att ha kompetenta medarbetare, oavsett kön och bakgrund, då föll en stor sten från hennes axlar.

- Allt det här var viktiga steg på vägen, att jag kunde se mig själv som både kvinna och officer var en otrolig lycka.

Att berätta för familjen var ett annat stort steg, det var svårt att försöka förklara för dem att en så stor del hade blivit fel. Alexandras mamma blev först väldigt chockad, men efter att halvår hade hon läst på och ville finnas där. Hennes lillebror tog också det hela bra, men för hennes pappa var det lite svårare.

- Vi tappade kontakten några år, men han jobbar på det och visar att han gärna vill ha en bra kontakt med sin nya dotter trots att det är svårt ibland.

Den stora könsbytesoperationen skedde i mars förra året, men utredningen startade redan 2004.

Månaderna efter ingreppet var jobbiga.

- Helt plötsligt gick jag som en gammal tant och morgontoaletten kunde ta fyra timmar. Då känner man sig inte så elegant och feminin längre.

Men hon är oerhört lycklig att hon har tagit sig dit hon är i dag, och har aldrig någonsin vacklat i sitt beslut, även om hon har varit orolig för den medicinska biten. I dag kan hon se sig själv i spegeln, iförd uniformkjol och höga klackar, och känna sig söt.

- Väldigt ofta känns det väldigt bra att vara jag.

Vi sitter på ett café och Alexandra smuttar på sin kaffe mocca. Kaffe började hon dricka först när hon låg på Karolinska i fjol. Alkohol började hon aldrig dricka. Hon var rädd för att hon skulle försäga sig då.

Vi pratar om rädslor och hon fingrar lite på sitt pärlörhänge. Hon har inte varit på en badstrand på tio år och undviker konstant situationer som allmänna omklädningsrum. Hon är hård mot sig själv och hon är känslig för folks reaktioner. Att träffa kollegor från förr kan vara tufft, att orka igenom den första stunden då de känner sig obekväma.

När ett barn stannar upp och stirrar blir hon ledsen, speciellt i en situation där hon känner sig fin, och som en i mängden.

Då blir hon nedplockad från sitt lyckliga moln, och påmind om att hon fortfarande inte får vara den hon allra helst vill. En av de vanliga tjejerna på stan.

Men hon tycker ändå att hon har haft tur. I ett annat land skulle en transsexuell kvinna aldrig kunna jobba inom militären, och hon har stött på fantastiska människor och hjälpande händer på vägen. Makeupartisten var en sådan hand, och en kvinnlig kollega som tog henne under armen på väg till ett stort möte en annan. Och hon är otroligt tacksam över sina nära vänner, som har stöttat henne genom hela processen.

Och i dag mår Alexandra Larsson bra, även om hon hela tiden kämpar för att ses som någon mer än bara en transsexuell.

För hon är mer än ett svårt förflutet. Hon är en duktig yrkeskvinna som med högburet huvud kan gå in på jobbet på Försvarsmaktens högkvarter. Som blir lyrisk när hon tänker på Disney, och som brinner för Macar och feministiska frågor. En kvinna som kan känna sig söt, men som inte alltid ser den kvinna hon är i spegeln på morgonen.

Och tanken på att visa sig i bikini har gått ifrån "aldrig i livet" till "jo men snart".

En intensiv och härlig semester är snart slut, och i höst är hon inbjuden som talare på en stor IT-konferens i Prag.

- Det känns så bra att min bakgrund inte är något hinder, och att de vill ha mig för min kompetens och för den jag är!

-------------------------------------

• Fakta: Alexandra Larsson
• Ålder: 33.
• Bor: Lägenhet på Lilla Essingeni Stockholm.
• Familj: Singel. Mamma i Borlänge, lillebror i Uppsala och pappa i Örebro.
• Yrke: Yrkesofficer inom flygvapnet, arbetar på Högkvarteret.
• Intressen: "Jag är intresserad av så mycket, frågan är vad som räknas som intressen" Film, både se och göra, resa, politik (engagerad inom Rfsl sedan 2001), rymdfrågor, fullständigt galen i Mac-produkter och en riktig temaparksfantast! "Är det klyschigt att säga "shoppa kläder också?"
• Last: Coca-cola.
• Lyssnar på: Ingen stor musiklyssnare, utan mest radio. P1 eller Rix FM. "Men jag älskar tv-serier". Identifierar sig med Samantha Carter i tv-serien Stargate SG-1.
• Dröm: "Det är väl så enkelt att jag vill hitta min prinsessa."

------------------------------------------

• Fakta: Transsexuell - vad är det?
• En transsexuell person upplever sig tillhöra det motsatta könet och önskar oftast korrigera den felaktiga kropp han/hon har genom hormonbehandling och kirurgi.
• Transsexuella kan ha olika bakgrund där man antingen känt redan från tidig barndom att man tillhörde det ”motsatta” könet, eller upptäcker det senare i livet.
• Transsexualism klassificeras inom vården som ett psykiskt tillstånd och därmed rent juridiskt som en sjukdom. Behandlingen av transsexuella patienter omfattas alltså av den allmänna sjukförsäkringen och vården av transsexuella lyder under samma lagar som annan vård.
• Det är en flera år lång process innan man får tillstånd till en så kallad könskorrigerande operation.
• Första året ligger fokus på utredning, snarare än behandling. Man går igenom psykologiska och medicinska tester och samtalar med utredare (psykiatriker).
• Andra året startar behandlingen, bland annat i form av hormonterapi och eventuell hårborttagning.
• Tidigast efter två år och nio månader kan man göra den första könskorrigerande operationen av yttre och inre gentialer.
• Ansökan om könsbyte görs hos Socialstyrelsens rättsliga råd. Förra året kom det in 46 sådana ansökningar.
• Källa: www.rfsl.se