Catherine Gordon är välformulerad, djupt allvarlig och samtidigt rolig. Som skådespelare är hon van att fånga publiken med sin berättelse.

När vi träffas har hon haft feber i tre veckor. Allt över 38 grader är farligt för den som har nedsatt immunförslag. Hon låg inlagd när den steg över 39,5.

- Det slog mig där på lasarettet - att jag kanske skulle dö av febern. Men jag vill inte dö av något så löjligt, eller till exempel bli påkörd av en bil. Ska jag dö ska det fan-i-mej vara av cancern, nu när jag kämpat så länge med den.

För tolv år sedan fick hon bröstcancer, blev behandlad och friskförklarad.

För fem år sedan upptäcktes nya tumörer i ryggraden, Sjukdomen hade spritt sig i blodet och satt sig på skelettet.

Det var i september 1988 när hon fortfarande ammade lilla Adela som Catherine Gordon upptäckte en knöl. En mjölkkörtel, tänkte hon. Men det hårda fanns kvar när hon drog ner på amningen. Hon snackade med en jämnårig som just upptäckt bröstcancer, men det kändes ganska lugnt, de flesta som drabbas är över 60 och barnlösa. Hon var 38 är och hade fyra barn.

Catherine ringde mammografin, fick tid nästa dag, och kom dit med sin nio-månaders-bebis i vagnen.

De tog fler och fler röntgenbilder. Varför, var de suddiga? Sköterskan svarade inte.

De tog ett prov ur knölen. Catherine Gordon fick vänta över lunch, satt där i kafeterian och tänkte "jag håller antagligen på att dö". Och när sköterskan stod där med en lapp när Catherine återvände till avdelningen så förstod hon och ville smita. Läkaren tog tag i hennes axlar och tittade henne in i ögonen för att hon verkligen skulle förstå: Tumör, ja. Elakartad, ja. Cancer, ja.

- Jag hade ju inte sagt något till familjen, ville inte oroa, det var dumt. Jag vill verkligen råda folk att förbereda familjen. När jag fick beskedet ville sköterskan att jag skulle ringa, men man ska inte ta sådant per telefon. Jag gick till teatern och hämtade Yngve, jag ville hålla i honom när jag berättade.

Familjen levde som i en bubbla under flera dygn efter beskedet.

Åttaåriga Amanda storgrät och frågade: Kommer du att dö?

- Du får aldrig lova att du ska överleva. Dör du då så sviker du, säger Catherine.

Femårige Edvin, söndagsbarn och filosof, tittade lugnt på sin mamma och sa.

- Du ska inte dö. Jag vet det, jag har känt efter innerst inne.

Treårige Philippus hade sin egen bild av döden.

- Blir du ett skelett då? Jag är rädd för skelett, undrade han med nappen i mun.

- I så fall är det kanske det är lika bra att ni gräver ner mig, sa Cathrine.

- Nej, det vill jag inte, för då har jag ingen mamma, sa Philippus. Och Cathrine förstod att i hans värld kunde inte mamma försvinna, möjligen skramla omkring och sköta sina sysslor som skelett.

Barnen och maken finns med som dockor i den pjäs som hon skrev och spelade efter behandlingen mot bröstcancer - Döden kommer aldrig lämpligt.

Hon skrev inget lyckligt slut på sin pjäs. Sjukdomen har funnit med i alla år, även om den inte synts på röntgenplåtar, som en skugga.

- En ton i moll sjunger i mitt huvud. Jag har fått en vetskap jag inte hade förr, att jag inte är odödlig, ett tappat förtroendet för livet, säger Catherine Gordon.

Hon lovade en väninna som blev sjuk i en obotlig cancer samtidigt att skriva pjäsen. Väninnan var sjuksköterska och hade vårdat cancersjuka i 25 år och sett hur de ofta for illa.

- När hon gått bort hade jag ett löfte att infria. Jag hade aldrig orkat skriva pjäsen annars. Jag gjorde det för att berätta om hur en drabbad kan tänka, det viktigaste jag gjort under hela mitt arbete som skådespelare. Jag fick ett enormt gensvar av sjuka, anhöriga och även vårdpersonal.

På scenen kunde hon inte bli självupptagen, hon måste möta publiken, och ha en knorr på berättelsen. Och hon kunde berätta om tankar och känslor, särskilt i sångerna.

- Annars är det bäst att prata med andra som är sjuka, som förstår. Jag tycker nog man har mest utbyte av dem. När jag först hörde talas om bröstcancerföreningen så sa jag "nån cancerklubb vill jag inte vara med i", men gemenskapen har betytt mycket. Vi träffas för vattengympa på torsdagar i varma bassängen på lasarettet. Vi har roligt, och pratar om allvarliga saker.

Hon ställer upp på den här intervjun för att hon vill ge hopp och vägledning. Hon är rädd för att låta hurtfrisk, men vill förmedla att det går att vända sjukdomen, att man kan kämpa, lära sig och njuta av livet.

Det gäller att stå på sig i vissa lägen och våga följa sin intuition. Efter behandlingen mot bröstcancer hörde hon talas om tabletter mot östrogen. Läkaren ville inte skriva ut dem, men hon stod på sig, och tog sedan tabletterna i fem år. Efter sju år upptäcktes cancern på skelettet.

- Tack vare tabletterna fick jag min frist. Sjukdomen låg och lurade, och nu är den ute i blodet som spridd bröstcancer, och kan dyka upp var som helst i min kropp.

Catherine Gordon fick en frist.

- Jag bad till gud att få leva tills Adela började skolan, och precis när hon fyllt sju år fick jag återfall. Jag var onödigt ödmjuk, borde ha siktat på hennes studentexamen. Men när hon var en liten bebis så kändes första skoldagen så fjärran.

Nu siktar Catherine på barnbarnen, det är lika bra att ta i.

På väggen sitter den fina bilden av hela familjen vid Adelas dop, i juni. Där visste de ingenting. Catherine Gordon berättar om skulden hon känner över att barnen fått växa upp med en sjuk mamma, och för att det varit så tufft för Yngve.

- Men jag har läst i en bok av cancerläkaren Carl Simonton att "Möter man cancern öppet och ärligt kan familjen, hur utgången än blir med den sjuke, vinna en psykisk styrka som de kan leva med under resten av sitt liv." Det ger trots allt hopp.

- Min pappa dog 2005, några månader innan jag blev sjuk igen. Det var lika bra för hans del. Föräldrar kan bli så oroliga att de lägger skuld på sina barn och säger dumma saker.

Hon pratar om hur skör en sjuk människa ofta blir. Konstiga känslor dyker upp, man kan tycka att folk tittar snett på en på gatan, och börja gråta när någon skämtar om flintskallighet.

- Jag har bekanta som blivit fruktansvärt arga, som tycker att det är orättvist att de drabbats, medan andra som missköter sig går friska.

När hon först blev sjuk undvek hon folk. Hon och maken kom på att de kunde åka till Borlänge och handla och fika, där de inte känner så många.

- Jag är ju sådan att om folk frågar hur det är, så berättar jag. Jag kan inte ljuga och säga: Jo, det är bra. Och jag ville inte förstöra deras dag.

- Nu har jag inga marginaler. En del vänner har jag brutit kontakten med, för att de har negativa energier. Så hård har jag fått lov att vara, jag orkar inte med problem och bråk.

Catherine Gordon berättar om kvinnan i Uppsala, hon som låg i sängen intill. Varje dag fick hon ett sms från en väninna "du är en vinnare". Varje gång började hon grina.

Väninnan ville peppa, men kvinnan i sängen kände sig usel för att hon skulle dö snart, det fanns inte mer att göra. Hennes man förnekade sjukdomen, men till slut tog hon ett snack med honom.

- Man kan dö. Det är lika bra att göra det klart. Och prata om hur man vill ha begravningen.

- Mitt råd till vänner är - låt den sjuke leda.

Beskedet för fem år sedan var tumörer på skelettet . Det kan man leva ganska länge med. Men för två år sedan fick hon besked om levercancer, där prognosen är max två år.

- Det är hemskt att ha barn och veta att man ska dö. Hade det bara varit jag och sjukdomen hade jag inte orkat, men jag kan göra vad som helst för att få vara med dem.

Catherine Gordon reagerade genom att söka ny kunskap. För henne är det ett sätt att minska ångesten och skaffa sig ett grepp om situationen. När hon skrev sin pjäs forskade Catherine mycket.

Hon åkte till en alternativ cancerklinik i Danmark och lärde sig en diet som ska vara bra mot cancer. Hon tog sprutor med mistelextrakt, slutade äta socker för kolhydrater göder tumörer, slutade med nötkött och alkohol, åt mycket antioxidanter som finns i blåbär, tomater, vitkål, morot, äpple, linolja med mera.

Via en bekant kom hon i kontakt med en kvinna som hade haft samma diagnos, och som berättade om hur hon tänkt bort cancer i bröst och i lungor. Kvinnan hade visualiserat hur hon gått in i kroppen och plockat bort tumörerna mentalt med hjälp av vita blodkroppar. Läkarna hade inte trott på det, men Catherine tyckte att det var värt att pröva.

- Hon tror, och det är det viktiga. De kan gott låta henne tro.

Med hjälp av en bok av Carl Simonton lärde hon sig visualisering. Han är en amerikansk cancerläkare som anser att medvetandet spelar en viktig roll vid uppkomst och utveckling av cancer.

Tre gånger om dagen lade hon sig ner en kvart med musik i hörlurarna, och fokuserade på att tumörerna på levern skulle bort. Så höll hon på ett år. Till slut var de helt borta - en tumör på 6 centimeter och en på 2 centimeter.

Fantastiskt, ovanligt, sa läkaren.

Han menade nog - ett mirakel, tror Catherine.

- Jag har gjort lite själv också, vill du veta? undrade hon.

- Vi får väl tro att det är gifterna, sa läkaren.

- Fast det vet väl både du och jag att tanken är viktig, sa Cathrine.

- Ja, ja, sa läkaren.

Hon lever med ständig värk i ryggen där tumörerna sitter mellan varje kota. Hon måste ta cellgifter resten av livet och kan inte längre jobba.

- Min diagnos är obotlig, även om jag kan leva länge. Folk undrar nog ibland, de ser hur jag går omkring och ser ut som vanligt. Men jag är skör, får jag en knuff går jag sönder.

Efter 30 år som skådespelare är hon nu passiv medlem i Teaterförbundet. Någon kväll i veckan regisserar hon ideellt på Nisserska. Den 30 oktober har teateramatörerna premiär för Hjälten på den gröna ön, en irländsk pjäs som Catherine översatt, bearbetat och regisserat.

Under hösten har hon firat 50 år, kanske har det blivit för mycket, hon har slarvat med visualiseringen. Kanske är febern straffet.

Hon tänker bort sjukdomen, men ligger också och fantiserar om de där resorna hon på tumanhand med Yngve genom Europa, som de ska göra när barnen flyttat hemifrån.

- Om jag inte får uppleva det, så har jag rest i alla fall. Här ska drömmas!

Fakta: Catherine Sundén Gordon

• Ålder: 50 år
• Familj: Maken Yngve, barnen Amanda, Edvin, Philippus och Adela.
• Yrke: Före detta skådespelerska, bland annat på Dalateatern. Utbildad på scenskolan i Malmö.
• Född: I Norberg, Västmanland.
• Läsa mer: Om du googlar på Catherine Gordon kan du läsa hennes berättelse om vistelsen på Lustgården.